Tråden om Christer Pettersson

Ursprungligen postat av HusvagnSvensson
Det vore intressant att försöka gå igenom vad som sagts om mordet av professionella bedömare.

Liljeros:
Sedan på natten har polisen talat, natten till den
1 mars, pratat med er om vad som hände på
Tunnelgatan.

Lisbeth Palme:
Det var inget förhör, herr Liljeros, och det har vi talat om Arne tidigare. (Min anmärkning: hon säger sedan upprepade gånger att hon är obekant med hur polisutredningar går till. Men lägg märke till att hon här är medveten om att det inte i formell mening är något polisprotokoll!)
Arne Liljeros:
Jo,jo, men jag måste ställa frågor tidigare.
Jag tänker på s. 22 i huvudprotokollet. Jag har inte aktnumret här, men det är det grönaktiga
huvudprotokollet I. Där har en kommissarie
Christianson pratat med er på natten och frågat er
om signalement och då står det: "stor, kraftig,
mörkhårig iklädd midje- eller 3/4-1ång blå eller
mörkblå täckjacka". Här finns ingen beskrivning av
ansiktet. Hur kan det komma sig?


------------

---------------

Arne Liljeros:
Jag vill fråga: Ni hör smällare. Er man rasar
ihop och ni själv tittar naturligtvis till.
Sedan ser ni den här mannen vid Dekorima. Är
det så att säga omedelbart efter smällarna
som ni ser mannen vid Dekorima? Tämligen
omedelbart?
Lisbeth Palne:
Ja, inom några sekunders ram, tror jag att
det hela handlar om.
Arne Liljeros:
Och då hade den här mannen ingenting i
händerna?
Lisbeth Palne:
Det har jag aldrig sagt. Jag har bara sagt
att jag inte har sett något. Det är något
annat, herr Liljeros

Arne Liljeros:
Nej, det tycker jag inte. Ni har skärpt
uppmärksamhet, säger ni, tittar till.
Lisbeth Palme:
Det är två helt olika saker. Jag säger vad jag
har sett, inte hur det förhåller sig i övrigt.
Arne Liljeros:
Nej, men om vederbörande hade haft en pistol
i händerna borde ni rimligen ha lagt märke
till det
...
en revolver
...
inte sant?
Lisbeth Palme:
Det är inte alls säkert att det var synligt
på det sättet.
Arne Liljeros:
Ni hade ju så skärpt uppmärksamhet.
Lisbeth Palme:
Just det, på ansiktet framför allt.
Arne Liljeros:
Jaha. Ni har i varje fall inte sett att
vederbörande hade det.
Lisbeth Palne:
Jag har inte sett det, men det utesluter
naturligtvis inte att så verkligen är fallet. (Min anm. Liljeros har här helt rätt. Vittnespsykologisk experimentell forskning har visat att ett buret vapen är väldigt framträdande (salient) i vittnens varseblivning och minne. Alltså en detalj som lätt uppmärksammas och koms ihåg.)

En specialmetod inom vittnespsykologin används för att granska vittnesbevisning som bygger på att ett vittne pekat ut den misstänkte i en identifieringsparad (en konfrontation), där den misstänkte funnits med bland ett antal icke misstänkta s. k. figuranter (eller distraktorer). Den vittnespsykologiska granskningen av sådan identifieringsbevisning består av två delar, dels att noggrant analysera exakt vad vittnet faktiskt har sagt vid identifieringen och vilka frågor som ställts, och dels att genom experimentella metoder fastställa om konfrontationsgruppen är korrekt sammansatt eller om där t. ex. fanns ledtrådar så att den misstänkte sannolikt skulle ha kunnat pekas ut även av personer som inte tidigare sett den misstänkte. I båda fallen är det ett tillämpat forskningsprojekt, där den utsagepsykologiska och den experimentella metoden kombineras. I Palme-målet gjorde Astrid Holgerson den utsagepsykologiska analysen av Lisbet Palmes vittnesmål och fann att Lisbet Palme kunde ha influerats av information som förmedlats av polis, massmedier med mera. Holgerson gjorde inte den experimentella testningen av konfrontationsgruppens sammansättning, något som givetvis inte kunde utföras i Sverige, där alla genom massmedierna hade tillgång till den centrala informationen om Christer Pettersson. Sven- Sven-Åke Christianson är elev eller kollega till professor Nilsson som var åklagarens sakkunnige i Palme-målet. Christiansons hypoteser då han experimentellt testade konfrontationsgruppen bör ha varit att resultaten antingen skulle stödja eller vederlägga Holgersons analys. Hans resultat är ett överväldigande stöd för hennes slutsatser, men att döma av Christiansons omotiverade kritik av Holgersons arbete synes han inte ha förstått innebörden av sina egna resultat. Han saknar uppenbarligen elementär kunskap om vittnespsykologi, och man får rentav intrycket att han över huvud inte läst Holgersons sakkunnigutlåtande, eftersom han felaktigt påstår att hon hänvisade till den s. k. Devlin-rapporten från en andrahandskälla. I själva verket översatte hon t. o. m. en del av Devlinrapporten i sitt utlåtande.

Christianson kommenterar också Astrid Holgersons sakkunnigutlåtande i det s. k. styckningsmålet inför Kammarrätten, men han synes inte heller ha läst detta utlåtande. En huvudpoäng för honom är nämligen att den sakkunnige bör utses av domstolen och inte av parterna, men i styckningsmålet var såväl dr Holgerson som hennes kollega fil. lic. Birgit Hellbom förordnade som domstolens egna sakkunniga, vilket han skulle ha känt till om han tagit del av utlåtandet. Christiansons upprepade hänvisningar till journalisten Karin Thunberg är närmast generande. Hur kan en tidigare väl ansedd forskare som Sven-Åke Christianson helt frångå vetenskapliga principer när han lämnar sitt eget specialområde? Han anklagar felaktigt Astrid Holgerson för att ha hänvisat till Devlinrapporten från en andrahandskälla, men skriver själv en vetenskapligt hållen artikel i Svensk Juristtidning om ett sakkunnigutlåtande som han själv inte synes ha tagit del av annat än från en andrahandskälla: en osaklig journalist. Intressant är också att Högsta domstolen i sin dom den 2 juli 1992 (DB 337) bl. a. hänvisar till Christiansons artikel; härigenom har den massmediala desinformationen nått landets högsta rättsinstans