Varför är vi nostalgiska? [Stora nostalgitråden /Mod]

Varför är vi nostalgiska ??

Idag ser vi filmer med Austin Powers i kråsskjorta, som valsar runt i den till synes bekymmersfria 60-talstillvaron där allt handlar om brudar och partyn.

När blir ett årtionde nostalgiskt? I slutet av 70-talet härjade 50-talsnostalgin som värst. Band som the Boppers, tv-serier som "Gänget och jag" och filmer som Grease var omåttligt populära. Även kläder och bilar från 50-talet var i ropet. Några år senare var det 60-talets tur. Jag minns nästan exakt när 70-talsnostalgin kom. Det var nångång 1990. Jag stod på ICA hemma i Tranås och läste att Expressen hade nån stor artikel om just 70-talet. På tv visades gammal reklamfilm som Loffe Carlsson och Gösta Wälivaara gjorde för VW. Man började kunna skratta åt hur folk såg ut på 70-talet. Idag finns det t.o.m. 70-talsfester och tv-serier som handlar om 70-talet.

Vad handlade då 70-talet om ?
Tidigt 70-tal är för mig; progg-musik, kollektiv-boende, polisonger, platåskor och vida brallor. Det sena 70-talet är raggare, disco, punk, stickade polotröjor, näbbstövlar och träskor. Varför avlöser trenderna varandra ?


Hur skulle jag då karaktärisera 90-talet? Jag har svårt att se nåt 90-talsaktigt överhuvudtaget. Är det tidiga 90-talet feta mobiltelefoner, BBS-er, Dos-spel, 14.400 Bps-modem, ravepartyn, grunge och piercing? När kommer vi ha 90-talsfester? Kommer 90-talet att framkalla nån nostalgi överhuvudtaget? Har folk alltid varit nostalgiska? Satt de på 1910-talet och pratade om 1860-talet och hur hippt det var?

Det blir antagligen svårare att bli nostalgisk i framtiden, eftersom vi har så mycket av allt nu. Inget årtionde kommer iallafall att vara så nostalgiskt som 60-talet. Jag kollade förresten nyss på SVT:s 60-talsprogram om pop. och fick en skön dos av nostalgi. Den tiden var en brytningstid mellan gammalt och nytt. Tänk så mycket som hände då. Gagarin blev den första människan i rymden, Kubakrisen, Kennedymorden, Vietnamkriget, Månlandningarna, Modet, Musiken med Jimmy Hendrix, The Doors och Janis Joplin. The Beatles symboliserar verkligen decenniet med sin förändring från det tidiga till det senare 60-talet. Från välartade kostym-ungdomar till flummiga hippier. Varför är de andra decennierna inte lika populära? Nej, för 60-talet var ett enastående decennium.

Jag undviker av olika skäl nostalgi. Det kanske inte är direkt fel med tröstande nostalgi, men
det är tyvärr något som får mig att må illa. Ok, jag förstår dig. Det kan vara skönt att drömma
sig tillbaka och odla olika "positiva föreställningar" om en svunnen epok. Jag har gjort det själv, både
visavi tanken om ett "60-tal" samt om ett gyllene århundrade, nämligen peloponnesiska halvön under
400-talet. Men varför ser jag själva "beundran" som en negativ aspekt; man kan svårligen beundra civilisationer eller "tider". Men detta får gå som en personlig idiosynkrasi; jag beundrar ingen.

Nostalgi uppstår så här:

Nånting blir "inne" och jävligt rätt.
Sedan blir det jävligt töntigt.
Sedan blir det bevarat i ett nostalgiskt skimmer och/eller tufft igen.

Vem har inte upplevt den där "glädjetårskänslan" när man råkar gå förbi sin gamla lågstadieskola, eller när man tänker tillbaka på otroligt fina minnen med sin gamla flickvän. Varför inte när man drömmer sig iväg till då familjen var ett och alla var lyckliga och glada.

Frågan är, anser ni att denna nostalgikänsla är positiv eller negativ?

För mig är det så att även fast man får ett litet leénde när man är i situationen, så mår jag ändå dåligt innerst inne, det är död tid, som aldrig kommer få upplevas igen.

Hehe ja har lite samma problem. Men oftast mår man ju bra av nostalgi tycker jag. Får också än känsla av att jag glorifierar allt ja vart med om när ja blickar tillbaka på det efter ett tag.

btw, nuet existerar inte

Jag är glad att jag har minnena men nostalgin skulle jag likna mest med saknad/längtan (mest negativt). Ibland kan det nästan bli panikkänslor..! När jag tänker på stunder jag inte saknar så får jag inte vad jag kallar "nostalgikänsla".

Tänkte exakt detsamma nu i veckan. Både gällande nostalgi och sentimentalitet. Men då handlade det mer om varför folk tenderar att sträva efter att uppleva känslorna. T.ex. i programmet Önska i P3 så önskas det i 90 % fallen låtar som får lyssnaren att återuppleva gamla minnen och bli nostalgiska - Varför? Själv kom jag fram till att det bara är en neutral känsla, varken bra eller dålig, som egentligen inte har någon mening. Det är inget jag strävar efter att uppleva i alla fall, men likväl inget jag gärna undviker.

Alltså människan har selektivt tänkande... därför var det alltid bättre förr.. medans i själva verket det inte var det. Människan väljer helt enkelt att komma ihåg det som var bra och förtränga det som var dåligt.. och det är väl inget fel i det.

Därav är nostalgikänslor oftast positiva känslor..

Det är sant att de negativa aspekterna ofta förträngs vartefter såvida de inte varit prominentare än de positiva. Vice versa fungerar naturligtvis också. För mig är nostalgi i huvudsak något negativt; dels för att jag har haft många negativa upplevelser i mitt förflutna och dels för att min längtan tillbaka tar över eventuella positiva känslor. Det hela slutar ofta med melankoliska tankar i upp till några dagar.

Nostalgi är kärlek. All sorts kärlek är egentligen kärlek för sig själv. Man blir kär för att man saknar sig själv. Den delen av sig själv som man har förlorat. När vi var små var vi inte så medvetna än och vi hade inte separerats från vårt verkliga jag. Men nu har vi skapat personer, masker, och blivit fastvuxna i dom, så vi känner oss ofullkomliga.

Människor identifierar sig själv ofta med sina kroppar så de tror att de är en kropp, vilket är en man eller en kvinna. Generellt sett förnekar "män" det kvinnliga i dom och "kvinnor" förnekar sin manliga sida. Pojkar umgås med pojkar, de gör manliga saker, och tjejer gör likadant, så man separeras mentalt från sin inre andra hälft.

Men våra kroppar är konstruerade så att det ska hända, för separationen börjar innan de fysiska skillnaderna skapas, innan världen skapas. Bara efter många återfödelser kan man födas i vilken slags kropp som helst och ändå kunna vara sig själv, vilket är varken manlig eller kvinnlig, för den är både, i rätt tid och plats.

Det är ju självklart att man tänker på många gamla händelser, platser med nostalgi, positivt. Men det finns även händelser eller platser man han se negativt. Allt beror på vilken händelse det var eller vad betydde platsen för oss.

Npgon skrev här att det inte finns någon nuet. Klart att det finns nuet. Dom flesta lever i nuet. Lever lycliga och nöjda med sitt liv.

Och några har problem med nuet, dom kan inte släppa det gamla. Dom ältar och ältar gamla händelser, fast dom kan ingenting göra att förändra det som redan har hänt. Dom har svårt att leva i nuet.

Bästa sättet att leva är nu i nuet.

Alltså, en nostalgisk känsla är väl oftast att man tänker tillbaka på en POSITIV sak som hänt, inte negativ.

Även om den positiva saken var positiv, så är det negativa att man inte får uppleva det igen.

Edit, kom på en sak.

Personer plågar sig med kärlekslåtar under kärlekstrubbel etc, man gråter ut så att säga, men även fast allt känns kasst, och låten får en att bara gråta mer, så gör man det....