Social fobi - framtid?

Jag lider av starka sociala problem..

Från årkurs 1-6 var jag normal och vara alltid med överallt och hade massor av vänner. Efter klass 6 splittrades grupper och jag placerades med okända, jag har udda intressen och blev snabbt utanför och även mobbat, mobbing pågick i ca 2 år.. efter det blev inget som vanligt.. Jag va alltid själv och sökte ingen kontakt.. i gymnasiet var jag själv hela tiden.. Flyttade sen hemifrån (50 mil bort) där jag isolerade mig totalt från alla jag kände....

Sen ca 5 år har jag sambo och barn som jag älskar mer än allt - Men jag är ännu starkt antisocial.. kan inte kommunicera med någon eller knappt möta folks blick..

Har dock inga större problem och prata via tele.. ringa företag osv... men utanför telefonen så är jag helt "tom" och det lider jag av varje dag.. har inga vänner alls.. för mej är det bara familj och datorn och film som gäller..

Just nu studerar jag.. men vad händer sen? vad ska jag jobba med? Det skrämmer mig varje dag.. hur ska jag klara ett jobb med min sociala fobi?

Jag skäms dagligen för vad jag har blivit, känner mig som ett monster, en loser.. och antar att folk lär skratta åt detta.. känns som jobb är skapta för dom som kan öppna käften konstant..

Man blir modigare med åren säkrare på sig själv liksom. Ofta är ju självkänslan och självförtroendet som spökar vid social fobi. Klart det finns en framtid börja med jobb som man har telefon som redskap, men fastna inte där utan utmana dig i små steg så kommer allt bli bra för dig med. Du har ju fan lyckats fått en familj så lägger ner snacket om loser och jobba upp dig själv och var stolt för vad du blivit och har

är du rädd vad folk ska tycka om dig? tror du att nått dåligt ska hända ifall du skriker mitt på ett torg?

makes no sense...

Du behöver jobba på ditt självförtroende. Det finns inga genvägar där och du kommer få öva på att sätta dig i situationer du tycker är ganska obehagliga för att lära dig hantera dem. Varför tror du att någon skulle skratta åt denna tråd? Folk som har problem med social fobi är nog vanligare än du tror. Det är absolut inget onormalt. Om någon skrattar åt det så säger det en hel del om den personen.

Måste faktiskt instämma, är ju ett hån mot oss med riktiga sociala problem.

Kan väl ha social fobi fast man har familj och barn, är väl inge konstigt med det. Kanske fått hjälp genom terapi samt mediciner att lyckas ta sig upp några steg. Men för den delen kan man väl fortfarande känna obehag inför andra främande personer och jobbsituationer så att det blir ett problem/fobi. Vad är det som säger att dina problem är mer riktiga/jobbigare än mina. Är ju som att säga min tå gör mer ont en din tå när vi sparka in dem i väggen, hur vet man det?.

Slutar ofta läsa då jag upptäcker att TS har flickvän. Bara en sån sak är jävligt stark om man har social fobi.

Bara för att jag har flickvän betyder det inte att min fobi inte är på allvar, hade det inte varit för att internet finns så hade jag än idag säkerligen varit singel, och förmodligen längre tid med det..

Känslan att inte kunna vara en del av möten och aktiviteter med andra människor är riktigt jobbig ibland, att alltid vara den som står tyst och tittar på..

Att dagligen se människor som jobbar och står i, medans en annan tar en omväg och skräms av tanken att ingå i ett "jobbteam" och vara social med kollegor...

I den dolda gråter jag ofta och önskar mitt liv vore enklare.. Har inte umgåtts med en vän på egen hand på måånga mååånga år... Jag försöker inbilla mig och andra att jag inte saknar det, att jag trivs..

Mellan varven gör jag nog det, men innerst inne när jag ransakar mig själv så bryter jag ihop varje gång....

Min fobi är lika riktig som andras, och ja jag har flickvän.. annars hade jag nog inte orkat till skrivande stund...

Se bara till att det verkligen är dig själv som önskar detta och att du inte faller för kulturella normer för vad som är en "lyckad människa".

För visst kan man ha ett mycket gott liv utan att vara speciellt social.

Jag är helt tvärtom. Jag klarar inte av att prata i telefon. Blir väldigt jobbigt.

känner väl igen mig! under hela skoltiden så fanns bara vännerna runt omkring och det var inget jag ens funderade över. Min nuvarande flickvän som jag även har barn med lärde jag känna under den tiden. men sedan flyttade vi ifrån de flesta av mina vänner och det var nära att jag skulle hamna i TS:s sits. kände mig obeskrivligt obekväm med att alltid umgås med vänner som jag inte riktigt kände och det kändes som ett riktigt skådespel med allt socialt liv, både på jobbet och privat.

Räddningen för mig var iaf att tvinga mig själv att inte tänka så mkt. kände jag för att säga nåt så gjorde jag de, inte tänka tre gånger om de jag ville säga verkligen var vettigt. det är ingen snabb lösning och en del sitter fortfarande i men det är betydligt bättre!