Har tänk på det, vore ganska fett att leva om de år man var barn fast som vuxen. Se allting ur en ny mer medveten synvinkel, hur mycket som faktiskt var "bättre förr" och vad som snarare är förskönat av rosafluffig nostalgi från en tid då man inte visste bättre än vad man gjorde.
Alltså du menar typ att man är barn igen med samma ansvar, fasst men samma förstånd som man har nu? fyfan så skönt det skulle varit!
Vuxen tänkte jag mig, fast det spelar egentligen inte så stor roll, poängen är att man ska ha medvetenheten som man saknade första gången för att kunna ta in hur det verkligen var.
Har tänk på det, vore ganska fett att leva om de år man var barn fast som vuxen. Se allting ur en ny mer medveten synvinkel, hur mycket som faktiskt var "bättre förr" och vad som snarare är förskönat av rosafluffig nostalgi från en tid då man inte visste bättre än vad man gjorde.
Gud vad härligt det skulle varit, om man fick den möjligheten.
När jag var ca 20-25 så tänkte jag tillbaka på åren när jag var 17-18 och alla fester och brudar, trots att jag då fortfarande festade mycket.
Nu när jag är i 30-årsåldern så saknar jag grymt mycket åren innan jag började festa vid 15-16 år. Jag var ute i skogen och tältade, byggde kojor som jag sov över i, byggde flottar som jag tog mig omkring med i skärgården, grilla en fisk som jag hade plockat upp osv. Allt var så lätt då. Och ingen alkohol.
Allt detta ska jag uppmuntra min son till att göra.
Nej, aldrig, även om jag kan förstå lockelsen i det hela: Att kunna undvika oförrätter, förmågan att ta rationella beslut etc. Saken är dock den att barndomen lär oss fantasi, magi och hängivelse och om vi inte kan återvända till de känslorna förlorar vår vuxna verklighet en stor dos av meningsfullhet.
Fantasi, lekfullhet, naiviteten, allt det är viktigt i barndomen och som tidigare sagt av hen över mig. Men om man fick göra om dom enstaka ögonblicken där man fick sätta någon på sin plats och inte vara så barnsligt blyg i konfronterade situationer som man var då.
Nej, jag skulle aldrig ge upp min barndom till något annat än vad den var. Dock har jag tänkt flera gånger att det skulle vara så skönt att ha de kunskaper man har nu, då. Att vara barn är en del av den naturliga processen, tänk ett barn som har levt som en vuxen hela livet. Hur hade den personen egentligen sett ut psykiskt sett?
Typiskt att någon skulle sabba tråden med ett jävla "hen". Lägg av för fan! Det är otroligt töntigt, och visar bara att åtminstone vissa lever kvar i barndommen. De gör fortfarande precis som de blir tillsagda; samlar kastisar när det introduceras, sedan Garbage Pale-kids, sedan Alf-märken... Bli vuxen någon jävla gång och inse att du inte behöver anamma allt som lanseras uppifrån. Tönt!
OnT
Att leva om barndommen har jag drömt om många gånger. Vem har inte det? Jag skulle nog faktiskt kunna offra ett finger eller två tår för att få göra det. Definitivt betala en miljon.
Men mina förväntningar skulle inte vara att "uppleva" barndommen igen (även om jag skulle vilja det också). Men det säger sig självt att man inte kan uppleva saker som ett barn, om man egentligen bara är en vuxen i ett barns kropp.
Det väcker frågan vad man egentligen saknar från barndommen? Var det aktiviteterna, miljöerna, ansvarsfriheten, umgänget, vad? Eller saknar man bara hur barnsinnet tolkade världen, och känslan av att allting fortfarande låg framför en?
Faktum är ju att man som vuxen kan göra precis det man gjorde som barn (spela spel, köra moppe, pussa tjejer, bygga kojor, fiska). Man kan dessutom göra det hur mycket man vill, när man vill, och har råd med det man vill köpa.
"Det blir inte samma sak", säger kanske någon då. Och nej, det blir det inte. Men då är det ju inte aktiviteterna man saknar, utan hur barnasinnet tolkade aktiviteterna.
Nostalgi handlar kanske inte om att sakna några miljöer, aktiviteter eller ens ansvarsfriheten (som ju var direkt relaterad till inskränkta rättigheter också). Det kanske bara handlar om att man saknar den man var, de ögon man brukade se på världen med.
En sak som jag har tänkt på är till exempel hur barn- och ungdomstiden gick så enormt mycket långsammare. Högstadiet, som bara är tre år, känns fortfarande som en betydande del av ens liv. Medans tre år ramlar förbi hyffsat obemärkt idag.
Men om man till exempel reser till något väldigt fashinerande, skrämmande, chockande ställe så blir en vecka en evighet. När man kommer hem så känns det som om man varit borta hur länge som helst. Man har massvis med berättelser, händelsutvecklingar och kan prata i termer som att "i början var det si, men efter ett tag blev det så". Och så stannar man upp och tänker "vadå, efter ett tag. Jag var borta en vecka".
Men det är som om sinnena förstoras upp, som pupiller i solljus, när de möter något spektakulärt. Sinnena skärps, och filtret som brukar sortera alla intryck blir glesare och släpper genom mycket mer så att själva tiden saktas ned. Minnena får färger, ljud, lukter, känslor. Så kan man minnes en promenad ned för en gata i Calcutta. Så minns man inte jobblunchen i måndags.
Jag tror att när man var barn så var sinnena så hela tiden. Därför blir minnena därifrån alltid starka, och tiden mycket långsammare.
Så det är ett litet tips om man vill sakta ned tiden lite. Att chocka sina sinnen med nya upplevelser.
Nej, det skulle jag inte vilja. Eller; inte vissa delar i alla fall. Skulle antagligen göra vissa typer av "konflikter" som skedde då tusen gånger värre.
Flashback finansieras genom donationer från våra medlemmar och besökare. Det är med hjälp av dig vi kan fortsätta erbjuda en fri samhällsdebatt. Tack för ditt stöd!
