Har ingenting kvar, och kan ingenting

Så, ska försöka sammanfatta det hela, men blir rätt mycket att sammanfatta.

Jag var helt normal och social när jag var barn, men hade någon sorts traumatisk upplevelse när jag var runt 5-6 år som satte stopp för det, och jag minns inte vad det var förutom att det var nån meningslös struntsak egentligen, men det gjorde ändå så att jag istället för att fortsätta utvecklas normalt istället bit för bit under ett par år utvecklades till att bli tyst och inåtvänd och isolerad, och skolan gick bara sämre och sämre, träffade aldrig några vänner, etc.

Hursomhelst, träffade senare när jag är 14-15 år, i gymnasiet, en tjej jag blev kär i, och som är den enda jag någonsin varit verkligt kär i, och tyckte hon var helt perfekt till både utseende och personlighet och utstrålning, och hade en av de vackraste röster jag någonsin hört dessutom, och blev mot min vilja bara mer och mer kär i henne hela tiden. Mot min vilja eftersom jag visste att jag aldrig skulle våga säga något till henne.

Men, till slut så tog jag ändå mod till mej och bestämde mej för att jag skulle berätta allt nån av de sista veckorna i gymnasiet, oavsett hur svårt det kändes, för att inte förlora henne. Det var bara det att nån vecka innan det så fick jag reda på att hon hade skaffat en pojkvän, vilket hon aldrig hade haft tidigare, och allt hopp bara försvann då.

Så det dröjde 2-3 år efter det innan jag till slut vågade prata med henne, genom att leta reda på och skriva till henne trots att jag egentligen fortfarande inte vågade, och utan minsta aning om hur det skulle gå eller om hur hennes liv såg ut. Då hade jag spenderat de åren både i och efter gymnasiet mest med att vara deprimerad över att jag aldrig vågade prata med henne, och klarade inte av vidare utbildning eller arbete eller nått sånt överhuvudtaget eftersom jag mådde så dåligt av att sakna henne och bara tänkte på henne hela tiden och allt kändes meningslöst utan henne, och jag var arg på mej själv över att jag aldrig hade klarat att säga något tidigare.

Allting gick däremot jättefint och helt perfekt när jag väl lyckades börja prata med henne, och hon blev förvånad och glad, och blev hennes pojkvän efter ett par månader, efter att hon sagt att hon kommit fram till att hon var helt säker på att hon verkligen ville det. Hon var exakt som jag mindes henne dessutom, och allting såg ut att utvecklas fint. Efter att ha träffats cirka sju-åtta gånger så ändrade hon sej däremot plötsligt, men sa att hon fortfarande tyckte om mej lika mycket och allting bara att hon ville vara mer fri och kunna träffa andra med utan att känna några begränsningar, och att hon förmodligen skulle ändra sej om några år när hon kände sej mer mogen.

Sen visade det sej att hon hade någon annan som hon träffat ett år tidigare som hon också tyckte om, och som hon dessutom föredrog. Och jag försökte få tillbaka henne och jag väntade på henne eftersom jag trots allt älskade henne, och att träffa henne var de bästa stunder jag någonsin upplevt i mitt liv, och hon var den enda jag någonsin kunnat kommunicera med på ett bra sätt, och jag kunde inte släppa taget om henne trots att jag flera gånger försökte.

Men, ingenting fungerade eftersom hon föredrog den andra killen trots att han behandlade henne illa och enligt vad hon sa inte ens brydde sej om henne, och dessutom träffade hon 1-2 andra nya killar varje år dessutom, och så fortsatte det. Och jag mådde dåligt över allt det eftersom jag helst hade velat ha henne för mej själv, men jag accepterade det och tyckte inte mindre om henne för det.

Pratade alltid med henne ungefär 3-4 gånger i veckan, men träffade henne bara ett par gånger om året, och hon var inte det minsta intresserad av att träffas oftare som bara vänner heller, och hon föredrog att bara träffas enskilt, och ville aldrig att jag skulle hälsa på hemma hos henne. Men allt var för det mesta fint när man väl träffades, och allting kändes som tidigare då.

Problemet är däremot att förutom att tycka om henne för mycket så är jag feg och osocial och klarar inte någonting, så för att kunna utvecklas och lära mej att fungera mer normalt så skulle jag behöva umgås mycket mer med andra människor i verkligheten, och göra saker tillsammans med andra så att mitt självförtroende blir bra nog att klara saker ensam, för jag är helt värdelös och hjälplös ensam och vågar inte prata med någon eller någonting, men fungerar ändå dugligt i sällskap med någon annan som jag litar på, och hon var lixom den enda jag kände och verkligen litade på.

Och hon lovade och hade lovat att hon skulle hjälpa till med det, och hon lovade alla möjliga saker, till exempel att vi skulle flytta utomlands eller tågluffa runt i europa, men, hon höll aldrig minsta dugg av någonting hon lovade, varken stora eller små saker, fast jag var dum nog att tro och lita fullt på henne varenda gång, särskilt i början.

Trots att hon hela tiden skickade signaler om att det var möjligt att få tillbaka henne, så försökte jag efter ett tag ändå flera gånger hitta någon annan istället att ersätta henne med eftersom allt kändes så hopplöst, men det fungerade inte alls eftersom jag är så feg att jag knappt vågar ta kontakt med någon ens på nätet, och jag framförallt aldrig lyckades hitta någon som kändes rätt eller som kändes som någon som jag verkligen skulle kunna gilla, och jag är dessutom för dålig för att kunna få någon att gilla mej för jag kan bara vara den jag är, och jag har ingen hög status eller fint jobb eller nått sånt som jag kan attrahera någon med, och såna saker är heller inget jag bryr mej om. Och jag vet att det finns personer som skulle kännas rätt och som skulle gilla mej ändå, särskilt om de träffade mej i verkligheten, men jag har aldrig lyckats hitta någon, och förmodligen är de flesta såna personer mer eller mindre anonyma och osynliga online.

Frågade till och med henne om hjälp med att hitta någon tjej eller åtminstone någon ny vän, eftersom hon ju ändå inte verkade vilja ha mej, och så lovade hon flera gånger att det kunde hon hjälpa till med, på diverse olika sätt, men som allting annat hon lovade så ledde det ingenstans överhuvudtaget.

Allt blev hela tiden bara sämre dessutom, och hennes trevliga stunder bara varvades allt mer av stunder då hon hatade mej och var likgiltig och sa att hon önskade att jag helt glömde bort henne, eller om det inte gick; att jag borde ta livet av mej så hon slapp mej. Ogillade mej främst på grund av att jag inte kunde låta bli att vara kär i henne oavsett hur hon betedde sej, och att jag inte var tillräckligt självständig, eftersom hon inte ville känna sej behövd eller ha dåligt samvete. Dessutom var hon hela tiden paranoid eftersom jag i början skrivit ett argt mail till den killen hon föredrog och sagt åt honom att han skulle sluta slå henne, vilket hon blev arg över att jag blandade mej i och aldrig förlät mej för.

Men det gick heller inte att lita på något hon sa, för en dag till exempel sa hon att hon aldrig mer skulle träffa mej, och så kom hon ändå och hälsade på och var jätteglad och trevlig dagen därefter. Och ibland klagade hon på att vi var alldeles för lika, och ibland på att vi var alldeles för olika, och ibland var det bra att vi var lika, och ibland var det bra att vi var olika. Så hon var alltid bara motsägelsefull hela tiden, och då blir det lätt att man tror och hoppas på det bästa oavsett hur mörkt allt ser ut.

....

....

I alla fall, så blev hon slutligen gravid med den där killen hon föredrog, förra året, och gjorde abort, och efter det så avslutade hon till slut all kontakt med honom.

Vilket ju skulle kunnat vara positivt för mej, men hon avslöjade även att hon ångrade sej efteråt, och att alla deras problem hade löst sej och de både hade varit jättekära och funderat på att flytta ihop, och att hon inte var ett dugg intresserad av mej, men att hon inte sagt nått av det där och mycket mer tidigare eftersom hon hade varit feg och föredragit att bara såra mej litegrann i taget.

Men några månader senare, förra sommaren, så skulle hon trots det ändå flytta in hos mej ett par veckor eftersom hon ville ha miljöombyte eller nått plus som tack för att jag hjälpt och gjort en massa bra saker för henne, och att få umgås med henne kändes ju positivt framförallt eftersom det kändes som något väldigt utvecklande för mej oavsett vad hon tyckte om mej, och som att jag äntligen skulle få en chans att kunna förändra mitt liv.

Men det höll hon som allting annat inte heller, utan hon råkade träffa någon ny kille istället ungefär samma dag som hon skulle komma hit. Och det verkade inte vara så allvarligt enligt vad hon sa, och två månader senare kom hon till och med hem till mej helt på eget initiativ och sov över och var glad och kramig och allting, men sen nån månad efter det så fick jag plötsligt reda på att hon hade ljugit om allt och hon var mer kär än hon någonsin varit, och att hon nyss flyttat ihop med honom istället, plus att hon blivit gravid med honom en vecka efter hon träffade mej sista gången, och att hon även skulle flytta utomlands någonstans med honom.

Hon passade även på att avslöja att hon aldrig älskat mej överhuvudtaget utan bara ljugit om det från första början även om hon gillat att känna sej omtyckt, och att hon aldrig någonsin skulle ha kunnat älska mej oavsett hur jag betett mej, och att hon aldrig mer skulle lova något eller göra minsta sak för min skull eller slösa minsta energi på mej, och att hon alltid vantrivts med att träffa mej och bara spelat teater om att vara jätteglad, snäll och trevlig, och så avslutade hon all kontakt och jag kommer aldrig mer få träffa eller prata med henne igen. En vecka tidigare hade hon lovat att jag inte behövde vara rädd för att förlora henne helt åtminstone, eftersom nått sånt aldrig skulle kunna hända.

Jag är inte kär i henne längre även om jag ändå saknar henne, eftersom det bröt hon långsamt ner bit för bit så det försvann, och det där var sista spiken i kistan för den saken. Jag har heller inga egentliga drömmar eller ambitioner kvar, för jag är en person som inte ser något nöje i att göra saker ensam, så allt sånt är knutet till att göra saker tillsammans eller för någon annan, så allt sånt försvann bit för bit tillsammans med kärleken för henne.


Nu har jag ju förenklat och utelämnat en hel del, men det blev långt nog ändå och jag har väl fått med det viktigaste, så, kan någon komma med förslag på hur jag ska kunna lösa allt och bli lycklig och känna att livet har mening igen? Att träffa någon ny bättre tjej skulle ju lösa det mesta, men jag vet inte hur det skulle kunna gå till.

Det där var över ett halvår sen, och jag har inte lyckats åstadkomma minsta dugg sen dess, och jag är bara feg och värdelös och har ingen energi kvar att ens försöka något och allt självförtroende är bortblåst, och jag litar inte på mitt omdöme längre heller med tanke på hur mycket jag missbedömde henne. Typ det enda jag klarar av förutom att vara ensam hemma och slösa bort tiden vid datorn är att gå och handla mat, och då kan tilläggas att jag är för feg för att åka buss och är för feg för att handla i affärer jag inte varit i tidigare, så det borde förtydliga hur otroligt feg och ovan jag är när det gäller kontakt med andra människor och att göra saker ensam, eftersom jag har aldrig fått lära mej sånt. I sällskap med någon jag litar på är jag inte särskilt rädd när det gäller nått, och har jag gjort något tidigare så blir det lättare sen, men sällskap har jag ju aldrig utan jag är alltid ensam, och när jag är ensam så har jag varken vilja eller styrka att kunna förändra något, utan då sitter jag mest bara fast och förblir helt passiv eftersom det är det enda jag är van med.

Om några månader fyller jag 30, och det fanns mycket jag drömde om att uppleva och se och göra, men som det ser ut nu verkar livet bara bli bortkastat och meningslöst och saknar allt värde, för jag förstår inte varifrån jag ska få energi att kunna förändra allt på egen hand.

Jag tycker att du ska gå till en therapist och prata ut exakt som du skrev här, det kommer göra så att du mår mycket mycket bättre. Ifall du inte vill gå till en Therapist så kan du gå till en lokal grupp som har nästan likadana beskymmer och problem som du har. Låt inte en liten slanka förstöra ditt liv totalt med lögn efte lögn. När du känner att du börjar bli rädd och feg i vissa sammanhang så slå dig själv på kinden och säg till dig själv ''Vafan håller jag på med''.

Om jag får gissa så, din kärlek till henne tog slut för länge sedan. Känslan att vara kär blev större än kärleken till henne som person. Kär i kärleken och jakten i det som inte går att fånga.

Du skriver om trauman vid 5-6 år som du inte kommer ihåg........Du kanske inte vill komma ihåg det, du kanske inte tror att du kan hantera detta. Ska det bara ligga som ett trauma så växer det bara. Ligger det som enbart minnen kan de inte bli större utan bara finns.
Det kanske inte ens är det traumat utan en helt annan sak, som var så stor då att ditt inre gömde det för att skydda dig.......

Jag tycker du ska dra ifrån sverige helt och flytta till Thailand, en nystart komer du må bra av och jag garanterar dig att du kommer hitta en nice tjej där!

Den här tjejen är sjuk och hon har gjort dig sjuk också.

Ha aldrig någonting mer med henne att göra, även om hon kommer springandes och verkar så glad så.

Vidare så bör du verkligen kontakta din vårdcentral, du förstår nånstans själv att det inte är normalt att "vara för feg" för att åka buss eller ens handla, två basala saker.

Bara ring din vårdcentral och boka tid redan i morgon. Be din allmänläkare skriva en remiss till psykiatriska.

Nöj dig inte bara med den SSRI typ Citalopram som doktorn med stor sannolikhet vill skriva ut. Ta skiten, ät om du vill, men understryk att du verkligen måste ha en remiss till psykiatriska.

Googla även social fobi och se om du inte känner igen dig.

Lycka till.

Seriös svar nu. Jag tänkte också på detta faktiskt. Thailändska kvinnor ska vara bra på att behandla sina män! Dessutom behöver ni inte kommunicera med ord utan med känslor, så du behöver nog inte oroa dig för att vara tjohejsan-social. Fast om du inte tycker att det verkar vara ett alternativ, gör som någon annan här rekommenderade. Prata med en therapist. Vad har du att förlora på det?

Fråga dig själv, vad är det du har att förlora på att bara småprata med folk? i värsta fall blir du klassad som en skummis, men då är det bara till att gå vidare till nästa folkmassa och fundera över vad du gjorde för misstag med föregående och försöka på nytt osv

Borderline-stämpel på den bruden alltså . . .

Jag har aldrig pratat med någon terapist eller psykolog eller nått sånt om det här, senast jag pratade med nån sån var nog 16-17 år sen, och jag vågar och klarar inte att ta kontakt med nån sån mer än jag klarar något annat, och jag har dessutom väldigt svårt för att uttrycka mej och förklara saker muntligt. Det allra sista hon lovade var att hon skulle ta med mej till nån sån och hjälpa till att förklara allt eftersom hon trodde det vore bra, och jag gick med på det, men sen struntade hon i hela saken.



Nej, jag tyckte aldrig om känslan att vara kär och den känslan var bara ivägen och förstörde för mej och fick mej att må dåligt, det var henne som person jag gillade och det gör jag fortfarande, åtminstone för den person hon en gång var eller jag trodde hon var.

Angående det där traumat så var det verkligen bara en struntsak som var traumatiskt mest för att jag bara var 5-6 år, och jag minns ungefär vad det var men minnet av detaljerna har blivit för suddiga för att jag ska kunna beskriva det, och dessutom är det flera saker i låg-mellanstadiet som också bidrog till helheten, till exempel att jag blev slagen av mina föräldrar ett par gånger av nån anledning jag inte minns, så jag räknar bara det där som början.



Ringa klarar jag inte av, för det har jag ännu svårare för än att prata med någon i verkligheten. Jag har haft fobi för att prata med folk sen jag var barn och kunde aldrig få fram ett ord hur mycket jag än försökte då, och jag har arbetat bort det mesta av det, men det känns ändå svårt och onaturligt, särskilt att ta initiativ till att börja prata. Till och med att skriva mail tar emot och känns svårt. Den enda person jag någonsin ringt till i hela mitt liv är henne, och det kändes svårt det med, och när det väl började kännas lättare så bestämde hon sej för att hon aldrig mer ville prata med mej i telefon av nån anledning jag inte minns just nu.



Exakt det föreslog hon med, att jag skulle flytta till Thailand. Hon föreslog alltid en massa olika saker, och det var oftast bra förslag och saker jag kunde komma på själv, men hon blev arg om jag såg något problem med dem. För problemet med det mesta är att för att kunna göra någonting alls så måste jag först och främst få bättre självförtroende och lära mej fungera mer normalt, och det får jag inte så länge jag bara är ensam och aldrig träffar någon, och hon var aldrig intresserad av att hjälpa mej förverkliga något av förslagen hon gav eller att få ut mej bland folk, utan hon tyckte jag skulle lösa allt själv och gav mej bara sämre självförtroende när jag inte klarade det.

Intressant historia men du måste släppa den. Den blir inte bättre bara för att du fortsätter berätta den för dig själv och för andra.

Jag vet inte hur många gånger du skrivit hur feg eller dålig du är. Vad är poängen med det? Har det blivit ett mantra som du repeterar för dig själv?

Du måste inse att offret som du tänker att du är inte existerar på riktigt - han existerar endast i dina tankar.

Det här fega offret du berättar om är endast ett löst sammansatt koncept bestående av diverse minnen och fantasier. Du har blivit besatt av konceptet men du måste släppa det nu. Med det menar jag att du måste sluta ta dessa tankar på så stort allvar. Det är helt onödigt att må dåligt på grund av en tanke.

Så går det när du fäster dig för mycket vid en tjej, idiot.

Gör det aldrig igen. Lev livet normalt det finns många andra. Helt ärligt jag har aldrig förstått det här med att man kan älska/va kär i nån efter att man fått reda på att den andra personen inte tycker likadant. Det är ett tecken på att ni har extrem låg självkänsla.

Det är ju en del av hans sjukdomstillstånf ffs. Stackarns självförtroende är ju kört i botten. Inte lätt att lyfta sig själv i håret då tyvärr..

@Erinflow: Du måste på något sätt se till att få psykiatrisk hjälp och en riktig medicinering som kan hjälpa dig ur den här svackan. Annars blir bara livet ett självdestruktivt moment-22 som kommer att mala ner dig på sikt. Det finns både mediciner och behandlingsmetoder som kan hjälpa dig att rubba cirklarna. Inget att skämmas för alls.
Jag förstår att det taremot att kontakta psykiatrin själv, men har du ingen anhörig som kan hjälpa dig med detta??