Bör jag göra detta?

Jag följer upp en tråd jag skapade för några månader sen som rör sig om att jag inte kan komma över mitt ex.

Det tog slut i december och vi har inte haft någon som helst kontakt sen den dagen då hon ringde och inte ville vara ihop längre. Jag tyckte att anledningarna hon hade visserligen kändes tillräckliga, om det inte stämmer för båda så ska man ju inte vara ihop givetvis och jag vill inte bli ihop heller egentligen.

Men jag känner att jag behöver nån form av closure på det hela, bara snacka ut. Det känns värre än det någonsin har gjort nu efter 8 månader och jag vill verkligen bara tala ut lite. Höra hennes röst. Jag vet inte vad jag skulle säga bara.

Jag har börjat gå hos en psykolog och det känns bra att lägga fram alla korten på borden, men bara temporärt, precis som med jogging. Kortvariga lösningar. Det känns inte tillräckligt för mig ändå. Det är så ouppklarat alltihop. Bör jag ringa upp henne eller kommer jag bli besviken på samtalet? Att höra var i livet hon befinner sig nu?

Tacksam för svar.

Jag förstår precis hur du har det. Jag har själv varit där.

Lid igenom "sorg året" först, sen kan du börja fundera på avslutet.
Även fast det gör ont får man bara rycka plåstret, för ens egna skull.
Letar du avslut nu, kommer du bara klistra på mer "plåster".

Lycka till

Försök att prata med andra människor om det, det blir väldigt abrupt slut om man bryter upp via telefon. Du kan skicka mig ett pm om du vill men ring henne inte. Du kommer att bli sårad och må ännu mera dåligt, om hon ens svarar.

Jag vet inte om jag kan stå ut mycket mer faktiskt. Det går ut över allt i vardagen. Jag kan inte ens njuta av vänners sällskap eller gå på bio som jag brukade älska. Har åkt utomlands två gånger i år och inte ens det hjälpte. Inget hjälper.

Jag har dessutom börjat märka av vissa symptom, t.ex att jag är psykotiskt lättretlig. Jag stod i kön i mataffären för några dagar sen och blev helt tokig när någon snubbe innan mig hade en massa varor. Jag har extremt kort stubin och ett obefintligt tålamod. Jag kan dessutom sova 8-9 timmar/natt och ändå vakna upp helt utmattad. Igår sov jag kanske totalt 15 timmar. Det känns inte normalt.

Jag förstår att jag kan bli besviken av att prata ut med henne, men tänk om jag blir glad istället? Som att cirkeln sluts. Hon sa t.o.m att vi "kanske" kunde höra av någon tid efter, men isånnafall ville hon uppenbarligen att jag skulle ta det initiativet för hon hörde ju aldrig av sig. Men det kanske blir konstigt efter 8 månader?

Du kommer inte bli glad. Dessutom låter det som att du är på god väg mot en depression. Detta lilla "kanske" som du sätter ditt hopp till är oftast menat som ett outtalat avslut. Det sägs - men det finns ingen verklig intention till att någonsin höras igen. Tyvärr grabben.

Just nu befinner jag mig i ett sånt där ilsket tillstånd då jag känner att om jag ska må såhär pissigt så ska hon det också. Jag har mått tillräckligt dåligt i livet p.g.a bristen av närhet och sånt. Och det har ju inte den här tjejen. Hon har levt normalt på den fronten: relationer. Hon var en mycket sprallig tjej, välmående och allt. Jag var raka motsatsen, befann mig i en liten kris i livet när vi möttes och är nu i en ännu större kris tack vare henne. Och jag antar att hon är lyckligare än någonsin, för jag vet att hon hade blivit moster direkt efter att vi gjort slut och dessutom landat ett hyfsat jobb, tack vare facebook-uppdateringar och då verkade hon sannerligen gladare än någonsin. Själv har man aldrig mått sämre.

En sak hon sa till mig när hon gjorde slut var att jag var en "snäll" kille och det känns negativt på nåt sätt. Jag vill visa henne att jag är allt annat än snäll. Inte genom att göra nånting som innebär att jag kommer hamna i fängelse eller så, men åtminstone nånting otrevligt, säga nånting opassande, döma ut henne för en jävligt mörk hemlighet som hon och hennes förra kille hade, som hon anförtrodde mig med och verkligen fiskade en sympatiröst med. Så hon förstår att den snälla killen kanske visar sig vara den allra värsta hon haft.

Men jag VET att jag egentligen inte tycker såhär, det sköljer bara över mig ibland som just nu, jag vill verkligen bara glömma henne totalt och leva som jag gjorde innan. Jag är i grund en väldigt snäll person, kanske för snäll för mitt eget bästa. Jag har inte ältat henne i 8 månader för skojs skull exakt.


Tacksam för fler råd my fellow flashbackers.

Är i samma situation som dig, ungefär. För ett tag sen innan sommaren gjorde min flickvän och jag slut efter över 2 år tillsammans. Det var första kärleken för oss båda då vi var 15 år. Vi bråkade brutalt mycket på slutet och jag fick kalla handen via telefon, så jävla fegt och jag är arg idag när jag tänker på det. Och ibland vill jag ringa och bara prata, men jag är rädd. Och jag vet att det blir värre.

Det är så sjukt, hon brukade göra allt för mig, och jag för henne men idag är det som om vi inte känner varandra, pratar inte med varandra eller ser varandra. Men om du känner att du verkligen vill, ring henne och prata. Du dör inte, och du kommer träffa fler tjejer i livet, precis som jag blev tillsagd. Även fast jag inte tror på att jag kan bli kär längre.

Jag vet inte om jag kan må ännu sämre av henne än jag redan gör och det är just därför det känns som att det är fritt fram att ringa, för jag har "inget att förlora". Det slutade ju inte på ett hemskt sätt. Ingen relation slutar ju roligt exakt, men det här var verkligen light. Ingen ilska, inget hat inblandat. Det stämde bara inte helt enkelt.

Men jag behöver inte fastställa problemet. Jag vet vad problemet är. Jag är avundsjuk för att någon som är yngre än mig är mer livserfaren och dessutom fick "nöjet" att bryta upp. Hon gick på slentrian och jag fick uppleva nånting jag aldrig haft i mitt liv tidigare, en relation. Hade hon varit min tredje tjej så hade jag uppenbarligen varit mer härdad vid det här laget och då hade jag aldrig suttit här och skrivit om mitt problem, för det hade inte funnits något problem. Men nu är det som det är och jag hoppas innerligt att jag inte ältar henne resten av livet. Det vore ett förfärligt slöseri.

Vi är olika som människor, är det då fel att vissa är snälla av naturen? Du är ute efter hämnd men det kommer inte att hjälpa, flytta ditt fokus till att enbart försöka hantera sorgen. Du kan under tiden fokusera på andra aktiviteter. För vissa fungerar det att träna, en del läser mycket osv. Något du tycker om helt enkelt. Sen kan du inte utgå från att hon är hur glad som helst, hon är antagligen ledsen eller varit det. Men det beror helt på hur man väljer att hantera problemen som man ställs inför.

Jag förstår inte varför jag vill hämnas. Det finns inget att hämnas för! Om hon hade varit otrogen så hade det ju varit befogat, men det är det inte.

Det är inte hennes fel att jag är så patetisk att jag inte lyckats knycka en brud tidigare, men i mina mörkaste stunder så har jag inte överseende med sånt och då är det fan farligt alltså, jag tänker inte klart och då är det fullt möjligt att jag ringer upp henne, och dessutom i vredesmod. Jag har det i mig, jag vet det bara. Alla dessa ambivalenta känslor man har.

När inte ens bästa kompisarnas sällskap räcker till, då är det läskigt. Och alla hobbyer man hade, jag är t.ex en väldigt konstnärlig person och brukade älska att rita. Inte ens det skänker mig inre ro längre. Kanske om jag har ritat klart och granskar teckningen så kan jag må bra en kort stund. Men som med terapin, joggingen och att grilla/dricka bärs med kompisarna så är det inget som hjälper.

Det enda som driver mig är att ringa det där samtalet, om nu det ens skulle hjälpa. Förmodligen inte, inte enligt dig iaf Repo.