2012-07-26, 01:18
#1
Hej
Jag har varit med om en väldigt konstig kännsla som jag aldrig varit med om förut.
Det hela började med att jag länge har levt med ånget. Kännslan av att någon sitter på ditt bröst och axlar helatiden var ständigt med mig så länge jag kan minnas. När jag sedan fick arbete/slapp skolan så lättade ångesten eftersom. Jag kunde arbeta med något jag tyckte om och göra de saker jag gillar.
Men det ledde till att jag kände mig tom. Jag kände inga kännslor och jag bara fanns. Jag började tillslut leta efter upplevelser och beslöt mig för att prova på att hoppa fallskärm. Jag väntade länge på den dagen och när dagen äntligen kom så hade jag varit nervös till och från i flera dagar. Men när man väl tog på sig selen och overallen så fanns där inget. Ingen ny kännsla av att flyga, tryckutgämna trumhinnorna, se på marken ifrån flygplanet, riktigt stark vind i ansiktet. Allt detta har jag gjort och känt förut.
När jag väl hasat mig mot kanten av flygplanet och tillslut föll mot marken så tänkte man givetvis på vad som skulle hända om man bara slog i marken. Det konstiga var att jag inte kände något inför att dö, det var på gränsen till befriande att bara kunna hoppa och sedan inte behöva bry sig om fallskärm utan bara möta marken. Annars så vill man bara sluta tänka om man kommer in på banorna "ifall jag skulle ta självmord, hur skulle jag göra det?", "Vem måste hitta min kropp?", "Är det plågsamt?".
Har jag samlat på mig alla känslor jag kan uppleva?, är det allting som finns i livet?. Det känns som att man strävar efter perfektion och när man väl upplever den så förstår man att det inte skulle vara någonting utan alla problem. Men man vill ändå vara utan problem.
Jag hoppas att det inte är för mycket problem att läsa vad jag tänkte.
Jag har varit med om en väldigt konstig kännsla som jag aldrig varit med om förut.
Det hela började med att jag länge har levt med ånget. Kännslan av att någon sitter på ditt bröst och axlar helatiden var ständigt med mig så länge jag kan minnas. När jag sedan fick arbete/slapp skolan så lättade ångesten eftersom. Jag kunde arbeta med något jag tyckte om och göra de saker jag gillar.
Men det ledde till att jag kände mig tom. Jag kände inga kännslor och jag bara fanns. Jag började tillslut leta efter upplevelser och beslöt mig för att prova på att hoppa fallskärm. Jag väntade länge på den dagen och när dagen äntligen kom så hade jag varit nervös till och från i flera dagar. Men när man väl tog på sig selen och overallen så fanns där inget. Ingen ny kännsla av att flyga, tryckutgämna trumhinnorna, se på marken ifrån flygplanet, riktigt stark vind i ansiktet. Allt detta har jag gjort och känt förut.
När jag väl hasat mig mot kanten av flygplanet och tillslut föll mot marken så tänkte man givetvis på vad som skulle hända om man bara slog i marken. Det konstiga var att jag inte kände något inför att dö, det var på gränsen till befriande att bara kunna hoppa och sedan inte behöva bry sig om fallskärm utan bara möta marken. Annars så vill man bara sluta tänka om man kommer in på banorna "ifall jag skulle ta självmord, hur skulle jag göra det?", "Vem måste hitta min kropp?", "Är det plågsamt?".
Har jag samlat på mig alla känslor jag kan uppleva?, är det allting som finns i livet?. Det känns som att man strävar efter perfektion och när man väl upplever den så förstår man att det inte skulle vara någonting utan alla problem. Men man vill ändå vara utan problem.
Jag hoppas att det inte är för mycket problem att läsa vad jag tänkte.
