Vilket är erat värsta minne från barndomen? [sammanfogad /mod]

Fy fan! Kände hur det vred sig i magen när jag läste detta! tur allt gick bra för din bror

Du verkar inte bara vara dum utan väldigt elak också. Dessutom helt okunnig om barn och fattar uppenbarligen inte hur trauma ärrar både barn och vuxna. Skit på dig!

Har haft en väldigt bra barndom, snälla föräldrar o så.

Men de värsta jag minns va nog när ja va runt 5,6 och vi var på väg hem från en frölunda match. Så kom de 3 st snubbar o skulle råna oss. Och pappa ville inte inte ge bort sakerna så han fick sjukt mycket stryk. Jag bara stod där och kollade på och skrek som en idiot och inte kunde göra ett skit åt de.

Det värsta var nog den gången vi hade handlat och var på väg hem med pendeln, jag var mellan 4-5 år ungefär. När det var dags för tågbyte i Älvsjö så segade jag med att kliva av (gapet mellan tåg och perrong var enormt på den tiden) och fick till slut en matkasse-putt i ryggen av storebror så jag skulle sätta fart och ut kom jag, men inte bror och mor innan dörrarna hann slå igen och tåget åkte iväg.
Jag ser hur morsan får panik på tåget och börjar skrika.. Det hela utspelade sig säkert på mindre än 10 sekunder.

Letade mig upp till stationshuset där två söta tjejer tröstade mig tills min mamma och bror kom och hämtade mig, vilket kändes som en evighet.

Hon hade tydligen dragit i nödbromsen några sekunder senare men föraren vägrade givetvis backa tåget och mor & bror fick byta tåg vid nästa station.. Jag är själv förälder till ett barn i samma ålder och kan bara föreställa mig tankarna i hennes huvud där och då.

Främst att bli sviken av sina kompisar.

Ett exempel i 3:e klass när jag och en vän hade bestämt att vi skulle leka och jag ringer när det är dags men får inget svar. Pallrar mig över till dennes hus och ringer på men ingen öppnar. Samtidigt hör jag tjut och lek inifrån. Provar igen och det blir tyst där inne, jag kollar in mot fönstret och jag ser att de står och gömmer sig och väntar på att jag ska gå där ifrån. Men jag ger mig inte utan ringer på igen eftersom vi hade bestämt först.

När dörren väl öppnas så står ungens mormor där och jag förklarar situationen för henne. Hon säger att hon inte är hemma. Jag påpekar väldigt irriterat att jag såg de igenom fönstret, försöker få kompisen att komma ut och prata med mig. Jag ropar och försöker gå in och blir då utschasad av kärringen och säger att jag minsann ska gå hem. "De vill inte ha dig här!" *PANG*

Minns hur jävla ledsen och sviken jag kände mig och när kärringfan kastade ut mig fast hennes barnbarn skruvade på sig som fan när jag förklarat att vi skulle leka först.

Det var alltså redan 4 st ungar där och lekte och jag fick inte komma in. En mer eller mindre hade väl inte gjort något. Kändes som om det var just mig de inte ville ha där.

Sprang hem och berättade för mamma och hon tröstade mig. Men ja det har satt sina spår.

En annan gång skedde i skolan, också i 3 klass då jag var mobbad, kallad matvrak. Var lite småmullig medan de andra populära tjejerna var som plankor. Dessa populära tjejer var givetvis väldigt utriktade och satte alltid upp massa pjäser som de spelade upp för klassen.

En pjäs hette "matvraket" eller huvudpersonen var kallad detta. Samtidigt som de spelade upp denna så flinade de åt mitt håll medan jag satt där längst fram och inte kunde gå därifrån. De gjorde helt enkelt narr av mig och det värsta var att en del av lärarna visste att jag var mobbad men de gjorde inget åt det. Istället fick de beröm för att de var så duktiga...

Dessa två händelser känns som de 2 värsta och då har jag ändå haft anorexi. Kan ju lätt säga att matvraksmobbningen var en av de saker som ledde till att jag fick ätstörningar.

En av alla gånger som min mor trycker ner mitt huvud i toaletten och spolar. Vid några tillfällen använda hon även en extra hink med vatten

Någon av gångerna farsan söp till och ladda älgstudsaren och skulle skjuta sig själv eller hundarna eller oss allihopa. Eller när han söp till och började redogöra för en vilken liten värdelös skit man var, det var envägs kommunikation tills han var klar och kunde hålla på i flera timmar.

Morsan har alltid varit en duperande halvpsykopat som utnyttjat alla i sin omgivning.
Även om farsan aldrig varit någon ängel så har morsan utnyttjat situationen och "smidigt medans järnet var varmt" i perioder medans pappa hade sina perioder. Det resulterade i att morsan bland annat spred ut rykten om att pappa slagit hon, våldtagit hon och våltagit oss barn.

Sådana rykten får en verkligen att blomma ut när man växer upp i ett samhälle på typ 1000 pers i glesbygden. Var alltid en snäll unge för jag hoppades att någon ville adoptera mig, men bakom fasaden har jag bara blivit mörkare och mörkare. Började tidigt förakta båda mina föräldrar och kan i hemlighet hoppas att dom båda ska avlida snart.

Som vuxen är jag kall i hjärtat.
Ingen kan kränka mig längre.

När jag kom hem med morsan och farsan hade OD:at på köksgolvet och jag blir inkastad i badrummet medan morsan försöker rädda livet på fanskapet (lyckades, tyvärr).

Eller när jag är cirka 8 år och hälsar på min far. Vaknar mitt i natten av ett jävla pang. Då flyger farsgubben upp och börjar ladda sitt gevär och någon pistol, börjar gasta om att jag ska lägga mig under sängen och skriker "DET ÄR NÅGON SOM SKJUTER MOT OSS!".

Eller när han var helt jävla borta på McDonalds vid T-Centralen i Stockholm, börjar äta pappret runt hamburgaren istället för hamburgaren så föreståndaren måste ringa efter min mamma...

Kan hålla på för evigt känns det som... Svårt att endast välja en favorit



Bra jävla skit.

När jag var i åttaårsåldern och kom hem till kvarteret efter sommarsemestern. Ni vet, den där lyckliga känslan av att vara tillbaka igen och cykla runt i kvarteret för att kolla upp kompisarna och höra vad dom hade gjort på sommarlovet. Och jag cyklade runt i shorts och utan tröja. Och jag var väl lite överviktig kanske, men inte så att jag hade tänkt på det. Jag gick upp och ner i vikt lite som man brukar som barn, ibland var jag smal, ibland var jag lite rultigare. Men det var inte nånting som jag överhuvudtaget hade tänkt på. Förrän den här dagen.

Jag ser några ungar stå i ett gathörn, och jag cyklar fram till dom. Och innan jag hinner säga hej kommer den tuffa killen i kvarteret och står och hånflabbar åt mig och pekar. Och dom kommer fram och samlas runt mig och börjar peta och klämma på mina bilringar. Och dom slutar inte. "Kolla vad tjock han är! Kolla in bilringarna! Känn på dom!" Det kändes som ett hån och en förödmjukelse, det var fruktansvärt. Jag började gråta och cyklade hem. Och sen vågade jag inte visa mig naken på tio år. Jag skämdes så fruktansvärt över mig själv och min kropp. Jag vågade inte ens bada tillsammans när det var badlektioner i skolan. Jag lyckades alltid smita undan, för jag ville inte att någon skulle se mig naken och se mina bilringar. Det ledde till ett helvete.

Det förstörde min kroppsuppfattning. Och jag blev inte fri från det där förrän i vuxen ålder. Nu skäms jag inte ett dugg för min kropp, jag ser ut som jag gör, och passar det inte så stick. Och jag vet att det är en löjlig grej att hänga upp sig på, men barn kan hänga upp sig på sånt och göra det till en jättestor grej. Och jag ska vara helt ärlig, den där händelsen skapade men för livet för mig. Det tog tio femton år för mig att bli fri från det där. Barn kan vara jävligt grymma...

Det värsta från barndomen måste nog varit farsans korta stubin. Helvete vilka utbrott han kunde få, blev verkligen livrädd. Minns tydligt att jag blev utkastad och utelåst mitt i vintern utan ytterkläder ett par gånger som exempel. Minns ej vad i mitt beteende som orsakade detta men det var nog långtifrån befogat alla gånger. Gubbjävel.

Han och morsan brukade ha rätt sköna gräl ibland, även om det aldrig blev fysiskt så var det rätt hjärtskärande att höra titt som tätt.

Inte kanske så konstigt att man blev som man blev när jag tänker efter. Kunde definitivt varit värre dock (det kan det alltid?) och överlag hade jag nog en rätt fin barndom.

Förlåt men fick mig att skratta. Hoppas du mår bra idag!

Var andra gången självmant?