En tråd om Wishbone Ash

Wishbone Ash – gruppen som sägs ha varit pionjärer med tvillinggitarrer – jag kunde inte hitta någon tråd om dem, så nog kunde det väl vara på sin plats med en sådan.

Konstigt nog verkar Wishbone Ash vara lite underskattade. Är det så? Det fanns ju som sagt ingen tråd här. Gruppen har trots allt varit betydelsefull och en viktig influens för t.ex. Iron Maiden.

Det jag uppskattar med Wishbone Ash är de melodiösa folkmusiktonerna blandat med ösig rock. Det finns nog få ”rocksound” så är så utmärkande som de på albumet Argus. Det är för övrigt min favorit med detta band.

Enligt mig är de tidiga första albumen efter debuten starkast: Argus, Wishbone Four och There's The Rub. Jag har inte lyssnat in mig så mycket på de senare skivorna. Vad kan rekommenderas där?

Vilka är era favoritlåtar? Album?

Har egentligen bara hört Argus, skaffade den på CD nyligen. Favoritlåtarna därifrån är väl Leaf and Stream och Throw Down the Sword. Warrior är rätt skön också (Maiden har förresten snott introriffet rakt av i deras låt The Aftermath ).

Tycker annars att albumet känns lite ojämnt, men det kanske blir bättre efter några genomlyssningar.


Håller med, känns som ett band många hört namnet på men inte vet mycket om i övrigt, det är min uppfattning iaf.

Utifrån det jag hört av bandet känns det ju helt klart värt att lyssna igenom resten av diskografin också.

Det var inte mycket till diskussion det blev här! Är det ingen som lyssnar på sådant här nu för tiden? Nu när det är så populärt att uttrycka sitt hat mot modern musik? Här finns en guldgruva!

Lustigt, jag skulle säga att det är ett av deras absolut jämnaste album!

Har du kommit någon vart?

Nog är jag bekant med Wishbone Ash, alltid (som mitt nick kanske hintar om). Tycker som TS att de är sorgligt underskattade, de var visserligen inte världens jämnaste band men de var fantastiska musiker som skapade rent guld när inspirationen väl slog till. Jag äger många av deras skivor, skulle kunna skriva ett par ord om vart och ett av de jag har lyssnat på.

Wishbone Ash (1970):
En energisk, stark debut bestående mestadels av bluesrock och folkrock. Lite ofokuserat då och då, det ska medges. Men Blind Eye, Lady Whiskey och Queen of Torture är alla smärre pärlor, och Errors of My Way med sin vackra stämsång tar hem priset. Och redan på detta album hade bandet börjat utveckla sina gitarrstämmor.

Pilgrimage (1971):
Mer progressiva och jazziga tongångar på denna. Den hetsiga Vas Dis visar upp trummisen Steve Uptons talang och basisten Martin Turners scatsång, vilket även kan sägas om den mer storslagna sjufyran The Pilgrim. Lägg till ett par dussinlåtar i bluesfacket, ett par sköna instrumentaler, och den sorgsna balladen Valediction och du har Pilgrimage.

Argus (1972):
Ett av få album jag tveklöst ger tio poäng vilken dag som helst. Detta album besitter en stämning som inte borde gått att frammana sedan den medeltida landsbygden förvandlades till det nya, industrialiserade Europa; Lyssna bara på det himmelska introt till Time Was med sin plockade gitarr, Throw Down the Sword (med Andy Powells kompakta mur av gitarrsolon som avslutning), eller Leaf and Stream. Gitarrharmonier var nu ett koncept som Wishbone Ash tagit längre än något annat band dittills, vilket bäst visas i The King Will Come och Warrior. Blowin' Free är den stora klassikern från detta album, och trots att den är betydligt gladare än resten så tycker jag att den passar in i albumet.

Wishbone Four (1973):
Sista albumet (för den här gången) med gitarristen Ted Turner. En tillbakagång till ett mer jordnära sound, vilket inte direkt var vad undertecknad hade önskat, men folkrocken står sig åtminstone väl; Ballad of the Beacon, Sorrel och Rock N' Roll Widow är alla bra låtar. Resten av låtarna gäspar jag dock åt om jag inte råkar vara väldigt inne på detta band just för tillfället.

There's The Rub (1974):
Den vansinnigt skicklige gitarristen Laurie Wisefield har nu ersatt Ted Turner, och detta album blir lite av en nytändning för bandet. Det är bandets hårdaste album sedan debuten, och gitarrharmonier tar en större plats än tidigare. Hela albumet är genomgående starkt, men mina främsta låttips är Silver Shoes, Don't Come Back, Lady Jay och Persephone.

Locked In (1976):
Extremt fisigt och oinspirerat album, inte så mycket mer att säga. Rest In Peace och möjligtvis Say Goodbye är väl okej, men resterande låtar är tämligen meningslösa.

New England (1976):
Bandets svajiga formkurva peakar igen; detta är ett av bandets bästa album. Består till stor del av antingen vass rock eller svängiga låtar med en fjäderlätt, men oerhört smakfull touch av fusion. I den tidigare kategorin finner vi låtar som Mother of Pearl och Runaway, i den senare t.ex Lorelei och (In All of My Dreams) You Rescue Me.

Front Page News (1977):
Återigen ett tristare album. Inte lika dåligt som Locked In, men fortfarande inget jag lyssnar på om jag har ett alternativ.

FORTSÄTTNING FÖLJER...

Just Testing (1980):
Ännu ett album med ganska dåliga låtar och rent anskrämlig produktion. Life Line och Master of Disguise är de enda låtar jag kan lyssna på då och då, dock så vet jag att Living Proof brukar framhållas som albumets klassiker. Döm själva!

Nouveau Calls (1987):
Originalsättningen av Wishbone Ash återförenades för detta album efter att Andy Powell under en tid varit bandets enda kvarvarande originalmedlem. Det är ett fullständigt instrumentalt album som förmodligen kan vara småtrevligt för musiker likt mig själv, men jag har förståelse för alla som tråkas ut av detta album. Låtar som Arabesque och From Soho to Sunset låter mest som typiska soundtracks till 80talsserier, men ljusglimtar som den härliga In the Skin går att finna.

Here to Hear (1989):
Nu var sångmelodierna tillbaka, och detta resulterade i ett tidstypiskt men faktiskt rätt trevligt gitarrockalbum. Cosmic Jazz, Keeper of the Light, Hole in My Heart och Why Don't We ger alla valuta för pengarna om man inte råkar vara en 70-talspurist som avskyr allt från 80-talet. Jag gillar dessutom att Ted Turner sjunger mer än vanligt på dessa senare WA-album, då jag alltid har föredragit hans mer dämpade och mjuka röst framför den skränige Powell och Martin Turners röst som började bra men blev allt sämre med åren.

Strange Affair (1991):
Nu har vi kommit fram till det sista WA-albumet innan Powell återigen skulle bli envåldshärskare över bandet, vilket också är det sista albumet av Wishbone Ash jag äger. Det digitala 80-talssoundet är fortfarande kvar, och gitarrsoundet är faktiskt äckligare än tidigare på flera av låtarna. Men kompositionsmässigt skulle jag faktiskt säga att detta album starkare än sin föregångare; Det inleder starkt med låtar som titelspåret, poppiga Wings of Desire och Dream Train med sina snygga ackord och solon. Sedan uppstår en svacka, som dock återupprättas med den urstarka avslutaren Standing in the Rain, som gränsar till hårdrock och innehåller ett magiskt solo från Ted Turner.


Det var allt för mig, jag hoppas att den intresserade har fått sig ett litet uppslag av mitt babblande!

Tack för flera ambitiösa och intressanta recensioner! Jag håller med om det mesta du skriver (angående de album jag lyssnat på), men dock inte att ”tillbakagången” efter Argus skulle innebära något negativt. Jag har snarare svårt att se hur det skulle vara möjligt att göra om Argus eller spinna vidare på det soundet på något bra sätt. Argus och Wishbone Four är två album som visar olika (starka) sidor av samma melodiösa rock, med samma omisskännliga Wishbone Ash-sound!

Ska ta mig an 80-talsalbumen även om jag inte är överdrivet förtjust i 80-talsrock. Återkommer med tankar kring dessa.

Vilket album är bäst av Wishbone Four och There's the Rub? Jag säger nog There's the Rub. Den är lite jämnare.

Favoritlåtar på Wishbone Four? Jag vill nämna Sorrel och Rock n' Roll Widow.

Dagens enklaste fråga!!

Wishbone Four är en oerhört platt skiva med tanke på föregångarens ( Argus ) täta ljudbild och inspirerade musik. Wishbone Ash producerade själva fyran och de verkade inte vara bekväma i den rollen - ibland låter det som en refuserad demo. Låtskrivandet var också långt under deras standard - endast Ballad of the Beacon levererar.

There´s the Rub, däremot, anser jag vara deras bästa skiva! Man behöver inte vara fan av Ash för att höra vilken ovanligt välproducerad, välkomponerad, välarrangerad och välspelad skiva det är! Man kan verkligen inte tro att denna skiva gjordes av samma band som fyran! Laurie Wisefield ersatte Ted Turner och han verkar ha fört in maxat med energi till bandet! Skivan innehåller 6 låtar och alla är av högsta klass - smått episka i sin struktur!

Så svaret är, givetvis, There´s the Rub!! Alla som gillar bra rockmusik och inte har hört den ännu - gör det nu!!!!!!!!

--> Fishbone Mash:

Att du som verkar ha bra koll på Wishbone Ash katalog inte har deras skiva No Smoke Without Fire ( 1978 ) gjorde mig lite förvånad. Den tycker jag är en frisk fläkt med mycket fina solon och gitarrharmonier. Själva låtarna har en slags melodier som kändes moderna för sin tid.

Kul med lite aktivitet i en tråd om ett underskattat band!

Men jag håller inte riktigt med dig. "Sorrel" t.ex. tycker jag håller lika hög klass som "Lady Jay". Men visst, WF är inte lika stark.

Jag tänkte faktiskt nämna Sorrel också...

Hur går det med detta?


Jag tror att det kan bero på att jag ogillar de album den omges av så pass mycket att jag inte orkat bry mig, men detta resonemang leder förstås till en smärtsamt uppenbar dubbelmoral då jag hyllat New England som ju råkar vara inklämd mellan en kalkon och en fis i rymden. Så jag har ingen giltig anledning att inte åtgärda detta och köpa skivan!

Ingen som har något att säga om albumen utöver Argus, fyran och There's The Rub förresten? Wishbone Ash eller Pilgrimage, vilken är bäst?