En tråd om Wishbone Ash

Även om inte allt är typisk 80-talsrock (Twin Barrels Burning och Raw to the Bone är dock det). Skivorna utan Martin Turner lyssnar jag inte på alls. Jag tycker Here to Hear är bäst från 80-talet.

Tack för denna tråd. Argus är en gammal superfavorit, och både W4 och Pilgrimage har ett antal kanonlåtar. Jag tackar i första hand för att denna tråd fått mig att leta upp albumet There's the Rub igen; jag har lyssnat, för massor av år sedan, men då avskrev jag det som en ointressant flopp, förmodligen efter en lyssning. Pinsamt var ordet. Nu när jag lyssnar igen så hör jag ju att jag hade fel och att det är ett riktigt bra album.

Kan för övrigt hålla med om tidigare kommentar om att produktionen på W4 är en total katastrof; plattaste soundet i världshistorien?? Låtskrivandet är dock av högsta klass på detta album, även om det lutar bort från det progressiva stämningsfulla på Argus, och mot melodisk folkrock och rakare ösig rock.

Min favorit är och förblir Argus, men så brukar jag ta med den på min Top 10 albums of all time-lista också... de övriga albumen som nämns ovan rekommenderas varmt allihop!

Fast vad är det som är så problematiskt med den? Kan verkligen inte fatta vad det är ni tycker så illa om.

Jag tycker snarare att produktionen på Argus är så där, åtminstone CD-versionen som jag har. Alla andra jag har är på vinyl och WF på vinyl låter helt OK tycker jag.

Wishbone Ash hamnade i något slags ingenmansland efter Number the Brave känns det som. Både Twin Barrels Burning ( 1982 )och Raw to the Bone ( 1985 ) är rak, enkel 80-tals hårdrock utan någon större variation. De försöker låta "hårda" men det blir tydligt att de inte är bekväma i rollen som pudelrockare - det fanns så många andra band under den perioden som gjorde den sortens hårdrock bättre. Dessutom hade de glömt bort att lägga in gitarrsolon på låtarna - en oförlåtlig tabbe när det kommer från ett band där gitarrspelet varit en av de viktigaste ingredienserna! Detta blev extra tydligt på Raw to the Bone som Andy Powell idag önskar att de hade gjort helt annorlunda.

Sedan chockade de fansen ( de som fanns kvar) rejält genom att återbilda originaluppsättningen från de första fyra skivorna och släppa skivan Noeveau Calls ( 1987 ). Många hoppades nog på en återgång till deras första legendariska stil, men icke! Istället levererades en helt instrumental platta! Detta hade i och för sig kunnat funka om det hade varit en blues/folk/progressiv stil som på Pilgrimage - men istället var det en samling ganska trista låtar. Typiskt sterilt 80-tals sound och lite utrymme för improvisation. De som gillade skivan var nog först och främst de som inte hade lyssnat så mycket på WA tidigare - utan referensramar funkar skivan ändå ganska bra.

Personligen blev jag glad när Here to Hear kom 1989. Fortfarande originaluppsättningen men nu med sång och större variation på låtarna. Dessutom verkade Powell och Turner taggade att börja spela sköna gitarrsolon igen! Stilen påminde om den kring No Smoke Without Fire och Just Testing - ganska luftig pop-rock. Även Strange Affair ( 1991 ) gick i den stilen, men tyvärr insåg man att det nog var slutet på en era för Ash eftersom Steve Upton lämnat skeppet och Martin Turner nästan slutat skriva och framföra sångerna.

Sedan tror jag många gav upp hoppet om Wishbone Ash. Men - det intressanta är att sedan fick dom ju en nytändning som heter duga! Alla fem studioskivor som släpptes efteråt är bland det bästa som WA har gjort! Dit räknar jag givetvis inte deras techno-experiment 1998 som var ett försök att slå igenom på dansgolvet med samplade slingor - smått outhärdligt, faktiskt!!

Jag antar att väldigt många inte har hört deras 2000-tals skivor - men då rekommenderar jag starkt att ändra på detta! De skivorna innehåller mycket av det som man förknippar WA´s storhet med: Gitarrslingor, dueller, solon, melodier etc - det enda som jag ibland har lite svårt för är vissa sånginsatser (vilket varit ett dilemma för WA även tidigare ).

Sök upp dessa skivor och lyssna:

Illuminations ( 1996 )
Bonafide ( 2002 )
Clan Destiny ( 2006 )
The Power of Eternity ( 2007 )
Elegant Stealth ( 2011 )

Och som grädde på moset kan jag berätta att Wishbone Ash är i studion för att spela in en ny platta nu i höst!!

Jag tycker det saknas dynamik och djup.

Jag fattar inte varför de inte fortsatte använda producenten Derek Lawrence som lyckats så bra på deras tidigare tre album. Det fanns ett liv och mångfald i ljudet på dessa skivor.
Wishbone Ash stod på toppen av sin karriär och borde haft både råd och status nog att kunna behålla honom eller handplocka någon annan. Då väljer man att producera Wishbone Four själva! Smaken är förstås delad, men jag tycker att resultatet är under all kritik. Steg framgången dem åt huvudet så att de inte trodde att de kunde göra något fel?

Nåväl - nu blev ju inte skivan någon flopp utan sålde nog riktigt bra och många låtar från den klassas idag som WA-klassiker. Men i mina öron hade det blivit så mycket mer givande att få höra dessa låtar i en annan tappning! Tänk bara vad Bill Szymczyk ( som producerade There´s the Rub ) skulle kunnat göra med en låt som Rock n Roll Widow !!

Jag får hålla med föregående talare, dynamik och djup är exakt vad som inte finns. Det låter som att de bara snabbt spelat in rådemos av låtarna med alla instrument på varandra och sedan lämnat dem så, helt utan att pilla på några reglage och utan att bry sig om mixen. Det låter "båsigt" och oklart, ungefär som om du tänker dig en equalizer där mellanregistret är uppskruvat på bekostnad av bas och diskant. Och det distade leadgitarrljudet på vissa låtar (t.ex Ballad of the Beacon och Sorrel) låter stundtals outhärdligt.

Jämför detta med det klara ljudet på Argus, med en produktion som många gånger är rentav vacker; introt till "Time Was" och Andys lilla riff efter det långa solot i "The King Will Come" omges båda av små geniala ljudeffekter som lyfter vad som skulle kunna vara långtråkiga transportsträckor till något jag kan spola tillbaka hur många gånger som helst. Solosektionen i "Throw Down the Sword" är ett annat exempel; den monolitiska orgeln som finns där under gitarrerna hela tiden och smyger fram i ljudbilden så långsamt att man inte hinner märka den förrän den knockar en med full kraft i samma stund som gitarrerna slår an sina sista toner. DET är bra produktion!

Mina fem cent

Må så vara, men jag gillar inte trumljudet på Argus. DET är under all kritik.

Någon som skall se dom i januari, spelar b.la på Kägelbanan i Stockholm den 31/1?

Jag har sett någon annonsering om det och det låter lite intressant. Jag är endast lite inlyssnad på debuten och Argus så jag är inte 100 %. (inte på det sättet någon är som kanske hört alla album och väntat på chansen att få se dom live). Hur låter gubbarna idag? Är dom i bra form eller är det halvdant och vissa ser dom bara för att det var ett bra band?

Började lyssna relativt nyligen på bandet och är bara inlyssnad ordentligt på deras fyra första skivor, varav Argus och Wishbone 4 är favoriterna. Försökte att lyssna på deras femte skiva i kronologin men den fastnade inte första gången, men det är ju å andra sidan få skivor som sitter första genomlyssningen.

Det går ju inte att förneka deras klassikerstatus inom brittisk rockmusik, så är väl på grund av det som jag går och ser bandet live. Polaren som fyller 61 om några veckor skall med och han växte upp med Wishbone Ash under sjuttiotalet, så det blir kul. Kommer ju även gå och se Uriah Heep med The Zombies som förband i november, och det är på samma grundpremisser, se två legendariska band och höra låtar framföras från deras respektive storhetsperioder.

Ramlade på "Here to Hear" idag i skivbutiken. En skiva jag aldrig hört talas om förut och kommer ifrån en period i bandet få verkar hört. Chansade då det är sällan man ser något utöver Argus (som jag redan har) i butikerna.

Kul och läsa denna tråden och se att samtliga som nämnt skivan har gjort det i relativt positivt mening. Att köpa alla skivor, oavsett hur dåliga, bara för att.. Är inte riktigt min melodi längre. Ska bli intressant att lyssna på vid tillfälle!

Ett underskattat band.

Jag köpte boxen "Distillation" 4-cd när den släpptes. 2 cd best of, en cd med okänt material och en cd live. Boxen är sammanställd av Martin Turner och är mycket välgjord.