Jag vågar inte söka hjälp

Jag vet inte riktigt hur jag ska börja, vad jag ska skriva eller vad jag egentligen vill få ut av det här inlägget. Det enda jag vet är att om det är det här som är livet, ja då vill jag inte vara med.
Jag söker någon likasinnad, någon som känner igen sig av att bli förföljd av en ständigt plågsam, ond och smärtsam ångest som påverkar dig så pass mycket i vardagen att den fullkomligt har ätit upp dig inifrån och ut. Eller allra helst någon som kan ge mig en hjälpande hand till att förmå mig att söka hjälp. Eftersom jag aldrig riktigt har pratat med någon om detta, eller fått ur mig mina känslor kring hur för jävla jävligt jag mår så blir det mycket att berätta för mig och mycket att läsa för den som behagar göra det…

Mitt psykiska och fysiska mående har under de senaste 4-5 åren bara blivit värre och värre. Jag misstänker att det började gå utför när jag började studera på högskolan. Jag har aldrig varit någon som gillat att stå i centrum och allra minst prata inför folk och ha muntliga redovisningar framför klassen. Men det har inte varit något som tyngt mig särskilt mycket framtill den dagen då vi på högskolan skulle hålla i en gruppredovisning. Jag hade varit så nervös och orolig inför detta då jag fick reda på att vi skulle ha redovisning. Där stod jag helt plötsligt och fick ingen luft och hela min kropp började skaka, jag kunde inte andas och hjärtat bara rusade. Läraren bad mig ta några djupa andetag. Jag prövade igen och stakade mig igenom det sista stycket något så fruktansvärt. Samma dag ringde jag vårdcentralen och bad om att få betablockerare. Det fick jag (vid speciella tillfällen) och min nästa redovisning med betablockerare i kroppen var som en dröm. Denna gång kunde jag känna mig stolt. Jag minns så väl hur jag verkligen kunde stå där framme och tala inför ett fullsatt klassrum och till och med se människor i ögonen. Det är idag ett minne blott. Jag hoppade av studierna, jag klarade inte av det.

Jag började jobba, i hopp om att jag skulle stressa ner och finna mig själv igen. Jag började jobba inom servicehandeln som säljare och stå i kassa, där jag jobbar än idag. Under 2 år har en ändå relativit mild och hanterbar ångest vuxit sig så stark att jag inte längre kan hantera den. Den har tagit över mitt liv.

Det som gör mig så himla rädd och orolig hela tiden är att jag ska rodna och ”blossa” upp i ansiktet. Vid minsta lilla stress så utlöses detta och det sträcker sig över hela kinderna och så fläckvis ner på halsen och bröstet. Det ser verkligen inte klokt ut och det är så att det kokar och bultar. Jag har även sedan långt tillbaka ständig värk i nacke/rygg/axlar som gör att musklerna är så spända att jag liksom skakar i nacken och i händerna. Jag har länge funderat på om jag utvecklat social fobi då den sociala biten är väldigt svår för mig. Det har blivit en svårighet att bara sitta ned med min familj och äta middag….

Ångesten genomsyrar hela mitt liv, hela min vardag. Varje dag känner jag sådan ångest inför att gå till jobbet. Jag har stora problem med att bara kunna ta mig utanför dörren. Jag känner en sån kvävande känsla av att bara veta att jag måste snart lämna mitt trygga hem. Det händer ofta att jag blir så illamående av detta att jag måste sätta fingrarna i halsen för att spy innan jag går utanför dörren. Att sedan sätta sig på en fullsatt buss är det värsta av allt, känner mig panikslagen. Jag bor i en storstad och när jag går utanför dörren är det givetvis alltid mycket folk runt omkring mig, vilket gör att jag tycker att det är riktigt jobbigt att bara ta mig de få meter ner till affären och att sedan stå i en kö gör mig svimfärdig och jag känner panik när det är min tur att betala. Det har gått så långt att jag gör allt för att undvika sådana här simpla saker. Jag försöker i möjligaste mån att gå till affären när det är mörkt ute för att det känns som att ingen ser mig då. Jag hoppas alltid varje dag att det är väder för att bära solglasögon så att jag kan "gömma" mig bakom dem om jag måste gå ut, eller att det regnar så att jag kan "gömma" mig under min luva eller paraply. Detta för att jag har blivit så ljuskänslig att mina ögon tårfylls så fort jag går utanför dörren och detta plågar mig fruktansvärt. Jag har svårt av att bara "gå", så jag låtsats alltid att jag skriver sms på min telefon för att kunna titta ner och slippa möta folks blickar. Jag kan inte ens ta i hand och hälsa på en främmande människa utan att mina läppar börjar darra.

Jag känner att mitt jobb helt enkelt tar död på mig, sakta men säkert. Jag klarar inte av att vara social och trevlig mot kunder när jag mår så dåligt inuti. Som sagt klarar jag inte av minsta lilla stess, det känns som att jag ska falla isär och jag vill bara springa därifrån. Är det dessutom någon kund som klagar eller är missnöjd så börjar hela min kropp skaka och jag känner hur paniken infinner sig. Jag klarar inte av folks granskande blickar och mina händer skakar när jag tex. ska signera någonting eller ge tillbaka växelpengar. Det har blivit en ond cirkel som jag helt enkelt inte kan ta mig ur. Det har hänt ett par gånger att jag druckit innan jag gått till jobbet när det varit riktigt illa samt varit påverkad av narkotikaklassat läkemedel. Mitt nikotinintag har ökat drastiskt och jag försöker ofta döva min ångest med alkohol och är inne på att börja ta andra droger i hopp om att döva ångesten ännu mer.

Jag har ofta så ont i mitt hjärta av att det hugger till och en slags svidande känsla som är så fruktansvärt obehaglig. Jag har svårt för att få fram ord och korrekta meningar för att jag hela tiden känner mig så kvävd, som att jag har en stor sten över bröstet som hindrar mig från att andas. Jag är så rädd för att "tappa greppet" och få detta som jag antagligen tror är panikångest?

Mitt sociala liv är mer eller mindre obefintligt, jag har en sambo/pojkvän som får lida av att jag är som jag är. Det gör mig så ont. Jag blir så fruktansvärt irriterad för minsta lilla, är alltid negativ, gapig, slår i väggar och dörrar och ser ner på mig själv. Han vet inte hur dåligt jag mår. Men kanske det gick upp för honom att något inte stod rätt till när jag fick tag i kökskniven och ville skära upp mina armar efter för mycket alkohol i kroppen. Eller den natten han låg och höll om mig när jag inte kunde andas och hyperventilerade. Det känns som att jag förstör vårt förhållande och även hans liv på grund av detta och att jag inte klarar av att umgås med människor, utan alkohol i kroppen. Jag blir så utmattad av att umgås och vara bland människor att jag helst undviker det. Jag vill bara vara ifred och sova på grund av att jag ständigt är så trött och yr.

Sedan cirka ett år tillbaka har jag exakt varje dag tänkt att jag måste söka hjälp, jag klarar inte att hantera detta längre. Jag fick en tid hos läkaren. Jag sa att jag hade ont i kroppen, mer än så vågade jag inte berätta och jag fick remiss till en sjukgymnast. Det har såklart inte hjälpt, jag är tillbaka på ruta ett. Jag tog mod till mig och ringde läkaren igen, men då var denne så pass fullbokad att det skulle dröja länge innan jag fick en tid. Nu sitter jag här och förstår att jag måste få hjälp ur denna depression och ångest. Men jag vågar inte. Jag vågar inte ta upp min telefon och ringa och svara på frågan "Vad gäller det?". Allra minst gå dit och sitta och berätta för läkaren. Jag ser framför mig hur han bara viftar bort det hela och inte har tid att lyssna och att jag såklart inte vågar öppna mig. Jag skäms något så fruktansvärt. Jag skäms över hur jag mår och den jag har blivit. Jag har tappat mig själv helt och hållet och vet inte ärligt talat hur jag ska ta mig ur det här…? Kan någon ge mig en hjälpande hand?

Du måste våga, det skriver du ju själv implicit. Ring och säg att du har panikångest som du behöver hjälp med att hantera. När du väl är där berättar du samma sak som du har skrivit här. Du kommer inte bli av med panikångesten på egen hand om det har gått så långt som beskriver - definitivt inte med alkohol, som bara förvärrar ångesten.

Jag vet att det är skitjobbigt att kontakta läkaren, få fram det du vill ha sagt och få dina behov tillgodosedda. Det svårast i bättringsprocessen är att ta första steget och att hitta rätt. Om du känner att du inte klarar det själv kanske din pojkvän kan följa med, både som personligt stöd och för att pusha för att du ska få den hjälp du behöver. Det kan kännas skamset men det är värt det! Svälj stoltheten.

Vet precis vad du menar. Kontakta läkare på närmsta vårdcentral! Det finns hjälp att få, hjälp som faktiskt hjälper!
Du kommer då antagligen få KBT-hjälp som faktiskt är det enda som hjälper enligt mig. Var skeptisk till medicinering! Det här är något man måste öva bort, panikångesten alltså, medicin gör lätt att man försöker undvika panikångesten.
Ångest har dock alla människor på jorden så det går inte att öva bort. Dock har vissa mer än andra (vi med panikångest speciellt) och därför måste man då lära sig att acceptera läget, på så sätt minskas ångesten automatiskt. Så KBT säger jag bara! Det är grejer!