Är vi aspergare de jobbigaste människorna som finns?

Aspies med en utåtriktad personlighet kan vara en riktigt otrevlig kombination. Särskilt för mig själv som är den lågmälda och lite introverta typen. Det borde vara obligatoriskt för dem att vara utrustade med en off-knapp, på samma sätt som judar skulle utrustas med davidsstjärna under andra världskriget. De gånger jag har råkat ut för en pratsjuk aspie har verkligen satt djupa ärr i min själ.

Under gymnasiet hade jag en tjej i klassen som hade Asperger. Vi var en klass på kanske 15 personer och oftast var inte alla där så vi var väldigt liten klass. Kan säga så här, vi bråkade varje dag. Ingen person har gått mig mer på nerverna än hon, men hon förstod liksom aldrig vad hon gjorde och det var det som fick mig att aldrig kunna riktigt säga till henne. Hon var riktigt elak mot mig, hela klassen hatade henne och var elaka mot henne medan jag gjorde inget ändå hoppade hon på mig. Oftast sa jag bara emot sen försökte jag bara koppla bort det eftersom jag innan hade varit ganska stökig och ville inte skapa problem i min nya skola men det gick inte en dag då jag inte ville slå henne på käften. Jag var riktigt chockad för hennes beteende.

Tillslut en dag ställde jag henne mot väggen, frågade vad fan hennes problem var och att alla är trötta på hennes skit. Då började hon stor böla, verkligen skrek och tårarna forsade. Blev massa möten och hon fick be om ursäkt för allt osv. Men det gick knappt 1 veckan tills hon började igen. Jag var så chockad för hennes beteende hela för jag aldrig haft någon erfarenheten av asperger.

Det är den enda erfarenheten jag har, önskar jag kunde berätta allt hon gjorde men sovit en timme så hjärnan är lite för trött för det hehe. Men jag tänker inte dra alla över en kam!

Det är väl att dra alla över en kam, personligen tycker jag att riktiga dampfall, personer med svår borderline som är halvt psykotiska är jobbiga.

Men allra värst är riktigt maniska människor, pain in the ass att vara runt, stör hela jävla avdelningen.

Bra fråga de flesta med asperger verkar ju ha haft en disconnect med sina föräldrar, kanske fostran avgör hur stark symtomet blir?
Förövrigt har man själv asperger och därför har det utgått för att jag gillar andra med asperger. Har haft aspievänner likväl som fiender. Det är ju stor skillnad på oss den jobbigaste hittills har varit en i klassen som iaf har starka aspiedrag han är *Dryg *Stort behov av uppmärksamhet *Står på sig allt han kan *Saknar sympati? *(Narcissistisk) *Saknar ALL form av avläsning förmodligen den mest handikappade aspergaren hittills *Avbryter och annat störande
Kan säga att även i aspergergrupper har man fått erfara varierat t ex en som var spelexpert ^^ och verkade vara rätt smart detaljer kunde han allt även en del som var mycket ödmjuka som sällan är vår styrka :/. Likväl dryga små glin som morrar åt allt o alla. Skulle säga som själv aspergare att det jobbigaste brukar vara deras ovilja att anpassa sig och att de går direkt utan förvarning kan plötsligt gå in för något 100%.

Har stött på ett gäng praktexemplar, varav jag tillbringat perioder med vissa dagligen. Helt ärligt skulle jag vilja dunka deras huvud upprepande gånger i en toastol. Jag tål dom helt enkelt inte, dömer inte dom pga diagnosen i sig utan pga deras beteende (som en bekant uttryckte det "man blir ju fan nervös bara man ser h*n" ovetande om att h*n är aspie).
Självgoda viktigpettrar utan självinsikt och världsuppfatting. En svamlar om hur viktigt det är med hygien och petar sig själv i näsan exempelvis.

Men jag är väl ingen ängel heller direkt... (bippo)

Tråden dök upp på heta ämnen och är en av de mest intressanta på länge. Är själv aspie, men hos tjejer är det inte helt ovanligt att vi utvecklat långa antenner för att känna av hur människor fungerar, så jag uppfattas nog mest bara som trist och inte jobbig. Tja, hoppas jag.

Eftersom jag tryckt i mig all litteratur jag kommit över tror jag att jag kan utröna om en person har diagnosen eller drag av den. Hittills har jag stött på ett antal av vår sort och bara en av dem skulle jag vilja kalla obehaglig och burdus, men eftersom jag blev dissad mitt i mitt korta svar på hans fråga vet jag inte om han var jobbig. Vill gärna vara lite smidig med folk och möta dem som individer, vilket vi sällan blir, utan bara "en sån där konstig" och sedan är det ju kört. När jag träffat på aspies blir de glada över att få vara sig själva, för vi har verkligen fått våra törnar och blir bara mer slutna och osäkra för varje gång.

De flesta har varit kvinnor, konstigt nog, för vi är ju i minoritet, eller så passar vi inte riktigt i mallen för diagnos. Exempelvis, bland volontärer för ett katthem var vi flera aspies. Det borde visa på viss smått självuppoffrande empati. En släkting och ytterligare en person jag umgåtts längre tid med är väldigt gulliga, faktiskt. Är intresserad av det mesta och gillar när de drar igång med sina specialämnen, men om det handlar om tågtidtabellen (klassikern, va... eller...) vete fasen vad man skulle göra. Själv har jag några specialintressen, men undviker dem i det längsta, för det känns ganska jävligt att uppfattas som miffo.

Obehagligt att vi blivit stigmatiserade på olika sätt, för om det är något vi har gemensamt så är det att vi är olika varandra. Kanske är det ytterligare diagnos som gör att vissa av oss beter oss som skit. Vuxna femåringar med grandios självbild är det värsta jag vet.

Sorry det här blev lite långt och... jobbigt, kanske, men som alltid när jag dristar mig till att göra inlägg har jag inte sovit på ett par dygn. "An aspie is a strange creature", som jag hörde i en film, och inte blir det bättre av mos i skallen.

Ja, så kan det nog vara.
Dom säger ju att jag lider av aspergers men jag håller inte med.
Det verkar alltid mest ha varit andra som har fått lida på grund av min aspergers.
Jag mår alltid bra.

Jag känner minst en med aspergers, han får mig ibland så less att jag bara vill slå sönder honom.

Han är jättesnäll för det mesta, men han har helt sjuka rutiner, bacillskräck och magsjukeskräck men har smutsigt och äckligt i lägenheten. Han förstår inte alltid sociala grejer eller skämt, påstår att han är bäst på att planera men har noll koll. Han envisas med massmejl varje år med sin önskelista inför sin födelsedag trots att han blir utskälld varje år av sina polare och inte får något han önskar sig i protest mot detta giriga mail. Han ser det som planering. ( han skriver även vad allt kostar!)

Han förstår inte alls hintar utan man måste säga rakt ut om man har problem med honom, men det hjälper oftast inte heller. Han förstår inte och vägrar förstå.

Insnöad i rollspelens värld, visserligen underbar spelledare men det är det enda han pratar om. Snål som fan, men det har nog med hans skumma uppfostran att göra.

Oftast är han sjukt snäll, asbra på att skriva låtar och spela på gitarr! Men han blir lätt för mycket...

Annars har jag polare med lätt autism, adhd, bipolära och manodepressiva. Själv tål jag ingen kritik men är tålmodig och därför en bra vän åt dessa

Vet faktiskt inte om jag stött på någon "aspergare" under min livstid. Antar att det finns olika grader av aspergers, vissa som har det svårare än andra(som med ack så många andra diagnoser), men en människa som beter sig som den karaktär Bill Skarsgård spelar i "I rymden finns inga känslor" skulle jag förmodligen aldrig palla med.

[PHP][/PHP]
Aspar bör hållas fängslade om de inte har tydlig varudeklaration och användarmanual för allmän beskådan. Deras personlighetstyp befolkade (exempelvis) Stasi.

Gick i samma klass som två personer med aspergers. Den ena var väldigt lugn och snäll, dock väldigt blyg. Den andra var förvisso snäll, men fruktansvärt påfrestande, hyperaktiv och väldigt jobbig. Uppstod en hel del jobbiga situationer och missförstånd av att han hela tiden skulle vara med i alla samtal, men inte alls förstod den sociala biten.

Så nej. Inte alla, dock skulle jag säga att den ena av de jag beskrev är en av de jobbigare människorna jag stött på.

Bränn alla aspergare i konsentrationsläger! Nej, skämt och sido. Människor är individer och kan inte delas in i ras, kön, diagnoser osv. Vi är olika, och tur är väl det.