Finns anledning att ompröva EU-medlemskapet ?

EU har utvecklats till den nivå som politikerna lovade att det inte skulle hända, under omröstningen 1994. EU har gång på gång visat vilket förakt mot demokratin de har. Senaste exemplet är Lissabonfördraget.

Jag föredrar en nordisk union framför allt.

"Brödrafolkens väl!"

En nordisk union (NU) har förutsättning att bli en ekonomisk maktfaktor i vår del av världen. EU ger ständigt prov på motsatsen. Globalt.

Jag skulle gärna se Sverige gå ut ur EU men frågan är vad konsekvenserna skulle bli. Det känns som att länderna EU med alla lagliga medel kommer att förska pressa sönder en Nordisk union som ju faktiskt skulle vara ett reelt politiskt hot mot dem. Dels som förebild för andra länder som ligger på kanten till urträde redan nu, dels som en framtida möjlighet för en östersjö-union backad av Ryssland, vilket de självklart inte vill ska hända.

Visst, om UK går ur EU innan vi gör det så kommer vi sitta i en mycket bättre position. Men jag tror inte att EU kommer vara så snälla mot dem heller... journalisterna kommer förståss att backa EU's synpunkt och det kommer även EU-vänliga politiker som sitter i Sveriges maktstyre. Och det enda parti som jag kan se driva frågan om en Nordisk union är SD med sitt dåliga rykte och fula tryne, vettig politik till trots...

EU ur ett principiellt perspektiv: nej, överstatlighet ogillas.

Träda ur EU nu: Nej, då riskerar vi att hamna utanför rejält. Men sannolikt kommer problemet att lösa sig självt.

Av riksdagens hemsida framgår att giltiga skäl exempelvis är sjukdom eller uppdrag i Förenta nationerna (FN). För att FN-uppdrag och influensaepidemier inte ska påverka maktbalansen i riksdagen, har partierna kommit överens om ett kvittningssystem. En ledamot kan kvittas ut genom att en ledamot från det motsatta blocket avstår från att närvara vid omröstningen.
Det borde vid det här laget stå klart för envar att riksdagsledamöternas kvittningssystem håller på att undergräva tilltron till vår demokrati. Kvittningsförfarandet missbrukas systematisk av våra folkvalda, för att de ska slippa redovisa sin uppfattning i kontroversiella frågor.
När 54 ledamöter skolkat från mandatperiodens konstitutionellt sett viktigaste omröstningar om Lissabonfördraget, och ytterligare 67 ledamöter var frånvarande vid riksdagens beslut om FRA-lagen, är det inget mindre än medborgarnas förtroende för den institution som förutsätts representera dem som står på spel.
Av några av de frånvarande riksdagsledamöternas snarstuckna reaktion att döma, är det uppenbart att vi trampat på en hel del ömma tår i denna fråga. Vad vet vi dagsläget?
Riksdagsledamoten och tillika partiledaren Lars Ohly (v) befann sig tillsammans med en delegation från Vänsterpartiet i Kurdistan/Norra Irak. Riksdagsledamoten Bodil Ceballos (mp), tillika föreslagen kandidat till Europaparlamentet, förmodar vi var på väg till de katalanska grönas kongress, som började på fredagen den 21 november i Barcelona.
Riksdagsledamoten Rossana Dinamarca (v) föredrog att delta i en direktsänd TV-debatt i SVT Skolfront med riksdagsledamoten Mats Gerdau (m) om skriftliga omdömen i skolan. Eftersom Gerdau, till skillnad från Dinamarca, var åter i kammaren vid riksdagens voteringar senare på kvällen, är Dinamarca svaret skyldigt hur hon på allvar kan hävda att hon hade "giltig frånvaro".
Hur ska Rossana Dinamarca och övriga frånvarande ledamöter med någon som helst bibehållen trovärdighet kunna tala om problemet med skolk i skolan i framtiden, när de själva skolkar från det finaste och viktigaste förtroendeuppdrag som finns - att företräda sina väljare?
Riksdagsledamoten Luciano Astudillo (s) besökte Broby Struts, västra Sveriges största strutsfarm.
Riksdagsledamoten Sofia Arkelsten (m) "representerade Sveriges riksdag" i en debatt i Sao Paolo på intet mindre än "en mycket officiell inbjudan av den brasilianska regeringen".
Till sitt försvar framhåller hon sin motion om att riksdagen bör undersöka möjligheten att genomföra omröstningar på ett ännu modernare sätt, helt elektroniskt via nätet, eftersom "det är både rätt och bra att riksdagsledamöter inte tillbringar för mycket tid inne i riksdagshusen utan hellre är ute bland väljarna".
Detta trots sammanträdesfria dagar och veckor, fasta voteringstider, och att det uppenbarligen endast är i undantagsfall som omröstningarna är schemalagda till efter debattens slut.
Riksdagsledamoten Desirée Pethrus Engström (kd) hävdar giltigt skäl för sin frånvaro, eftersom hon tillsammans med en icke namngiven socialdemokratisk riksdagsledamot från arbetsmarknadsutskottet deltog i en konferens om jämställdhet i Haag som Sveriges ambassad och parlamentet i Nederländerna höll tillsammans.
Av programmet att döma stod riksdagsledamöterna inte upptagna på talarlistan. Desirée Pethrus Engström försöker dock, liksom Rossana Dinamarca, lägga ansvaret för sin frånvaro på sin gruppledare respektive kvittningsman.
Riksdagsledamoten Catharina Bråkenhielm (s) valde istället att träffa 300 pensionärer på PROs höstmöte i Bohuslän. Av hennes e-postkorrespondens med en nyfiken medborgare att döma, verkar Catharina Bråkenhielm inte ha förstått den fulla innebörden av sitt förtroendeuppdrag.
Riksdagsledamoten Cecilia Wikström (fp) i Uppsala åkte till Luleå och Skellefteå, där hon tillsammans deckardrottningen Åsa Larsson valdes in i Norrbottensakademien.
Alla som någon gång har skolkat från skolan vet vikten av att i efterhand kunna komma med en någorlunda trovärdig bortförklaring. Med mindre än att någon av de ovanstående riksdagsledamöterna har agerat på uppdrag av FN, har vi mycket svårt att se att de inför sina väljare har redovisat giltiga skäl för sin frånvaro.
Vi väntar fortfarande på upplysningar om var de resterande 45 av de 54 frånvarande riksdagsledamöterna befann sig, och undrar vad de hade för skäl att inte närvara vid riksdagens omröstningar om Lissabonfördraget den 20 november 2008.

Givetvis skall vi utträda, Sverige har inget behov av att betala hinkvis med miljarder till ett gäng byrokrater så att de kan sitta nere på kontinenten och tvinga igenom lagar som vi inte vill ha.

Sverige, Finland och Danmark borde alla tre genomföra folkomröstningar mellan att bli kvar i den Europeiska Unionen och att istället skapa den Nordiska Unionen med de självständiga länderna Norge och Island.

Sverige avvaktar troligtvis utgången i den brittiska folkomröstningen 2017 om UK ska stanna kvar i EU eller lämna unionen. Visar resultatet att en majoritet britter är för utträde tror jag Sverige följer det brittiska exemplet och ställer det svenska EU-medlemskapet under folkviljan ännu en gång. Valet 2018 kommer att bli EU-negativa Sverigedemokraternas genombrottsår.

Alternativ nr2 är ju det som är rimligast!
Motivering; EU fungerar inte för alla medlemsländer utan enbart för de sk stora länderna som Frankrike och Tyskland (som bevakar sina positioner tills att resten av EU är dömda).

Blir en bra liten union med bara tre länder, Sverige & Norge & Island. Övriga passar garanterat.
Fungerar för de stora? Frankrike verkar inte särskilt lyckliga nu när EU kräver att man slutar bryta mot budget underskottsreglerna år efter år. Går det så bra för Spanien o Italien?

1) Om det skulle bli så så skulle det åtminstone bli tre, nåja två länder med väldigt bra ekonomi och förutsättningar för en gemensam union.
2) Typiskt Frankrike! Om dom blir tvingade att följa de regler som gäller för resten av EU, så är ju EU inte lika intressant längre. Tippar på att diverse demonstranter kommer att uppdagas på Paris gator tills att resten av EU gråter en tår och resten av EU beviljar ett undantag för Frankrike, et al.
3) Det går bättre för Spanien och Italien jämfört med om de inte hade varit medlemmar inom EU med samma beteendemönster under samma tid.