Nietzsche och Postmodernismen

2012-07-08, 13:07 #1

Medlem

Reg: Dec 2006

Inlägg: 829

Har börjat nosa i den här filosofiska, eventuellt pågående, epoken. Har inte trängt in alltför djupt än, men vill ha rätt anslag:

Om jag förstått det riktigt misstror en postmodernist stora historier, absoluta sanningar, vill se saker från många synpunkter, dekonstruerar de stora historierna osv. Om man kritiserar kvinnlig omskärelse måste man diskutera noga olika kultures sätt att se på det, finns nåt universiellt sant.

Men samtidigt sägs postmodernismen hittat näring i Nietzsche, har läst en del om det, har själv bara läst Den glada Vetenskapen och Zarathustra. Och visst är Nietzsche kritisk mot religionen som stor sanning, visst kritiserar han det trygga västerlandet. Har också läst att han i tidigare verk mer konkret pratar om språket som leder in jaget i tron att man själv är en ö, kritiker av historicism och annat.

Men någon mer rigid, själgod oflexibel personlighet än den här övermänniskan som han ger uttryck för i årminstone de böcker jag läst enligt ovan får åtminstone jag leta efter i min tolkning av der übermensch. Känns som om den där göken verkligen sitter på de Stora Sanningarna? Eller?

Och lite så med de som "är postmodernister"? Vi har sett det från så många synvinklar så vi har fan rätt?

Citera

2012-07-09, 19:02 #2

Medlem

Reg: Maj 2012

Inlägg: 21

Jag ska börja med att säga att jag heller inte är helt insatt i postmodernismens filosofiska ornament som Lyotard, Deleuze, Derrida mfl, men en sak kan man med säkerhet säga: språk är deras medium och deras främsta objektet för undersökningar. Derridas rörelse från strukturalism till post-strukturalism är rörelsen ifrån språket som ett enhetligt system som undersöks vid fixa tidpunkter, så att säga. Deleuze är dock den mest kreativa om jag får använda ett så urholkat begrepp, det är betydligt svårare att säga vad han håller på med än till exempel Lyotard som i sina senare skrifter blir mer påverkad utav Heidegger och bestämmer sig för att undersöka vad teknologin betyder på många olika sätt. Men för att återkomma till Deleuze som man måste säga är den som är mest influerad utav Nietzsche och den som levererar den postmoderna Nietzsche som har mycket att göra med krafter. Svårigheterna med att tala om Deleuze syn på Nietzsche är dessvärre stora för lilla mig som inte har tagit mig igenom Deleuze bok om Nietzsche. Men jag har dock läst en del om hans syn på Spinoza och Hume men måste tyvärr erkänna att jag inte kan gissa mig till hans sanna intentioner, förvisso så kan man förenklat säga att Deleuze menar att filosofin har den enorma fördelen gentemot vetenskapen nämligen att den kan uppfinna begrepp åt sig och dessa begrepp utgör verkligheten, däremot så kan filosofin inte undersöka begreppen utan kan bara uppfinna nya därför behövs vetenskapen som en förmedlare. Det Deleuze främst såg hos Nietzshe var hans livslust och radikala anti-metafysiska udd. Det betyder till exempel att han går tvärtemot Heidegger som annars räknas som den store uttolkaren av Nietzsche och han menade att Nietzsches anti-metafysisk enbart var en omvänd platonsk metafysisk, därför kallar Heidegger Nietzsche för den sista metafysiska tänkaren.

Du är fel ute om du tror att postmoderna tänkare ser likadant på filosofi som Nietzsche. Den postmoderna Nietzsche är en möjlig uttolkning av dennes verk och lite till. Rätta mig om jag har fel vilket jag med all sannolikhet har.

Citera

2012-08-25, 20:36 #3

Medlem

Reg: Jan 2012

Inlägg: 146

Citat:

Ursprungligen postat av pk89

Du är fel ute om du tror att postmoderna tänkare ser likadant på filosofi som Nietzsche.

Precis!

Nietzsche menade att sanning (iaf. moralisk sådan) är någonting relativt. (Jag är övertygad om att hans egna moralsyn även inrymdes inom denna relativism.) Om jag har förstått den postmoderna synen på sanning rätt så är den snarare perspektivistisk. Den relativistiska sanningsdefinitionen är subjektiv och är därför per definition inte objektiv (TS, du nämner absolut sanning, men då en sanning per definition är absolut så gör jag antagandet att du menar objektiv sanning). Nu är jag inte hundra på att jag har greppat detta; men en perspektivistisk sanning är objektiv, även om den skiljer sig beroende på vems perspektiv man ser någonting ur.

Citera

2012-08-26, 17:24 #4

Medlem

Reg: Jul 2012

Inlägg: 2 598

Citat:

Ursprungligen postat av Suburbia

Precis!

Nietzsche menade att sanning (iaf. moralisk sådan) är någonting relativt. (Jag är övertygad om att hans egna moralsyn även inrymdes inom denna relativism.) Om jag har förstått den postmoderna synen på sanning rätt så är den snarare perspektivistisk. Den relativistiska sanningsdefinitionen är subjektiv och är därför per definition inte objektiv (TS, du nämner absolut sanning, men då en sanning per definition är absolut så gör jag antagandet att du menar objektiv sanning). Nu är jag inte hundra på att jag har greppat detta; men en perspektivistisk sanning är objektiv, även om den skiljer sig beroende på vems perspektiv man ser någonting ur.

Jag hänger inte med här riktigt. Relativ och subjektiv är inte samma sak. Men hur ser en relativistisk sanningsdefinition ut? För sanning definierat som korrespondens gör man ibland såhär; ett påstående är sant omm påståendet korresponderar med världen. Hur gör Nietzsche då med en relativistisk sanningsteori? Alltså relativt till vad? Du säger själv att sanning per definition är absolut med vilket man inte kan formulera en relativ sanningsdefinition då absolut och relativ är motsatser.

Jag tror det är Nietzsche som var perspektivist, åtminstone är det vad jag fått för mig. Såhär, om allt som finns är en kulle och du står uppe på kullen sluttar hela världen men om du står vid dess fot är det omvänt. Eller hur en slav ser på moral jämfört med en aristokrat, de har olika perspektiv. På det sättet är perspektivet relativt till positionen till det betraktade. En fullt ut perspektivistisk position är utan center antar jag och därmed aldrig absolut. Det är som med fysikens kroppar och krafter, du koordinerar dem i förhållande till varandra. Detta torde hänga ihop med Nietzsches gudsmord där då eftersom Gud inte sägs finnas det saknas den enda möjligheten till det absoluta både i form av Guds vara och dennes position i skapelsen som skapare av absolut moral och sanning (som i sanningen av Jesus Kristus). Kvar blir människor med alla olika perspektiv.

De postmoderna tror jag inte tror på "stora" berättelser. De tror på regionala berättelser. Det hänger väl ihop med västerlandets historia och vad de ser som en stor berättelse som nationalsocialism eller marxism och dess misslyckande. Eller upplysningen som de ofta tycker om att attackera. Så att säga är de desillusionerade. Postmodernism är väldigt historiskt situerad mer än den är en allvarlig filosofiskt hållbar hållning.

Citera

2012-08-26, 18:46 #5

Medlem

Reg: Okt 2009

Inlägg: 3 974

Citat:

Ursprungligen postat av karakoima

Men någon mer rigid, själgod oflexibel personlighet än den här övermänniskan som han ger uttryck för i årminstone de böcker jag läst enligt ovan får åtminstone jag leta efter i min tolkning av der übermensch. Känns som om den där göken verkligen sitter på de Stora Sanningarna? Eller?

Tanken med övermänniskan var väl snarare att han skapar sig ett eget värdesystem. Eftersom det inte finns något värdesystem som är mer sant än något annat så blir det mer relevant att fråga varför just vissa värdesystem slår igenom och inte andra.

Nietzsche menade att t.ex. kristendomen var ett slavuppror inom moralen som konkurrerade ut tidigare mer aristokratiska, heroiska värdesystem och han menade att detta var en katastrof, för om ett värdesystem inte kan rättfärdigas i moraliska termer så har vi ingen annan måttstock att tillgå än en rent estetisk, och denna "slavmoral" var enligt Nietzsche i ett estetiskt perspektiv helt underlägsen dessa tidigare värdesystem.

Länge sedan jag läste Nietzsche nu, men det där tror jag mig ha uppfattat korrekt.

Citera

2012-08-27, 22:44 #6

Medlem

Reg: Feb 2006

Inlägg: 1 282

Min uppfattning av Nietzsches argument om övermänniskan är att han, till skillnad från dagens postmodernister, faktiskt insett konsekvensen av en relativistisk etik. Om det inte finns någon fast standard mot vilken handlingar kan mätas leder det till Nietzsches slutsats, nämligen att den starke har rätt att trampa på den svage eftersom han kan göra det.

George Orwell presenterar den mest explicita genomgången av vad som är tillåtet enligt postmodernismen genom O´brien i 1984 (fast 1948 kallades det förstås inte postmodernism):

Citat:

'We control matter because we control the mind. Reality is inside the skull. You will learn by degrees, Winston. There is nothing that we could not do. Invisibility, levitation--anything. I could float off this floor like a soap bubble if I wish to. I do not wish to, because the Party does not wish it. You must get rid of those nineteenth-century ideas about the laws of Nature. We make the laws of Nature.'

Citat:

Now tell me WHY we cling to power. What is our motive? Why should we want power?

Citat:

'Now I will tell you the answer to my question. It is this. The Party seeks power entirely for its own sake. We are not interested in the good of others; we are interested solely in power. Not wealth or luxury or long life or happiness: only power, pure power.

'How does one man assert his power over another, Winston?'

Winston thought. 'By making him suffer,' he said.

'Exactly. By making him suffer. Obedience is not enough. Unless he is suffering, how can you be sure that he is obeying your will and not his own? Power is in inflicting pain and humiliation. Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing. Do you begin to see, then, what kind of world we are creating? It is the exact opposite of the stupid hedonistic Utopias that the old reformers imagined. A world of fear and treachery and torment, a world of trampling and being trampled upon, a world which will grow not less but MORE merciless as it refines itself. Progress in our world will be progress towards more pain. The old civilizations claimed that they were founded on love or justice. Ours is founded upon hatred. In our world there will be no emotions except fear, rage, triumph, and self-abasement. Everything else we shall destroy--everything. Already we are breaking down the habits of thought which have survived from before the Revolution. We have cut the links between child and parent, and between man and man, and between man and woman. No one dares trust a wife or a child or a friend any longer. But in the future there will be no wives and no friends. Children will be taken from their mothers at birth, as one takes eggs from a hen. The sex instinct will be eradicated. Procreation will be an annual formality like the renewal of a ration card. We shall abolish the orgasm. Our neurologists are at work upon it now. There will be no loyalty, except loyalty towards the Party. There will be no love, except the love of Big Brother. There will be no laughter, except the laugh of triumph over a defeated enemy. There will be no art, no literature, no science. When we are omnipotent we shall have no more need of science. There will be no distinction between beauty and ugliness. There will be no curiosity, no enjoyment of the process of life. All competing pleasures will be destroyed. But always--do not forget this, Winston--always there will be the intoxication of power, constantly increasing and constantly growing subtler. Always, at every moment, there will be the thrill of victory, the sensation of trampling on an enemy who is helpless. If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face--for ever.'

Edit: Texten är hämtad från 1984 kapitel 3 del 3 (som förövrigt borde läsas i sin helhet): http://wikilivres.ca/wiki/Nineteen_E..._III/Chapter_3

__________________
Senast redigerad av Hejsvej 2012-08-27 kl. 22:48.

Citera

2012-08-28, 00:29 #7

Medlem

Reg: Jul 2012

Inlägg: 2 598

Citat:

Ursprungligen postat av Hejsvej

Min uppfattning av Nietzsches argument om övermänniskan är att han, till skillnad från dagens postmodernister, faktiskt insett konsekvensen av en relativistisk etik. Om det inte finns någon fast standard mot vilken handlingar kan mätas leder det till Nietzsches slutsats, nämligen att den starke har rätt att trampa på den svage eftersom han kan göra det.

George Orwell presenterar den mest explicita genomgången av vad som är tillåtet enligt postmodernismen genom O´brien i 1984 (fast 1948 kallades det förstås inte postmodernism):

'How does one man assert his power over another, Winston?'

Winston thought. 'By making him suffer,' he said.

'Exactly. By making him suffer. Obedience is not enough. Unless he is suffering, how can you be sure that he is obeying your will and not his own? Power is in inflicting pain and humiliation. Power is in tearing human minds to pieces and putting them together again in new shapes of your own choosing. Do you begin to see, then, what kind of world we are creating? It is the exact opposite of the stupid hedonistic Utopias that the old reformers imagined. A world of fear and treachery and torment, a world of trampling and being trampled upon, a world which will grow not less but MORE merciless as it refines itself. Progress in our world will be progress towards more pain. The old civilizations claimed that they were founded on love or justice. Ours is founded upon hatred. In our world there will be no emotions except fear, rage, triumph, and self-abasement. Everything else we shall destroy--everything. Already we are breaking down the habits of thought which have survived from before the Revolution. We have cut the links between child and parent, and between man and man, and between man and woman. No one dares trust a wife or a child or a friend any longer. But in the future there will be no wives and no friends. Children will be taken from their mothers at birth, as one takes eggs from a hen. The sex instinct will be eradicated. Procreation will be an annual formality like the renewal of a ration card. We shall abolish the orgasm. Our neurologists are at work upon it now. There will be no loyalty, except loyalty towards the Party. There will be no love, except the love of Big Brother. There will be no laughter, except the laugh of triumph over a defeated enemy. There will be no art, no literature, no science. When we are omnipotent we shall have no more need of science. There will be no distinction between beauty and ugliness. There will be no curiosity, no enjoyment of the process of life. All competing pleasures will be destroyed. But always--do not forget this, Winston--always there will be the intoxication of power, constantly increasing and constantly growing subtler. Always, at every moment, there will be the thrill of victory, the sensation of trampling on an enemy who is helpless. If you want a picture of the future, imagine a boot stamping on a human face--for ever.'

Edit: Texten är hämtad från 1984 kapitel 3 del 3 (som förövrigt borde läsas i sin helhet): http://wikilivres.ca/wiki/Nineteen_E..._III/Chapter_3

Jag har hört den jämförelsen förr exempelvis hos Inwagen som ger just O´briens dillerier som ett gott exempel på vart det leder hän i sin artikel "Objectivity" (som jag f.ö. kan rekommendera när ämnet nu är uppe). Hittas i Routledges "Metaphysics" (Loux).

Citera

2012-12-29, 22:28 #8

Medlem

Reg: Maj 2006

Inlägg: 157

"Jag tycker inte postmodernism är värd någon kritik över huvudtaget. Man har bara nonchalerat enkla tankeregler. En ström av verbalt strunt som inte har någon innebörd. Ett pretantiöst uppvisande av ståtliga uttryck som inte säger någonting."

-Sören Halldén, professor emeritus. Lunds universitet. -2006.

Citera

2013-02-04, 15:43 #9

Medlem

Reg: Jul 2004

Inlägg: 4 721

För ett tag sedan utspelades vad man med lite god vilja skulle kunna kalla en kontrovers i det lilla filosofiska u-landet Sverige.

Det rör sig om ett meningsutbyte mellan David Brolin (typ old school marxist som i Lukács anda ser Nitezsche som en farlig proto-nazi.) och Fredrika Spindler (Södertörn pomo som snarare tycker Nietzsche är en livsbejakande fri ande.).
Att lyssna på dessa två program summerar på ett bra sätt hur gamla vänstern och postmoderna vänstern skiljer sig i sin syn på Fredde:
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...?programid=793
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt...?programid=793

Citera

2013-03-04, 10:19 #10

Medlem

Reg: Feb 2013

Inlägg: 568

Jag tror nog att man kan tacka Michel Foucault att Nietzsche blivit en del av den postmodernistiska kanon. Nu vill väl de flesta postmodernister (som ingen verkar vilja stämpla sig som förövrigt) inte erkänna att det finns auktoritära texter som skulle vara mer viktiga än andra. Men Foucault har nog onekligen gett ett »nytt» sken på Nietzsche.

Foucault kallade ju sig för nietzschean och blev väldigt sur när andra Nietzsche-fans hävdade att han inte var det.

Citera

2013-06-07, 23:28 #11

Medlem

Reg: Dec 2012

Inlägg: 1 190

En fråga; jag är inte särskilt insatt i post-modernism, men jag ser på post-modernister som ett gäng låtsasfilosofer endast intresserade av att hålla med sig själva. Har jag en felaktig bild eller stämmer min uppfattning i viss mån?

Citera

2013-06-08, 02:47 #12

Medlem

Reg: Feb 2013

Inlägg: 568

Citat:

Ursprungligen postat av Glossi

En fråga; jag är inte särskilt insatt i post-modernism, men jag ser på post-modernister som ett gäng låtsasfilosofer endast intresserade av att hålla med sig själva. Har jag en felaktig bild eller stämmer min uppfattning i viss mån?

Att beteckna sig själv som »postmodernist» eller »postmodernistisk filosof» är nog ett relativt nytt påfund på 2000-talet då nostalgiska humaniorander ville skapa sig en intellektuell identitet. De som oftast förknippas med postmodernism -- Foucault, Derrida, Lyotard, Butler och många fler -- har själva satt den etiketten på sig själva, det har andra gjort för dem. (Snarare så verkar det vara typiskt postmodernt att inte vilja kategoriseras in i fack - det var ju något som modernisterna sysslade med!)

Om postmodernister är intresserade av att hålla med sig själva? Tja, de flesta inom samma fack tenderar att hålla med varandra på många punkter - däremot tycker jag att postmodernister sällan verkar vilja underordna sig några större system. Tvärtom så menade ju exempelvis Lyotard att det postmoderna är att just inte vilja eller rättare sagt en skepticism gentemot stora narrativ som stora grupper samlas kring; allt från psykoanalysen till marxism till religion. Istället brukar postmodernismen kännetecknas av att gå till mindre och »lokala» narrativ - så i viss mån brukar relativismen bli det stora, gemensamma, narrativet för postmodernister. Vilket självklart är något av en paradox men paradoxer brukar sällan skrämma dessa människor.

Så gör detta postmodernister till låtsasfilosofer? Eftersom postmodernist är på internet lika mycket ett nedsättande begrepp som kulturmarxist så vet jag inte riktigt hur man ska besvara på den frågan. Är de man ogillar på låtsas och fjantar runt? Ja, det brukar ibland vara så. Men jag skulle knappast säga att varken Foucault eller Lyotard eller Butler för den delen låtsas - tvärtom så har de alla vågat sticka ut hakan och utmana rådande kulturella uppfattningar och påverkat den västerländska idétraditionen.

Om vi ska koppla postmodernismen till Nietzsche så kan vi ju nämna att queerrörelsen - som ändå får räkna som en del av det postmoderna samhället - var rätt inspirerad av übermensch-idén.

Citera

Nietzsche och Postmodernismen

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Skapa ett konto

Logga in