Ni som gnäller om att barnprogram skadat er gör livet måste ha varit oerhört fragila som barn. Er defekt fanns där från början. Vi andra kan se dem i ett nostalgiskt skimmer. Även om de inte idag är något att ha.
Nästan alla jag känner var rädda för skrotnisse när de var små, mig inkluderad. Och när jag kollar nu igen så förstår jag varför, det var ju hemskt Mycket beror nog på att gubbarna var ganska lika människor, men med en obehaglig touch. Jag var aldrig rädd för tecknat, även om det kom läskiga monster osv.
Ika i rutan var ju fullkomligt snedvridet . Att målgruppen skulle vara barn är för mig i efterhand en gåta. Kvinnan var ju direkt vidrig och skrämmande och hela konceptet likaså.
Animerade Mumintrollen var ganska otäckt vill jag minnas. Psykologisk musik när det höll på att gå illa. Monster som stirrar in genom fönster och dödar allt som kommer för nära, vilket gör monstren deprimerade och arga.
Jag minns att trollkarlen som red genom kosmos på sin svarta katt och kunde göra precis vad han ville med allt levande var ochså obehagligt.