Amerikanarna gillar inte att filosofera?

Nu ligger den här säkert inte rätt till. Var lite osäker på vart denna skulle hamna, med tanke på att det handlar om filosofi, psykologi och film/serier på samma gång, men hursomhelst.

När jag kollar på en amerikansk serie eller film, och en diskussion uppstår, kan ibland den ena personen säga ``nu blev det lite för djupt, varför måste du vara så djup?``, ``med det djupgående ämnet är det dags att hämta kaffe`` , osv. Varför är amerikanarna så ytliga? Är det bara i filmer och serier det är så här? Har ni märkt detta? Ska man behöva prata med en ``shrink`` för att kunna prata om djupa saker? Jag vet att amerikanarna är känd för att vara ytlig av sig, men att man inte ens kan fördjupa sig i en diskussion, utan att någon måste påpeka det, verkar ju konstigt. Ungefär som det vore dumt att undra för mycket.

( Nu tänkte jag alltså specifikt på USA och inte Sydamerika )

På vilket sätt skiljer det sig från resten av världen? Tycker, tyvärr, att ovan nämnda replik är väldigt vanlig (i olika former) när det gäller svensk tv/film/radio osv. (och i övrigt i samhället).

Visst kan det vara sant att amerikaner inte gillar att filosofera, men om folk generellt inte gillar att filosofera så säger det väl inget speciellt om amerikaner (mer än att de är som folk är mest på den frågan)?

Alltså just nu tänkte jag specifikt på amerikaner, för att det är så typiskt dom att inte kunna öppna sig. Men jag vill veta varför det är så farligt att snacka filosofi? tror folk att man är knäpp i huvudet? Men låt oss säga att det är lika stort i alla länder, varför undviker folk att prata om djupare ämnen då? Nu går jag kanske ifrån ämnet, men just att folk undviker att filosofera är intressant.

Ännu en sådan här "varför är amerikanarna si och så".

När ska folk förstå att USA är ett stort land, med många medborgarklasser, och allt är inte som på TV?

TV-serier/film är för det mesta kommersiella produkter som är framtagna för att blidka en "svensson"-målgrupp (ursäkta uttrycket) och innehåller således inte några djupare filosofiska inslag. Jag har t ex inte märkt av att den gemene svensken skulle vara något filosofiskt geni direkt, tvärtom så ser jag ned på de allra flesta människor på grund av deras bristande förmåga till reflexion. Amerikanarna är inte bättre eller värre än någon annan när det gäller sådant.

Däremot kan man konstatera att det skrivs en väldig massa litteratur i USA, och att de genom årens lopp även producerat en hel del bra arthousefilmer och filmklassiker. Många av dessa gjordes visserligen under 1970-talet, influerade av den franska nya vågen, men det betyder ju inte att den generella amerikanen saknar reflexiv eller filosofisk förmåga. En annan sak att ta hänsyn till är att man i USA (och den anglosaxiska världen) behandlar "liberal arts" eller helt enkelt "arts" som något väldigt fint inom den akademiska världen - om inte det finaste. Medan finansjobb och liknande ses som ett "white collar job", alltså borgararbete, är det oerhört fint att studera literatur, filosofi och dylikt, och det är också sådana studier som överklassen ägnar sig åt. För att eventuellt göra en MBA på Business School senare.

TS bör åka till New York, New England eller någon annan del av USA som har en intellektuell ådra just för att uppleva hur väldigt skarpsinta amerikanarna kan vara. Deras "vinnartänk" och "can do"-attityd kopplad med intelligens är världsklass. De amerikanska judarna är nog främst på detta.

En kommentar kan man även göra angående den normala "Houston, Texas"-amerikanen. De har en väldigt stark ådra av "moralisk och beteendemässig" historietradition - i brist på bättre i ord. Med detta menar jag t ex sagor som Humpty Dumpty och många andra liknande konsekvensbeskrivningar som man får med sig redan som barn. Det är små tidbits av filosofi som lär barn att de ska vara starka, stolta, ansvarstagande, göra sin röst hörd och göra rätt för sig. Mycket olikt det feministiska daltandet här i Sverige.

Detta är väl knappast ett amerikanskt fenomen? "Nej, usch, nu fick jag huvudvärk" är en annan vanlig...

[quote=MeineMeinung]Detta är väl knappast ett amerikanskt fenomen?

Väldigt sällan jag hör det i Sverige faktiskt, just kanske USA för att det mesta kommer därifrån, men ändå.

Enjoy: http://www.youtube.com/watch?v=kBdfcR-8hEY

Får jag gissa, helt utan större eftertanke eller studier att hänga upp min tes på, så skulle jag nog säga att det de flesta generellt saknar något, som i mina ögon är väldigt viktigt för att kunna intressera sig för filosofi. Nämligen en positiv inställning till möjligheten att man kan ha fel. Visst finns det exempel i historien på framstående filosofer som vägrat i sten att erkänna fel (källa behövs), men generat så är nog filosofi intresserade mer öppen inför möjligheten att de ha fel och får lov att revidera sina åsikter. Något jag tror(!) folk generellt har svårt att göra.
En av de bästa sakerna är att inse är att man hade fel, då kan man utesluta ännu en teori i jakten på "sanningen" (odefinierad). Sen är det klart att en doktorand som får hela sin avhandling söndersågad inte är så glad.

Ok, där har vi filosofiska amerikaner. Men nu tänkte jag mer på spontana diskussioner mellan kanske två personer, eller en mindre grupp. Inte på något Seminarium / kurs eller vad det nu var, dit folk faktiskt kommer för att snacka filosofi.
Och Specifikt vill jag veta varför det händer i filmer och tv serier. Om ni inte sett att det hänt i någon film eller serie, får jag väl försöka hitta klipp på youtube eller något, så ni kanske känner igen er.