Vad är ett verb?

Trasiga kondomer gör barn och RFSU gör kondomer och ordet "gör" fungerar här som huvudord i en sats, verbfras och/eller predikat - hur man nu gör med analysen.

Här gav jag mig ut på tunn is. Hade du bara nämnt SAG i första inlägget så hade jag avstått från min något överlägsna ton i inlägget 22:11. Om någon nämner att grannens kusin har sett SAG IRL så står jag i givakt vid staketet. Nu beklagar jag att jag beklagade den förvirring jag i min förvirring upplevde.

I min bokhylla står en nästan obegagnad SAS (Svenska Akademiens språklära). Den har inga omvälvande omgrupperingar i ordklasserna, vilket är både dess styrka och svaghet. Ordböckerna är bitvis förrädiska genom att de oftas inte urskiljer -t-böjda adjektiv från samma bokstäver i rollen adverb. Därmed uppstår mången paradox helt i onödan. Exempelvis ordet ”fort” (adverb, substantiv) kontra ”snabbt” (adjektiv i -t-böjning, dessutom ofta adverb i min analys men inte i ordboken).

– Trafikljusen lyste rött. — (rött = adverb eller adjektiv eller ...)
– Trafikljusen visade rött. — (rött = substandtiv)
– Trafikljusen lyste röda i regnet. — (röda = adjektiv)

Hur som helst, här är mitt bidrag kring termen ”ordklass”: Ordklassen för ett ord anger rollen för ordet i en specifik sats. För en stor andel av våra svenska ord kan inte ordklass avgöras utan åtminstone en fras. Se ovan. Det kan inte nog framhävas att engelska termen “part of speech” är överlägsen ”ordklass” som beteckning och koncept. Undrar om SAG har fått med den poängen.

Inför kommande val – detta är en repris: Om något politiskt parti lovar att allmänheten får tillgång till SASO och SAG på nätet, så röstar jag med det partiet. Förutsatt att de står till vänster om en referenspunkt som jag inte tänker avslöja här.

Höhö "sats"

Ditt "är" är ett verb som skapar substantiv. Det är ORDET!

http://runeberg.org/bibeln/43_01.html

När Faust begrundade ordet sjönk pennan redan före kommatecknet (se ovan) :

http://runeberg.org/faust/k03.html

Hade han läst det skrivna på latin i st f på tyska hade han kanske fattat det rätt på momangen, utan att pennan sjunkit:


(3-2 till Verbum mot Deus, som ni märker...)

Sen kom anden till Fausts hjälp....


På tyska:


Det är inte för inte som verb(et) kallas (das) Tätigkeitwort på tyska.

I begynnelsen var verbet och verbet var Gud - eller hur?

Sen kan ni läsa om Evangeliet från vers 3 ovan, så har ni verbet på kornet!!


Verb är det som tutar och kör!! Allt annat hör och gör. Verb är ingen dåd-sak (Tatsache), utan i förstone en dåd-handling (Tathandlung) (deed-act, factproducing act) :

http://www.iep.utm.edu/fichtejg/

http://www.csudh.edu/phenom_studies/europ19/lect_2.html

Så enkelt är det - men nån kommer förståss att krångla till det, i vanlig ordning....

Eftersom latinets verbum är etymologiskt identiskt med vårt ord är cirkeln sluten och vi är semantiskt tillbaka vid originaltextens λόγος, om än i något snävare form.

[quote=Erleb]Ditt "är" är ett verb som skapar substantiv. Det är ORDET!

Ja så säger Guds ord om Guds ord, vilket språk Johannes sa det på, och på vilket språk det först blev nedtecknat vet jag inte, men vår grundtext är på grekiska och det är det grekiska ordet ”Logos” som används (tror jag).
Av fortsättningen framgår det att det är Jesus som Gud syftar på med ordet "logos", mannen som fanns innan något växt upp på jorden, mannen som somnade in medan Fadern tog av det som låg honom närmast om hjärtat och skapade kristenheten “för att de tu skulle vara ett”. Men vad har detta med ordklasser att göra eller med det avsiktligt tvetydiga påståendet ”verb är substantiv” (ord som är verb kan ha homonymer som är substantiv och ordet ”verb” är ett substantiv – men ord som är substantiv är inte verb)?

Det som diskuteras i den här tråden är så kallad preskriptiv (eller normativ) grammatik. Den innehåller alltid förenklingar vilket är anledningen till att det i många fall blir gråzoner där samma fråga kan få olika svar.

Exakta svar kan bara ges inom deskriptiv grammatik.

Och det svenska "logos" är ett verb (preteritum plural, passiv form) för att fortsätta ordlekarna.

Å fan. Jag trodde det var mest allmänt svammel.


Knappt ens där.

Tyvärr är ”logos” ibland en högst osvensk pluralform, en föregiven synonym till ”logotyper”.

Kunde vi få ett alldeles naturligt exempel med ”logos” (preteritum plural, passiv form)? För mig innebär det vissa semantiska svårigheter att le unisont i passiv form, än mer så retroaktivt i preteritum. Samtidigt ser jag att stavningsstödet avstår från rödmarkering av ”logos”.

– På gruppfotot logos ministrarna före publicering, av en duktig photoshoppare.

Konstruktionsväxling synes nödvändig när det gäller att putsa på leendena retropassivt.

Åter till ämnet: Är det inte dags att vi skiljer på intentionen och extensionen av ett ord? Tyvärr tror jag att de (dom, språkfäderna) kastade ut barnet med badvattnet när de (dom) avvecklade de finita verbens pluralformer.

... varje verb är ett substantiv (till sin intention, som koncept, akustiskt/frafiskt fenomen, ”rent fysiskt”)

... verb äro (till sina extensioner) beteckningar för aktiviteter och förlopp (även semistatiska sådana)

Nja, jag tänkte snarare på exempel som "De logos åt (av alla andra)" (Alla andra log åt dem). Men visst, det var långsökt. Där fick jag för att jag försökte vara lustig.

Om det är någon tröst skrattade jag gott.