Vad är ett verb?

Finita verb är ord som kan börjas i tempus och/eller modus och fungera som syntaktiskt huvudord i en sats, men vad har de gemensamt med andra verb?

De båda grupperna av ord som räknas till ordklassen particip kan fungera som ungefär samma satsdelar som adjektiv och bildas regelbundet från de flesta verb, men räknas naturligtvis inte själva som verb.

Men! infinitiver räknas (i motsats till både presens particip och perfekt particip) som verb, och därför undrar jag: hur definierar man verb så att så olika typer av ord som ”presensord” (ord man kan sätta imorgon före eller efter) ”befallningsord” (Gå! Kom! Spring!) och ”infinitiver” (ord man kan sätta ”att” framför och kan fungera som bland annat subjekt ([att] DANSA är roligt) men inte som syntaktiskt huvudord i en sats ändå alla räknas som verb.

Definitionen av verb måste ju dessutom vara sådan att exempelvis händelse ord som ”sprängningen” och ”springande” [det var ett väldigt springande; han kom springande], abstrakta ord som ”kärleken” samt ord som man inte kan sätta en/ett framför som exempelvis ”vakuumet” och ”Kalle” inte räknas som verb.

Verb är något man kan göra t.ex. tuta eller köra!

Se och höra!

Man kan även göra barn.

Beklagar, men dina frågor är ställda i så förvirrade termer att det blir svårt att svara mera sammanhängande. Det kan inbjuda till enradiga svar och kommentarer.

Finita verb är ingen särskild grupp av verb utan saken handlar om finita verbformer = finita former av verb. Uppslagsboken säger:

... I svenskan är de finita verbformerna presens indikativ (springer), imperfekt indikativ (sprang), imperativ (spring) och konjunktiv (sprunge). Det finita verbet fungerar som ensamt predikatsverb eller som det syntaktiskt överordnade predikatsverbet i en sats: ...

Infinita verbformer [är] verbformer som inte kan fungera som predikat i huvudsatser och normalt inte anger tempus, modus, numerus eller person. Svenskans infinita verbformer är infinitiv (skriva), supinum (skrivit), presensparticip (skrivande) och perfektparticip (skriven). Infinita verbformer har ofta syntaktiska likheter antingen med substantiv (t.ex. infinitiv, som kan vara subjekt eller objekt liksom ett substantiv) eller med adjektiv (t.ex. particip, som kan vara attribut eller predikativ liksom ett adjektiv).

Ordet ”springandet” är substantiv, ett substantiverat verb. Det ser man på att ”springandet” tar bestämd form -et som ett substantiv i neutrum. Ordet ”löpningen” är utrum och har en annan betydelse än ”löpandet” som är neutrum. Då är vi redan på väg in i semantiken.

Som huvudord i en minimal sats är ofta subjekt och predikat huvudord. I imperativ kan man använda verbet ensamt, i de typiska situationer när den/de tilltalade är ”du” eller ”ni”. I ett omedelbart svar på en fråga så kan vilket ord som helst, eller en förkortad fras, stå självständigt.

– Hjulet snurrar. — båda orden är huvudord i min värld, men jag är ingen lärare.

– Vill du ha sötsur eller curry?
– Curry. — substantiv medan ”sötsur” är adjektiv med underförstådd ”sås”

– Vad gjorde han då?
– Sprang. — verb i finit form

Ett verb är väl ett substantiv?

Ett annat fragment till helheten kan vara att nämna att particip ibland räknas in bland verb, ibland inte. Det är inte alls så självklart som TS ger sken av utan mer en fråga om vilken analysmodell man väljer.

Och vad gäller infinitiver: Historiskt sett är och fungerar de i regel som substantiv. Det är inte alls konstigt att språk har ett antal olika verbalnomina som inte nödvändigtvis måste räknas in i något verbparadigm bara för att de har semantiska och etymologiska kopplingar till specifika verb.

Ja, det verbet heter knulla!

Ofta är det frågan om hönan och ägget: vilket kom först av verbet, substantivet eller adjektivet. Man kan behöva gå till ordböckerna i det enskilda fallet. Ibland svävar det bara ett vagare samband mellan ordklasserna.¹ När ordboken kortfattat nämner ”till” så innebär det att den ordklassen är sekundär. En särskild grupp av verb är de som är bildade av nomen i meningen egennamn.

... Wilhelm Conrad Röntgen -> röntgen (nomen, substantiv) -> röntgade (verb i preteritum)

¹ ... röd, rött (adjektiv) -> [skifta i] rött (substantiv) ... jfr ... rodnade (verb i preteritum)

Vi är inte på FB Forum Biologi nu, så det finns ingen anledning att bli grov på tangenterna. Det finns ett par metoder för insemination, och så finns det IVF. Barn är lika mycket värda på vilket sätt de än är koncipierade (perfekt particip i plural).

Ja man kan väl "göra (en) tuta" men inte "göra (att) köra" fast det väl inte så du menade, du tyckte väl bara att det var ett kul rim. Eller, så tänkte du kanske på att barn säger "Jag tuta igår" och "Du köra sen".

Ett problem är att satser som "att spränga gick bra" och "sprängningen gick bra" visar att "spränga" och "sprängning" betyder samma sak. (Man kan visserligen "göra en sprängning" men inte "göra att spränga" - så någon liten skillnad finns det ibland).

Ett sätt är att man kan definiera verb genom uppräkning: presens ord, preteritum ord, imperativ ord, supinum ord och infinitiv ord. En cirkulär definition som: verb = verb i imperativ, presens, imperativ, supinum och infinitiv är mindre lyckad eftersom då utgår från vad man redan har definierat.

Jag föredrar termer som jag tror att jag skulle kunna definiera framför termer som förefaller omöjliga att definiera (åtminstone inte utan att man först definierat verb). Därmed inte sagt att jag kan definiera huvudord så att det passar in på preposition i en propositionsfras eller sats så att det passar in på ensamma interjektioner, bara att om jag kunde hitta bättre termer än dessa så skulle jag valt dem. Hur du gör för att definiera begreppet "verbformer" utan att först definiera verb förstår jag inte, men i mina ögon verkar det helt bakvänt, fast grammatiker är ju inte precis kända för sin (språkliga) logik. Ett klassiskt skämt om ogenomtänkta grammatiker är att man säger att undantagen bekräftar dess regler.

Angående participen så är det ju så att om man väljer att se dem som en egen ordklass (som bland annat Svenska Akademins Grammatik gör), så blir de avledningar av verb, men om man väljer att se dem som en grupp verb så blir de två av verbens böjningsformer. Samma val skulle man kunna göra exempelvis med gruppen av ord som man kan sätta "att" framför man kan se dem som en egen ordklass eller som en böjningsform i någon annan ordklass.
Enligt Svenska akademins grammatik utgör de både participerna en egen ordklass men ibland har de räknats som verb eftersom avledningen av participer från imperativ är så produktiv (Spring! - (han kom) springande, Spräng! - (det) sprängda (berget)), till nästan alla imperativ kan man bilda de båda participerna (Undantag exempelvis: "(de) vilda (lejonen)" har inget med att "(en)" vilja, "(jag) vill" eller Vill! att göra, och inte heller är "(att vara) havande" en helt tydlig avledning från "Hav (tålamod)!"

Ja om verb är sånt man gör så här väl barnen till verben (även om ordet "barnen" inte gör det).

Och om det nöjet göra barn går fort, så kan man sen lära dem ord som: mamma, pappa, stol, bord, lampa, leksak och se, samt notera i vilken ordning de tar till sig olika sorters ord. Ord som "springa" brukar komma långt före ord som "springer" och "springde"/"sprang" och deras ben brukar vara fulla av spring långt innan dess.