Bortom Paradigm

Tänkte dela med mig av en uppsats jag skrev nyligen. Vore kul o höra andras tankar om själva koncepten jag lägger fram. Att kritisera sakliga fel som i sig inte raserar hela synsättet är dock inte välkommet utan tyder bara på att man missat poängen med hela texten. =)

1. Inledning
Etiska modeller? Praktisk filosofi? Är det verkligen möjligt att etablera en struktur som väger in tillräckligt många parametrar för att anses vara överlägsen en annan? Är inte tiden nu mogen att vi börjar tänka utanför lådan? Borde inte varje mening sluta i ett frågetecken? Nog måste vi väl ändå först söka en klar indikation på vilka vi är och vad sjutton vi faktiskt gör här innan vi reflekterar över frågor om vad vad som vore rätt eller fel?
Föreligger det verkligen en distinktion mellan teoretisk respektive praktisk filosofi eller resulterar denna gränsdragning snarare i att ideologi plötsligt framställs som mer objektiv? Saknar vår orientering i livet metafysiska aspekter? Kan pragmatik rent av vara av högre värde än kall rationalitet i vissa avseenden? Går det att mellan rationalitet och fantasi faktiskt finna gemensamma beröringspunkter?

Processen att först experimentera och observera för att sedan analysera resultaten är vad vi betraktar vara ett vetenskapligt tillvägagångssätt. En teori i vilken en potentiell orsak till dessa uppmärksammade verkningsmekanismer formuleras sedan vilken i högsta möjliga mån förväntas vara fri från förutfattade meningar, ta hänsyn till så många parametrar som möjligt och beskriva den metodik man använt för att detta ska kunna återupprepas och på så vis bekräftas.
I kontrast till vetenskapen har vi då vidskeplighet vilket beskriver tendensen att direkt utifrån observationer dra en förhastad slutsats.
Är det möjligt att en vetenskapens pionjär i kampen mot tidigare dogmers inskränkthet och vidskeplighet faktiskt själv drar subjektiva associationer och förhastade slutsatser då denne utsätts för regelrätt förföljelse och det regnar spott och spe från alla håll? En sådan miljö borde väl starkt inverka på en människas objektivitet?

Det är bedrövligt att vetenskap idag institutionaliserats efter samma mönster som dess föregångare så som kristendomen. Då var det främst prästen i kyrkan, idag primärt professorer i akademiska föreläsningssalar. Gemensamt för de två är dock det latinska språket på vilket lärorna ofta förmedlas till dess anhängare.
Än idag förs ett kompromisslöst krig dem sinsemellan och i avsikt att förlöjliga allt fienden representerar skyr respektive doktrins förkunnare inga medel.
All stigmatisering och alla tabun resulterar i att man inom vetenskapen förlöjligas vid rena spekulationer kring högre aspekter av verkligheten än det rent materiella till och med nu när vetenskapens egna observationer verkligen starkt indikerar för en sådan aspekt väger tolkningens relation till dogmen högre än dess verkliga trovärdighet. På andra sidan av slagfältet indoktrineras trosbekännare att känna skuld och skam över blott sin existens och allt det som anses vara oförenligt med läran förkastas eller betraktas som en ”Guds prövning”.

Är det verkligen rimligt att definiera identitet utifrån massproducerade svar eller är de frågor vi ställer en mer korrekt indikator i sökandet efter jaget? Speglar konflikten mellan andlighet och rationalitet något naturlagsbundet eller är det snarare en till synes ändlös global associationslek? Medvetandet är magnetiskt så till vida att motpoler så som objektivt respektive subjektivt skiftar utefter infallsvinkel. Det är inte fel att fascineras av de sagolikt vackra koncept vi konstruerar genom fantasins gränslöst kreativa förmåga.
Avståndet från kreativ till kreatur är dock inte längre än från fascinerad till trollbunden. Vi har ett val. Antingen låter vi modeller kontrollera oss i handling och avgränsa vårt synfält eller så öppnar vi slutligen ögonen och manövrerar själva genom konceptens abstrakta verklighet. Är vi redo att myndighetsförklara oss själva? Vågar vi ta det evolutionära steget ut ur vår mentala bostad och välkomna paradigmskiftet med öppna armar?

”We can easily forgive a child who is afraid of the dark,
the real tragedy of life is when men are afraid of the light.”
- Platon

2. Existensen
Vad är meningen med tillvaron och livet? Är döden det definitiva slutet för vår existens? De uråldriga frågorna beträffande livets träd tränger sig djupt ned i självaste essensen av samtliga så kallade discipliner. Ändå tycks de frukter vi plockar från kunskapens träd och sätter tänderna i sällan resultera i någon varaktig mättnadskänsla. Varje frukt har en mängd kärnor och varje kärna som sedan planteras och vattnas har potential att i sin tur växa till ett storslaget träd, måhända så grandiost att det till och med överskuggar hela sitt ursprung.
Att ett resultat överträffar sitt ursprung är i sig högst positivt och rent av en förutsättning för all form av evolution. Samtidigt måste vi precisera vad positivt i det här avseendet beskriver. Adjektiv kan praktiskt taget betraktas vara synonymt med relativ varför då positiv i bemärkelse av förändring eller utveckling alltid måste relateras till kedjans förankring. Har vår verklighet en sådan förankring och är det i så fall möjligt att därur deducera en eventuell avsikt eller plan för både verklighetens som vår egen existens?

”The irrationality of a thing is no argument against its existence, rather a condition of it.”
- Friedrich Nietzsche

Evolution
Begreppet memetik är etymologiskt härledd ur grekiskans ”mimos” som översätts till ”imitera” och introducerades av Richard Dawkins, ateist och en av vetenskapens mest prominenta missionärer. Memer är beteckningen för kulturella enheter vilka motsvaras av gener som biologiska enheter och memetiken avser häri söka en gemensam beröringspunkt med evolution och naturligt urval enligt Darwinistisk modell.
Själva grundtanken har uppmärksammats förr av exempelvis Platon. Richard Dawkins ansvarar för dess införlivning i naturvetenskapen men idén i sig är alltså mycket gammal. Darwinistiska koncept så som de starkas överlevnad på de svagas bekostnad anses enligt memetiken ligga till grund för hur överlägsna koncept så som ideologier, doktriner och läror vinner företräde framför sina mer primitiva motparter. De av Carl Jung introducerade arketyperna skulle av Dawkins nog betraktas vara memetikens mer primitiva motpart men att doktriner i konflikt resulterar i att parallella modeller beskriver en och samma funktion tycks ganska oundvikligt.

Robert Chambers, en till Darwin samtida vetenskapsman föreslog att evolution sker i etapper snarare än gradvis. Man kan då tänka sig att biosfären utsätts för en slags regelbunden uppgradering. Även hos den ryske filosofen Peter Kropotkin finner vi ett alternativt perspektiv där kollaboration anses vara kärnan för den evolutionära processen.
Huruvida något av dessa perspektiv torde vara överlägset det av Darwin är osäkert men att betrakta frågan som onyanserad vore samtidigt högst naivt. Kyrka och prästerskapet motsatte sig helt det evolutionära konceptet, men att de starkas överlevnad på de svagas bekostnad som koncept må ha försett Darwin med vissa allianser inom adel och borgerskap som i övrigt uteslutande utgjorde hela den intellektuella gemenskapen i en strikt hierarkisk kolonialmakt är dock ingen faktor vi alls bör förbise.


”All evolution in thought and conduct must at first appear as herasy and misconduct”
- George Bernard Shaw

Fysik
En dimension är ett matematiskt koncept som beskriver en riktning i 90° graders vinkel i relation till övriga riktningar. Höjden är till exempel i 90° graders vinkel i förhållande till längden men likaså även till djupet. Med dessa tre rumsliga dimensioner är vi väl bekanta men skuggteatern i grottan vi finner så trygg och välbekant måste vi dock nu lämna därhän och bege oss ut i den abstrakta idévärld vilken Platon uppmärksammar.
Oavsett hur pass verkliga och självklara dessa dimensionella koncept tycks oss vara så kan vi omöjligt påvisa deras utformning i realiteten. Hur smal måste egentligen en penna vara för att rita en linje helt utan bredd? Visst tycks väl detta fullständigt omöjligt att åstadkomma. Om vi nu vill kan vi ju göra det enkelt för oss genom att helt förneka dess existens. Annars måste vi väl ändå förlika oss med tanken att vår mentala abstrakta värld är lika substantiell som det konkreta och materiella? En bra fråga är också vad som egentligen är konkret respektive abstrakt i denna relation.

[Bild på en tecknad kvinna i profil som pekar]

Detta är Rut! Låt oss för en stund godta föreställningen att existensen av den tvådimensionella värld hon bebor är en potentiell möjlighet. Det är fult att peka, men låt oss även visa hänsyn och överseende med hennes bristfälliga hyfs och fason i och med hennes så pass begränsade perspektiv och istället använda det till vår fördel i att med hennes pekande uppmärksamma en poäng, ett koncept. Rut har förmågan att peka framåt och bakåt, hon kan även peka uppåt och nedåt. Skulle jag däremot uppmana Rut att peka mot mig skulle hon inte vara förmögen att göra mig till lags i detta.
Endast min röst skulle troligen göra henne skräckslagen. Bredd är för Rut och hennes likar något obegripligt och abstrakt, det ligger bortom deras uppfattningsförmåga. Vrider vi på skärmen så roterar vi den kvadratiska verkligheten 90° grader, och då kan vi såklart påstå att hon faktiskt pekar i min riktning, fast å andra sidan blir hon i det läget ur mitt perspektiv osynlig och hon själv kan inte mer än betrakta ett tvådimensionellt skikt av min verkliga form, om ens det. Utifrån hennes synvinkel har hon givetvis inte heller alls förflyttat sig, i hennes verklighet pekar hon ju fortfarande åt precis samma håll som hon gjorde dessförinnan.

Det plan som utgör Ruts dimension tycks oss väl onekligen vara en mycket besynnerlig värld? Vi kan exempelvis bara vika ett A4-ark ett visst antal gånger vilket ju trots att papperet i sig har en till synes högst oansenlig bredd ökar exponentiellt vid varje vikning. Men hur många vikningar kan ett plan utsättas för om det helt saknar denna dimension? Kan vi vika det tills det praktiskt taget inte längre existerar? Kan vi sedan vika det ännu en gång?
Kan ett plan ens existera utan någon utbredning i rummet? Att så inte skulle vara fallet förutsätter att det finns en minsta möjliga byggsten från vilken existensen uppstår. Viker vi ett papper med 1 mm tjocklek resulterar detta i ett 2 mm tjockt dubbelvikt papper, men vad händer om papperet är 0 mm tjockt? 0 plus 0 är väl 0? Kanske handlar sökandet efter denna atom, kvark eller plancklängd mest om en förhoppning att verkligheten ändå ska vara lika konkret som våra egna tankar?

Kan vi då på något sätt interagera med Ruts dimension? Det kan ju tyckas vara ganska komplicerat då allt inom hennes verklighet ur vårt perspektiv saknar substans. Visst kan väl knappast en tredimensionell varelse helt utan vidare plocka upp ett tvådimensionellt objekt? Samtidigt måste det ändå finnas genomgående verkningsmekanismer i ett enhetligt universum. Denna mekanism menar många fysiker idag är så kallade ”gravitoner” vilket, om de har gjort ett korrekt antagande, innebär att jag faktiskt kan influera Ruts tillvaro genom att påverka dess gravitation. Objekten i detta tvådimensionella plan utgör alltså inget substantiellt motstånd när jag förflyttar mig från en sida till den andra. Däremot inverkar jag själv genom denna akt på dess inbördes formering då det tvådimensionella planet böjs till följd av mina rörelser.
Motsvarigheten i vår tredimensionella verklighet kallar vi mörk materia vilket färdas genom våra kroppar hela tiden och vars massa är ca. fem gånger större än all synlig materia. Vetenskapen har ännu inte kunnat besvara vad all denna materia består av då den inte är möjlig att direkt observera.
Med mörk materia interagerar vi alltså endast till följd av dess rörelse genom vår tredimensionella värld vilket följaktligen innebär att den för oss är substanslös och som snarare än materia yttrar den sig i form av energi. Indikerar detta att all energi likt materia har form och substans? Är kanske energi och rörelse en högre aspekt av materia fast bortom vår perceptionsförmåga?

Kymatik kallas det forskningsområde som studerar vibrationers relation till geometri. Experiment inom detta område utförs ofta genom att placera porösa pulver eller vätskor på en metallplatta varefter man utsätter plattan för vibrationer av olika frekvenser och observerar de geometriska mönster som manifesteras. Har man någon gång spillt ut tvättmedel ovanpå maskinen och betraktat den effekt centrifugens vibrationer tycks utgöra i att forma ett mönster därutav så förstår man redan den grundläggande principen.
All energi utgörs av vibrationer. Ljud och ljus är olika intervall av ett och samma spektrum och det är snarare vår hjärna som etablerar distinktionen sinsemellan. Kymatisk forskning visar på att varje enskild frekvens av ljud, ljus och andra aspekter av energi har en säregen och unik geometrisk form. Att form är en manifestation av energi då formation givetvis är självaste förutsättningen är givet. Men visst är väl allt faktiskt relativt? Måste då inte rörelse samtidigt vara en manifestation av form?

Vi föreställer oss nu att rymden endast bestod av fullständigt mörker och ändlöst tomrum. Av någon outgrundlig anledning uppstår där lite sisådär spontant två rosa elefanter vilka nu utgör hela denna absurda verklighet. När dessa betraktar varandra framstår det till deras mäkta förtvivlan som att deras minst lika skärrade och förvirrade motpart sakta tycks föras allt längre bort in i tomrummet. Nu har vi som sagt inga andra objekt att relatera till och kan därmed omöjligt avgöra huruvida dessa stackare rör sig i motsatt riktning eller om det är så att de båda krymper. Men främst förefaller frågan huruvida det faktiskt föreligger någon praktisk, teknisk eller ens teoretisk skillnad mellan dessa begrepp mest relevant.
Huruvida universum har en allra minsta byggsten eller ej är är nu återigen en högaktuell fråga! Om så är fallet måste per definition ett objekt som krymper i processen också gå miste om information varför det föreligger en distinktion sinsemellan form och rörelse. Är denna förmodade minsta byggsten en manifesterad rationalisering eller faktiskt något verkligt? Det görs ihärdiga försök att väva in dess implikationer i likväl relativitetsteori som kvantfysik. Själv lägger jag ingen större vikt vid sådana beskedliga sammanträffanden. Newtons paradigm och dess urverks-principer är dock inte på långa vägar död, inte ens inom fysiken.

För att bättre förstå tidens egenskaper ska vi närmare betrakta den lilla husflugan. Nog för att jakten med flugsmälla ofta leder till frustration, men husflugans fascinerande förmåga att förutse våra handlingar är ändå mäkta imponerande. Hur lömska och taktiska vi än är tycks den alltid ligga steget före och veta precis när det är dags att ta till flykten.
Vad har då husflugan för egenskaper som i vissa avseenden faktiskt övertrumfar vår analytiska förmåga? Om dess tusentals ögon ger den förmågan att direkt observera potentiella utfall av en given situation är det en stark indikation för att även tiden likt rummet vore tredimensionellt och att distinktionen mellan sannolikhet och sanning alltså inte är mer än en regelrätt fråga om observation.

Nu får det vara färdigspekulerat! Hur menar jag då att en sådan förmåga ens vore möjligt? För att bringa klarhet i frågan ska vi nu ta en titt på begreppet potentiell energi. Exempelvis sitter jag här i datorstolen på potentiell energi i relation till golvet vilket smärtsamt skulle illustreras i händelse av en kollaps av stolens fysikaliska integritet.
Men visst har jag mer potentiell energi än bara direkt lägesenergi? Nog måste det finnas en god anledning till att jag äter och andas. På samma sätt som stolens strukturella kollaps är den faktor som frigör potentiell lägesenergi måste vi även betrakta mitt medvetna val att ställa mig upp som frigörande faktor för den potentiella energin i mina muskler. Detsamma görs givetvis också gällande för fallet då jag medvetet väljer att krossa där förbaskade flugan!

Men potentiell energi är trots allt bara potentiell, eller hur? Newton skulle ha svarat ja på den frågan. Det skulle däremot inte Niels Bohr eller någon alls med förståelse för kvantmekanik för den delen. Hur märkligt det än förefaller så beskriver kvantmekaniken faktiskt en verklighet som tar solid form till följd av att den observeras vilket exemplifieras med det så kallade dubbelspaltexperimentet på bilden till vänster. Utsätter man plattan med de två spalterna för strålning kan man utifrån det mönster som resulterar i bakgrunden avgöra huruvida strålningen uppträder som partiklar i fallet att det uppträder två lodräta linjer respektive en våg i fallet att det som på bilden uppträder ett störningsmönster.
Jag tänker mig att det störningsmönster som uppstod första gången experimentet genomfördes må ha chockerat närvarande forskare något kolossalt då det inte alls är förenligt med den solida och förutsägbara verklighet vi observerar.
Den rationella följden var såklart att placera ett mätinstrument bakom plattan med spalterna så man kunde observera fenomenet närmare och förhoppningsvis bringa klarhet över en eventuell orsak. Själva observationen resulterade nu plötsligt i att strålningen istället uppträdde som partiklar. Experimentet har återupprepats otaliga gånger likväl som utfallet vilket pekar mot att all form av objektiv verklighet manifesteras till följd av observation.
Är man ändå inte redo att släppa taget om Newton är det givetvis ens fulla rätt att betrakta kvantfysikens lagar som strikt avgränsade till det mikroskopiska. Vidare får vi väl då strikt avgränsa frågan om huruvida husflugan också instämmer till det filosofiska.


Experimentella kameror har tagits fram i syftet att fotografera dessa parallella verkligheter och nog påminner dess utformning om husflugans ögon. Att sanning och sannolikhet är föråldrade begrepp måste vi förlika oss med om vi inte vill antingen avfärda en mängd forskningsresultat eller helt enkelt godtyckligt anpassa vår tolkning utifrån vår doktrin.
Den mest rimliga tolkningen förfaller dock vara att en avsikt att använda en flugsmälla faktiskt manifesterar sig innan handlingen i sig och att flugan har en förmåga att observera denna potential. Om tanke resulterar i fysisk manifestation väcker det också många frågor kring vad vi verkligen är och om existensen av vår mentala självbild kan tänkas leva vidare även efter vår fysiska död.

Om nu distanser faktiskt är en fråga om objektens spatiala geometri i tiden snarare än vad vi traditionellt betraktar som rumsligt är det också rimligt att rummet i avsaknad av tid skulle reduceras till en omöjligt liten punkt, en singularitet. Detta är ju precis vad Big Bang-teorin beskriver och frågan om hur stort universum är blir således också till sin natur rent begreppsvidrig. Men hur kan en singularitet ens vara möjlig?
Vi har redan konstaterat att en endimensionell linje är blott ett matematiskt koncept vilket omöjligt kan manifesteras rent fysiskt och en punkt är snäppet värre då den praktiskt taget inte ens existerar! Det är helt riktigt! Teoretiskt sett existerar den dock i allra högsta grad och i det teoretiska finner vi därför den tredje aspekten av universums struktur.

Om nu både tid och rum är spatiala dimensioner så torde väl all matematik rent fundamentalt vara detsamma som spatiala relationer, geometri med andra ord? Vidare måste det i så fall innebära att en punkt i detta teoretiska rum är en definition av punktens självaste egenskaper i relation till andra punkter med annan lokalisering. Det innebär då att det teoretiska rummet torde vara fullt av alternativa verkligheter med helt andra geometriska värden än det vi just nu observerar. Kan det här ha någon som helst korrelation till den idévärld vilken Platon beskriver?
Då det är teori vi talar om här så kan vi givetvis rent teoretiskt placera en ny punkt mellan vilka punkter som helst vilket innebär att vi knappast kan tala om rum i traditionella termer eller begrepp så som spatiala avstånd mellan olika punkter mer än som ett tankeverktyg. Trots att fysikens lagar tas för givna och statiska av oss alla tycks det tämligen dynamiskt och även här finnas ett visst svängrum.

Kaosteori är ett forskningsområde där man undersöker hur enkla matematiska regler kan resultera i högst komplexa mönster, så kallade fraktaler. Kan det kanske vara så att de tre parametrar en punkt representerar i ett slags tredimensionellt diagram utgöra fullgod grund för all den komplexitet vi betraktar i denna fullständigt absurda ”verklighet”? Att galaxer, kuststräckor, snöflingor, människokroppen, faktiskt allt vi i naturen observerar tycks vara fraktalt indikerar starkt att så skulle vara fallet.
Geometriska relationer är givetvis dock fulländade enbart rent teoretiskt, i praktiken uppkommer undantagslöst avvikelser från detta perfekta mönster. Kanske är det så att verklighetens position i det teoretiska rummet och det geometriska mönster denna position i förlängningen representerar utgör en slags perfekt ritning för hur vår verklighet formas. Hur är det ens möjligt att Platon skulle beskriva detta så precist om vi samtidigt betraktar antikens världsbild för att vara tämligen primitiv? Att något är fraktalt innebär givetvis att den grundläggande matematiska principen återfinns i varje enskild del. Kanske har vi därför alla en medfödd intuitiv förståelse för helheten inbäddad i vårt inre?

Konsistent och intuitivt tilltalande, tillsammans utgör dessa ledsagande villkor för vilka uppfattningar jag anammar varför jag också finner den självständige filosofen, författaren och Youtube-bloggaren Rob Bryantons perspektiv på verkligheten så makalöst fascinerande. Det var här jag först introducerades för rum(form), tid(formation) och format som verklighetens tre aspekter, var och en med tre lägre aspekter.
Det är min djupt inbäddade övertygelse att matematiska beräkningar inte på något sätt är den enda metoden med vilken vi finner grundläggande förståelse för verkligheten varför jag inte lägger någon större vikt vid frågan om Bryantons utbildning i ämnet. Även språk är ett mycket komplext matematiskt system om det används på rätt sätt och koncepten baseras i väletablerade teorier. Helt oberoende av min tolknings trovärdighet och oavsett om jag ens är på rätt spår eller inte kan en sak konstateras med rungande säkerhet, att verkligheten är ofattbart komplex och bisarr! Att ett specifikt perspektiv skulle vara överlägset alla andra är inte bara en farlig men också en mycket högfärdig och naiv uppfattning.

”Reality is merely an illusion, albeit a very persistent one.”
- Albert Einstein

Metafysik
Dualism är existensens självaste grundförutsättning då varandet dessförutan förblir statiskt för evigt. En abstrakt idévärld i kontrast till en konkret och objektiv värld i process att efterlikna dess abstrakta motpart förefaller alltså inte alls vara en orimlig tanke. I kontrast till en imperfekt värld av materia finner vi så också en värld av matematiskt felfria fraktaler och nog kan man lätt föreställa sig att båda två fyller varsin mycket väsentlig funktion?
Idévärldens högsta syfte torde vara att upprätthålla konsistens och försäkra att utveckling sker systematiskt. Den inbäddade bristfälligheten vi å andra sidan återfinner i det materiella ger oss istället potential att i detta föra utvecklingen framåt efter exakt det mönster vi även finner i biologisk evolution i form av mutationer. Då allt vi observerar i naturen faktiskt förefaller fraktalt till sin natur där varje del är en spegling av helheten, tycks det inte då givet att livet också skulle spegla verkligheten på det sättet? Utgör inte till och med det faktum att så föreligger för biologin i sig en rätt stark indikation för att verkligheten vore likvärdigt utformad?
Robert Chambers förslag att den evolutionära processen sker i etapper snarare än successivt förefaller mycket rimlig om gynnsamma mutationer faktiskt avbildas och lagras i den därefter uppgraderade idévärld som sedan utgör mall för verklighetens fortsatta formation.

Att ett och samma mönster återupprepas präglar alla fraktaler som likväl det att en modifiering av minsta lilla fragment alltid sprider sig tills denna omfattar helheten. Om även vi är en manifestering av ett sådant mönster, vad antyder detta då i fråga om reinkarnation? Är detta mönster vad som kallas ande? Vi har även konstaterat att den potentiella energi vår mentala värld besitter har kraft att manifestera en verklighet vi sedan kan välja att observera. Innebär inte detta då att vår mentala självbild kan existera bortom, kanske helt utan den fysiska kroppen? Är denna manifestering vad vi kallar själ?

Nog förefaller det rimligt att mörk energi är dels vad vi manifesterar men även manifestationer våra förfäder lämnat efter sig. Det förefaller mindre rimligt att vi över tusentals år aldrig skulle ha ens lagt märke till att en överväldigande majoritet av all gravitation vore fullständigt obunden till det materiella. Givetvis är det inte heller så! Genom tiderna och i olika kulturer har det benämnts på olika sätt. Mörk materia, chi, prana eller varför inte orgon? De beskriver alla samma sak och det är på tiden att vi slutligen visar våra förfäders observationsförmåga och intelligens tillbörlig respekt!

Hur ska nu då betrakta denna till synes både intelligenta som likväl nästan instinktiva verklighet? Är vi ett resultat av och en del av Guds mentala fantasi eller är allt detta den naturliga följden av verklighetens paradoxala natur? Visst tycks nu själva frågan rätt onaturlig att ens ställa? Allt dessa frågeställningar resulterar i är konflikter över motpoler som i grund och botten beskriver olika aspekter av en och samma verklighet. Fysikens lagar är ett matematiskt koncept, perfekta relationer utan någon motsvarighet i det objektiva varför vi givetvis inte heller kan låta objektiva observationer utgöra vår enda bas i hur vi betraktar dessa.

Vi får inte glömma att det jag här beskriver endast är pseudovetenskapliga rationaliseringar. Ett antagande om att en inducerad hallucination vore given orsak till nära-döden-upplevelser är däremot solid vetenskap... Varför är det så? Har jag verkligen varit så bristfällig i mina referenser? Har jag dragit felaktiga slutsatser och association? Är jag vidskeplig? Eller... gud vad provokativt... eller... är det så... att jag inte låter någon doktrin begränsa mig i vilka slutsatser som är godtagbara?

”We are not human beings having a spiritual experience. We are spiritual beings having a human experience.”
- Pierre Teilhard de Chardin

3. Sammanfattning
Samhället svämmar över av empirister och determinister som tagit sig an uppdraget att definiera verklighetens sanningar respektive osanningar. Vare sig dessa formulerar tarvligt genomtänkta tolkningar av Einstein eller helt enkelt struntar i grunda sina antaganden i någonting alls så är det Newtons paradigm som utgör fundamentet åt denna verklighetssyn. En determinist som ställs inför kvantfysiken ställs också ofrånkomligt inför dilemmat mellan att vara ärlig mot sig själv eller att bedra sig själv för att på så sätt upprätthålla denna föråldrade och dogmatiska föreställning. Nog grundar sig till stor del detta tillstånd av effektivt upprätthållen ignorans i tendensen att fördela kunskap och etablera akademiska discipliner då detta resulterat i att paradigmskiftet än idag i praktiken enbart omfattar den teoretiska fysiken, om ens det?
Den så kallade vetenskapen sjunger dock på sista versen och det annalkande paradigmskiftet kan inte hejdas. För många vet nu för mycket och ser alldeles för många samband för att utvecklingen ens ska kunna försinkas nämnvärt och visst är det allt ett lustigt sammanträffande att detta förverkligas det år Maya-kalendern förutspådde redan för 2000 år sedan?

Det konkreta är en bristfällig avbild av det abstrakta. Det abstrakta är likaså en ofullständig förebild åt det konkreta. Vi måste släppa föreställningen om att en specifik modell beskriver mer än på sin höjd en aspekt av verkligheten och istället acceptera att vi alla i oss själva utgör en unik etisk modell. Att ur diverse etiska modeller hämta aspekter och integrera dessa i sin egen är givetvis inte fel.
Att vi genom koncept filtrerar våra observationer ska vi vara tacksamma för då vi utan dessa vore oförmögna att uppleva något alls. Däremot är det inte bara naivt men även mycket farligt att föreställa sig en specifik modell som överlägsen eller i det närmsta fullständig. Fragment av helheten döljer sig inom oss alla. Istället för att fokusera på vad vi kan lära andra måste vi lägga fokus på vad vi kan lära AV varandra.

”Every form of addiction is bad, no matter whether the narcotic be alcohol or morphine or idealism.”
- Carl Gustav Jung


”A question that sometimes drives me hazy: am I or are the others crazy?”
- Albert Einstein

Jag måste berömma den mångsidiga bilden och kunskapsrikedomen. Var och en har sin syn på verkligheten, det är vi alla överens om. Men hela tiden måste vi alla ta saker för givna, lita på dem och hålla fast vid dem, annars skulle allt fallera. Den riktiga fysiska och konkreta världen, den är för mig absolut, utan egentliga hemligheter. Fantasin måste förbli fantasi och föreställning, något som för alltid är dolt och onåbart. Oavsett om saker och ting är sanna eller falska kan vi inte annat än förlita oss till dem och hålla dem för "vår riktiga värld". Det finns troligtvis nio miljarder olika världsbilder. Att de på något sätt skulle vara förankrade i varandra vill man gärna tro. Frågan är om de gör det, och om de gör det: är det allt.
En annan sak som jag tänkt mycket på och som säkert låter trivial, men om man riktigt tänker efter är ganska fascinerade: alla formuleringar och idéer som finns och kommer att finnas, går att greppa och förstå sig på.

Jag har svårt att hitta en röd tråd i texten. Vilken fråga är det som behandlas? Hur drar du slutsatsen att "vetenskapen sjunger på sista versen" och vad är det som du menar kommer överta vetenskapens roll i paradigmskiftet?

Tack för de orden! Själv är jag bara tacksam att någon alls förstår vad jag menar. =)

Givetvis! =) Vi tar för givet att vi måste andas, äta, dricka, sova. Men för att citera Morpheus: "You think that's air you're breathing?". Som jag skrev så skulle hela förmågan att uppleva gå för intet om vår observation inte begränsades på något sätt. I ena änden av verkligheten är endast fullständigt mörker, i den andra bländande ljus. Fulländning och tomhet är samma sak! Statiskt. Allt vi ser runt oss, allt vi upplever är en illusion. "Ur" ingenting "uppstår" precis allting och då allting verkligen "är" allting är det rent tekniskt sett ingenting.

Vi måste hålla fast vid någon form av världsbild om vi vill fortsätta uppleva. Detta kanske till och med är den bästa förklaringen på vad medvetandet är? En slags feed-back-loop? Observera-Tro-Manifestera-Observera-Tro-Manifestera.

Den teoretiska världen måste väl vara fraktal den med? Visst kan olika människor ha olika exempelvis kvadratiska verklighetsbilder som till synes skildrar olika fraktaler, men det är väl då bara en bristfällig observation av hur dessa hänger samman? För att skildra: De flesta har en vågrätt verklighetsbild men min är mer lodrät. Du har helt rätt i att det abstrakta är mycket komplext och att det kan vara högst svårt att finna korrelationer, men allt är samtidigt en fråga om teoretiska avstånd (som vi ju i sig redan konstaterat är en illusion).

Det sista du skriver är också en mycket intressant tankebana Visst är det absolut så. Ur den fraktal som resulterar i vår världsbild kan vi alltid ta ett steg bakåt varvid en ny större fraktal etableras. Det som tidigare var planeter kanske då nu motsvarar atomer osv osv osv. Varje enskilt verklighetsmönster är i sig oändligt, och antalet teoretiskt möjliga verkligheter likaså. Vi kan alltid ta ett steg bakåt och betrakta vad vi just kommit fram till. Verkligheten är i sanning ändlös!


Ledsen för det. Jag försökte så gott jag kunde att göra en konkret och sekventiell framställning.
Uppgiften jag fick var att bedöma olika etiska perspektiv och sakfrågor varför jag istället gjorde en genomförlig beskrivning på varför jag finner samtliga modeller vara otillräckliga. Att utgå från en modell projicerar i min mening verkligheten objektiv snarare än att den faktiskt bedömer verkligheten objektivt.

För att förtydliga.. det subjektiva och det objektiva är så sammanflätade att vi måste ta hänsyn till båda för att vare sig det ena eller andra. Vi vet väl knappast om något är "subjektivt" utan att även relatera detta till något "objektivt"? Vi kan väl knappast kalla något "objektivt" utan att ta hänsyn till "subjektiva" meningar, åsikter, trosuppfattningar och motiv? Problemet idag är att det subjektiva ringaktas till sådan grad att vi i blir oförmögna att göra verkliga framsteg.
Exempel:
* Integritetskränkande lagar stiftas runt hela världen och formuleras närapå identiskt. Säger jag att en uttänkt plan ligger bakom dessa skeenden kallas jag konspiratorisk och diskussionen anses vara över.
* Tusentals människor beskriver nära-döden-upplevelser och de har ofta mycket snarlika upplevelser. Det anses dock inte objektivt att söka förklara fenomenets karaktär i att analysera dessa upplevelser. Istället söker man en förklaring i hjärnans kemi.

Objektiviteten i samhället lider av narcissistisk personlighetsstörning! Vi måste kunna betrakta subjektiva aspekter som fullt legitima och en förutsättning för sann objektivitet. Själv har jag ingen aning om vad som slutligen övertar vetenskapens roll men det är väl just det som gör det hela så spännande? =)

Tack för förtydligandet! Nu tror jag att jag hänger med. Jag håller helt med om det fetmarkerade, men jag tycker påståendet kan göras bredare, starkare: Det måste vara omöjligt för en skara subjektiva individer, oavsett antal, att konstruera ett objektivt etiskt system. Jag menar att objektivitet är något man bör sträva efter, men också inse att det inte kan uppnås helt.


Vi vet inte vad objektivitet är om vi inte har subjektivitet att jämföra med. Vi vet inte vad godhet är om vi inte har ondska att jämföra det med. Nu menar jag inte att likställa objektivitet med godhet och respektive, men resonemanget att kunskap om ett koncept är omöjlig om vi inte samtidigt accepterar motsatsen går jag med på. Men innebär det verkligen att man måste vara ond (ibland?) för att kunna vara god? Räcker det inte att vara medveten om distinktionen? Varför når man nånting mer rätt genom att blanda in det subjektiva snarare än att konsekvent försöka vara så objektiv som möjligt?


En uttänkt plan ligger självklart bakom, man stiftar ju inte lagar utan att ha tänkt igenom dessa. Konspiratorisk kallas du om du menar att det finns en dold agenda, en uttänkt plan bakom den som presenteras. Jag är väldigt öppen för att kritisera integritetskränkande lagar och tycker ofta att det är en dålig idé, men jag tvivlar inte på att det ur lagstiftarnas perspektiv framstår som en bra idé.


Det är väl en jättebra undersökningsmetod, så kan man ta reda på varför personen upplevde det som upplevdes. Säg att tiotusen personer ser mig leka med en eldkastare ute på en sjö och drar slutsatsen att i sjön bor en eldsprutande drake. Är det verkligen intressant att analysera situationen genom intervjuer med åskådarna? Bör man inte undersöka sjön istället?

Ett objekt är statiskt och förutsägbart. Ett subjekt är dynamiskt och föränderligt.
Perfektion är vad varje modell torde sträva efter utifrån de premisser den bygger på, rimligt? I det externa står dock sådan matematisk förutsägbarhet ej att finna. Det externa präglas av ständiga avvikelser och oförutsedda skeenden. Vi kan alltså konstatera att verklig objektivitet är en intern process och vidare att verklig subjektivitet manifesterar sig i det externa. Vi har nu alltså nått fram till samma slutsats som kvantfysiken genom rent förnuft.

Så visst, än så länge är vi överens. Vi bör sträva efter objektivitet. Detta då objektiviteten är vårt enda fönster ut mot en kaotisk verklighet, vår enda möjlighet att alls uppleva eller ens leva. Vi får dock aldrig glömma att objektivitet endast går att applicera på en statisk och oföränderlig miljö, varför vår objektivitet alltså endast har relevans i nuet.

Tycker du skjuter dig själv i foten lite nu. Vad är gott? Vad är ont? Är inte även dessa koncept och distinktionen sinsemellan en ren fråga om perspektiv? Med andra ord skapar vi distinktionen snarare än att observera den, korrekt? Väljer du att vara god handlar det snarare om ett val om hur du definierar dina handlingar än ett val för hur du handlar i sig. På vilka grunder skiljer sig objektivitet resp. subjektivitet? Föreligger det verkligen en naturlig distinktion mellan subjektivitet och objektivitet som vi direkt kan observera?
Vi bör "blanda in" den redan inblandade subjektiviteten då det ger oss en medvetenhet om att vår objektivitet inte nödvändigtvis måste vara universell naturlag. Då verklig objektivitet är en intern process förefaller det väl mer objektivt att söka förstå andras perspektiv och sträva efter att förena detta med sitt eget?

Du skriver att det givetvis ligger en "uttänkt plan" bakom för att sedan skriva att man kallas konspiratorisk om man menar att en sådan "uttänkt plan" finns. Du kallar alltså dig själv för konspiratorisk? Eller förutsätter en konspiration att den "uttänkta planen" är ondsint? Att den är dålig? Återigen en fråga om definition, korrekt? Är du öppen för en dold agenda med förutsättningen att lagstiftarna stiftar lagar de anser vara "bra idéer"? Hur definierar du "bra"? Bra för dig, dem själva, folket eller djävulen? Gör detta verkligen någon principiell skillnad för huruvida det faktiskt föreligger en verklig konspiration?

Absolut! Frågan är, vad representerar sjön och vad representerar åskådarna? Om en forskare söker styrka en tes för att nära-döden-upplevelser är resultatet av en kemisk process i hjärnan men samtidigt förbiser viktiga omständigheter och andra rationella förklaringsmodeller, representerar han då sjön i sig eller en av åskådarna?

Allt är observation!

Om något inte är falsifierbart, hur kan det då klassificeras som en teori? Tror nog du skall sätta dig vid ritbordet en stund till och falsifiera din teori.

Ursäkta, jag fastnade på något annat, här är en länk som tillräckligt förklarar falsifierbarhet.
Falsifierbarhet Wiki

Du kan ju börja med o förklara hur man falsifierar någonting öht.