Objektiv moral

Jag anser inte att moral är ett objektivt begrepp över huvud taget.

Och förresten, när är en stol röd? När du tycker att den ser röd ut? Eller när den har #FF0000 på RGB-skalan? Dvs maximalt rött, inget grönt, inget blått?

Håller nog med Capone här.

Det finns inga absoluta sanningar. DET är den enda sanningen.

Japp. Kort sagt.

Det finns "sanningar" som är mer eller mindre regionala.

En "sanning" är t ex ljusets hastighet. Är riktig enligt våra nuvarande kunskaper i vårt universum.

En annan "sanning" är att mord är fel. Sant i vårt nuvarande samhälle, under nuvarande villkor. Kanske inte i en krigssituation - eller om man skall försvara sina närmaste.

Ja, anledningen till att man använder ordet "objektivt" är för att peka på att det är något -mer- objektivt en ett tydligt subjektivt uttalande, och att syftet är att vara objektivt. Även om något aldrig blir riktigt objektivt.

(Objektivt) - "Stolen är röd"
Jag uppfattar den verkligen som röd, ingenting säger att den inte skulle vara det, alltså tror jag "objektivt" att den är röd. (Är det röd? Spelar ingen roll)

(Subjektivt) - "Filmen X-men är skit"
Min subjektiva åsikt är att filmen är skit, men jag är medveten om att det säkerligen finns andra som tycker olika, därför säger jag att det är en subjektiv åsikt.

Nej, det där stämmer nog inte riktig. Jag skulle vilja påstå att logikens lagar är allmängiltiga, och givet vissa antaganden så följer vissa slutsatser per automatik och i alla lägen; om A är en delmängd av B och... etc. Däremot kan vi nog enas om att värderingar på vilka en objektiv moral måste bygga inte är konstanta eller (ännu) har uttryckts på ett oemotsägligt sätt varför det inte är möjligt att (förr oss) fastställa vad den objektiva moralen är, om den nu ens finns. Att säga att den inte är objektiv endast för att den varierar med förutsättningarna är bara en ursäkt för att inte ta ytterligare ett steg och arbeta in de skiftande förutsättningarna och deras effekter i konstruktionen.

Själv vill jag inte använda objektivitet när jag pratar filosofi, i ett sånt här sammanhang Personligen använder jag mig av uttrycket intersubjektivitet, för objektivitet måste alltid annars definieras i sitt sammanhang.

Men nog om det...Det närmast objektiva jag kan tänka mig e en "grundsats", en medfödd självklarhet, t ex att A=A. Problemet med detta e att jag förutsätter att vi inte föds "tabula rasa", utan snarare som en marmorerad tavla - en stentavla med ådringar(=medfödda kusnkaper); kommer banne mig inte på vad filosofen hette som sa detta.

För att använda wilhelms rakblad: Medfödda kunskaper kanske inte e den naturligaste förklaringen, utan erfarenhet - denna tenderar att ge inter-, subjektiva perspektiv på objekt.

Frågan blir då om A=A är absolut objektivt. Om kunskap e erfarenhetsbaserad, alltså intersubjektivt faller det sig då naturligt att A=A inte är absolut objektivt.

Men faktum e att A=A. Ingen "normal" människa kan hävda motsatsen. Jo, förvisso men direkt när man använder sig av uttrycket, "normal" människa, förutsätter man att inte alla instämmer i en meningslös tautologi.

Kontentan blir då att när alla "normala" människor instämmer i något blir det objektivt. Sinnesintryck kan inte vara objektiva enligt mig endast intersubjektiva. Endast förnuftet kan skapa objektiva sanningar förutsatt att vi inte låter den influeras av sinnesintrycken. Förutsatt att det då ska finnas objektiva sanningar e att vi inte föds tabula rasa.

Du menar Sokrates - eller Platon. Och när du diskuterar identitetssatsen
tänker du på Leibniz. Det måste vara så, men vi kan inte riktigt bevisa det, annat än demonstrativt, eller?
Leibniz tog identitetssatsen som utgångspunkt, som "self-evident knowledge". Ingen
kan förneka dess giltighet och kan man inte förneka dess giltighet kan man heller inte förneka dess konsekvenser. En möjlighet vore att börja snacka om möjliga världar men jag vet inte riktigt.Vi skulle alltså ha värld a där direkt motsatta förhållanden skulle råda till en b-värld. Vi behöver inte ens begränsa oss till uppfattningen
att tellus och värld är samma sak. Det räcker med att konstatera att identitetssatsen inte gäller.

Nån objektivist här som kan förklara exakt hur man avgör om en värdering är rätt? Har aldrig riktigt förstått det och jag läser olika på olika ställen verkar det som.

Men vad är en värdering utan föreställningar om det som är rätt? Jag misstänker att uttrycket "vilken värdering är rätt" är missvisande, eftersom åtminstone värdering och rätt tillsammans måste syfta på samma sak - eller att värderingar helt enkelt icke existerar. Att göra det rätta måste väl bestå av tankekonst i ett slags inre och yttre resonemang, wouldnt you think so? Vi kanske inte vet vad det rätta är men vi kan sannerligen lotsa oss fram i tillvaron genom att använda förnuftet. Resonemanget är nyckeln till allt.

Det är det där "yttre resonemanget" jag vill ha förklarat, vem är det som resonerar fram det?

Om vi tar detta exempel från susning.nu/objektivism: Vad menas med "förnuftsmässigt bevisade"? Alla som resonerar kommer ju inte fram till samma sak och då blir det ju subjektiva istället för objektiva värderingar.

Om det finns ett "rätt" sätt att resonera: Hur ska man få reda på vad det rätta sättet är?