Ju äldre man blir

desto fortare går tiden.
Mycket sant men vad är orsaken?

Det är enkelt. DU har sett, hört och upplevt allt. Inget känns nytt, inget får dig att reagera, vakna till eller bli förvånad. Då går tiden fort.

Om du kan hitta intressen som är helt nya, upplevelser som berör dig, eller omgivningar som du inte sett förr, då kan du bromsa tidens gång och åren känns som år igen.

Sälj allt du har och flytta till en by i Afrika så ska du få se att tiden går i samma takt som när du var liten ett tag.

Det är så här.

När du är 1 år så är en månad 1/12 av ditt liv.
När du är 2 år är en månad 1/24 av ditt liv.
När du är 12 år är helt plötsligt 1 ÅR 1/12 av ditt liv.
När du är 24 år är 1 år 1/24 av ditt liv.

Alltså, ju äldre du blir desto mindre del av ditt hela liv är varje bestämd period. Därför känns det som om tiden går fortare. För att man hela tiden relaterar till den mängd tid man levt.

Blev det rörigt så förklarar jag gärna närmare.

Men om inget känns nytt eller spännande,är det inte lätt att livet blir tråkit då? Tåkigheten borde göra att allt går långsammare istället.

Du har blivit vuxen, alla dina drömmar och förhoppningar läggs på hyllan och du infinner dig varje dag på ditt jobb/slaveri och de drömmar och mål du tidigare hade har förvandlats från att bli författare/skådis osv till att "ha råd att åka på solsemester" nästa sommar. Om du hade varit yngre hade du blivit uttråkad av detta eviga upprepande av samma sak men du är ju som sagt vuxen och ansvarig nu och står över fåniga saker som drömmar och hopp, du har ju redan upplevt allt som finns eller är värt att uppleva (eller så skjuter du detta på framtiden eller lever det igenom att sitta och glo på "när och fjärran" på din nyinköpta storbildstv) och kan därav ruttna bort i din kontorskub medan du drömmer dig bort till vad du kan göra med den ekonomiska vinsten du gör när du sitter där, en segelbåt, en sportbil eller kanske det är dags att flytta till villa med din lika vuxna sambo innan hennes biologiska klocka helt ramlar isär.

Som sagt, ju längre du lever, ju mer har du upplevt, ju mindre är nytt för dig, därav flyter allting samman till en substanslös vardag när var dag liknar den nästa.

Självbevarelsedriften gör att männsikan ändå accepterar sin situation och traskar på i en halvgrå sörja av plikter och rutiner och upplever inte livet som jättetråkigt till vardags.
De som verkligne inte står ut med denna tillvaro börjar supa, knapra valium, eller drabbas av diverse ålderskriser som resulterar i otrohet, spräckta förhållanden och allmän misär. Ibland lyckas man då bryta tristessen men till ett dyrt pris.

Hoppet är ute

Håller med övriga, och vill bara tillägga:
När du närmar dig 30 års ålder, spänn fast säkerhetsbältet, för då blir det åka av! Ett helt år försvinner som ingenting.

Fast det mest skrämmande är när ens 70-åriga mamma på ens 40-års dag säger :
"det känns som igår då jag var 40-år"

Då inser man att det är rutchkana ner i graven som gäller

hon är formodligen bara senildement

upprepning.

Du hinner inte göra allt lika fort som du kunde när du var yngre. Du gör allt mycket saktare nu och tiden känns då gå fortare.

Beröm mig nu för min smarthet.

Om man har left ett tråkigt och ensidigt liv så vill man dö snabbare på ålderns höst, den önskningen slås såklart inte in utan man sitter där kanske ensam och hoppas att jesus kristus skall komma och ta dig till sitt rike. Men om man gjort det mesta i livet som man velat utan att gjort klart allt så faller man oftast bara ner död. Orsak: en obotlig sjukdom som kallas glädje.