När jag var liten...

På den tiden brukade vi tala om universums oändlighet, om hur den aldrig tog slut och helt saknade någon begränsning. Det gick aldrig att riktigt begripa eller få grepp om i tanken. För mig blev det en kittlande utmaning att förstå. Man ville för allt i världen inte acceptera att något kunde vara oändligt stort och sakna något slut! Allt annat man kände till hade ju ett slut och en bestämd storlek. Iallafall allt i den materiella världen vi kände till.

Även livet skulle ta slut, men här kommer det paradoxala eller inkonsekventa. Man kunde för allt i världen inte acceptera eller kunna tänka sig att livet, jag som person, en dag plötsligt inte skulle vara. Ja, det materiella livet eller kroppen skulle sluta. Men jag själen eller mitt medvetande, att det en dag skulle upphöra kunde jag på samma sätt inte begripa eller få ett grepp runt om. Jag ska ju finnas i oändligheten...

Men universum kan inte vara evigt?

Jag vill tro att universum är oändligt. eller att efter åkt så långt långt långt bort att man tillslut kommer tillbaka dit man startade Vem vet kanske universum är runt det med.

Ok universum är runt. Men vad ligger bakom/håller upp universum? Hur långe ska vi hålla på med den ordleken, altså oändligt?

Jag nämde att det var mina barndomstankar. Nu har jag en mer rationell förklaring på det hela. Det har delvis med immateriella förklaringar och modern vetenskap att göra.

Om universum står för allt materiellt vi känner till och kan forska om i vetenskapen så är allt utanför universion bortom tid och rum. Altså det immateriella eller onaturliga. På engelskan kallar man det "supernatural" övernaturligt?

Vetenskapen säger att universum hade en startpunkt och att det var början för både tid och rum. E=mc2 (ekvationen innehåller både materia och tid)

En skön tanke att innan tidens början, fanns ingen tid.

Hlea ämnet är så otroligt ofantligt stort att det blir svårt att resonera om universums utbredning/eventuella oändlighet, så jag väljer istället at tro att Gud skapat rubbet, men genast uppstår då frågan "vad fanns innan Gud?" och liknande. Fan, alltså, varför kan vi inte bara få veta?

För min del har det varit många sömnlösa nätter och långa promenader där jag tänker på "de stora frågorna". Men just universum är ju konstig, oavsett om den är ändlig eller oändlig.

Som du sa tidigare, om universum är ändlig vad finns bakom "väggen"? Och om den är oändlig kan man inte acceptera för det måste ju finnas ett slut som expanderar, eftersom rummet en gång i tiden inte ens fanns.

Personligen tror jag inte att rummet expanderar. Jag tror att för cirka 15 miljarder år sedan när big bang skedde så öppnades en port och materia kom ur denna port. materian började spridas runt i rummet och forma sig till galaxer m.m. Frågan som kvarstår är, hur stort är rummet? Som ni märker så är frågorna och svaren väldigt "simpla", men jag tror att universum är allt annat än simpel, att den fungerar på ett sätt som vi inte kan begripa oss på eller ens har funderat på.

Man kan fundera på dessa frågor hur länge som helst, men i slutändan så blir det bara en teori bland tusentals andra teorier om universum. Och det värsta är att ditt svar aldrig kommer att bekräftas, eftersom svaret på ena frågan ställer en ny fråga, och svaret på den frågan ställer en ny fråga osv. Det jag försöker säga är att det kan vara kul att tänk på sådant och förundras över hur lite vi vet, men that´s it....

Det kommer vi antagligen aldrig få veta. På samma sätt som vi inte kommer få reda på om pi är oändligt eller inte.

Lite för sent på natten för att orka skriva ordentligt, men om du försöker förstå att tid i sig är en illusion så kommer du om möjligt nog få en bättre förståelse för vad oändlighet innebär. Påstår dock inte att jag förstår nånting över huvud taget egentligen, jag är ju trots allt bara människa...

Är ni med på min tanke att det är svårt att föreställa sig ett universum där man inte längre finns. Fast man fanns ju inte innan man föddes och hade som så inga problem med det då Varför är det då så svårt att >acceptera?< att man kommer försvinna igen en dag bort i tomhetens icke medvetande?

Kan ni komma på något annat i universum materielt eller icke materielt som en gång fanns men nu helt blivit raderat ur all sin ursprungliga form. Ett hus kan rivas, men gruset finns kvar. Grus kan malas, men atomerna kommer alltid finnas kvar...

Tankar kan försvinna och glömmas bort, eller finns dom där ändå? Excisterar vi så länge minnet av oss finns kvar hos andra? spelar det ens någon roll? Har universum något minne?

Det finns ytterst få saker som går att relatera till ur ett mänskligt perspektiv. Kan du föreställa dig vad ljus egentligen är? Det kan inte jag och detsamma gäller för en rad andra fenomen som vi kan förklara men liktförbannat inte förställa oss.

Vi vet inte vad som finns ”utanför” universum och om vi en dag kommer veta så kommer den vetskapen antagligen vara ”begränsad” till matematiken. Det finns ingen poäng i att försöka föreställa sig ”vad det nu kan vara” då det antagligen kommer vara så ofantligt annorlunda än vad vi är vana vid.

Det sagt så tycker jag på inget vis att vi skall sluta försöka förstå men vi får använda rätt verktyg till uppgiften och inte begränsa oss till vår verklighetsuppfattning.

Drömlös sömn? Minnesluckor på fyllan? Etc. Man "upplever" ju hur det är att vara död, eller iallafall att sakna ett medvetande, många gånger under sin livstid. Sedan är det bara att föreställa sig den "känslan" (läs: avsaknaden av känslor och intryck) för evigt.

Jag tror snarare du och jag är för korkade att ens förstå hur det ligger till.. Och det har att göra med att det behövs inte i den bubbla som vi lever i.. Det är helt enkelt inte nödvändigt.

Jag skulle säga att det varit jävligt nödvändigt ända sedan människan fått förmågan att ifrågasätta och reflektera kring existensen och universum. Om det vore onödigt hade religioner eller liknande aldrig uppstått.