• 5
  • 6
2024-04-28, 12:20
  #61
Medlem
snurresprettiss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av KukKluxKlan
Om de skulle dra ner lite på balladerna, maxa med långsammare tung gung och sångaren började röka ett par paket cigg om dan skulle nog Hammerfall bli ett favvoband, håller tummarna tills nästa cd 🍅

Vilka är dom mest kända balladerna som HF har gjort?
Citera
2024-04-28, 19:15
  #62
Medlem
Rebali179s avatar
Vilken skiva skall man lyssna på för att man ska inse detta bands storhet??
Citera
2024-04-29, 06:27
  #63
Medlem
Rosenkreutzares avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Rebali179
Vilken skiva skall man lyssna på för att man ska inse detta bands storhet??

Legacy Of Kings. Det finns inte en dålig sekund på den skivan.
Citera
2024-04-29, 06:38
  #64
Medlem
Ghastens avatar
Det är feminister och fjolliga män som inte gillar deras musik.

Titta på publiken när dom spelar där är det bara riktiga män där.
Citera
2024-05-02, 14:49
  #65
Medlem
CtrlAltDelThiss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Rosenkreutzare
Legacy Of Kings. Det finns inte en dålig sekund på den skivan.

Om jag spinner vidare på det där men vänder på frågan och säger: vilket Hammerfall-album innehåller typiskt sett en massa dåliga sekunder?
Citera
2024-12-09, 13:38
  #66
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Rebali179
Vilken skiva skall man lyssna på för att man ska inse detta bands storhet??

De två första skivorna. Asså, låten: Let the hammer fall är ju så jäkla bra än idag. Även live så finns den från en skiva från 2007. Tycker deras två första skivor var världsklass. Sen är resten inte alls så bra. Dock har de en del populära låtar på andra skivor som jag gett chanser men jag tycker inte om dem.

Jag läste boken från grundaren förra året och tydligen bestämmer han rätt mycket i bandet vilket jag kan tycka var synd. Tror de kunde gjort bättre skivor om fler blivit lyssnade på. Var ganska mycket idéer som inte blev genomförda.
Citera
2025-04-20, 17:29
  #67
Medlem
CtrlAltDelThiss avatar
HAMMERFALL - GLORY TO THE BRAVE (1997)

Track listing
1. "The Dragon Lies Bleeding"
2. "The Metal Age"
3. "Hammerfall"
4. "I Believe"
5. "Child Of The Damned" (Warlord-cover)
6. "Steel Meets Steel"
7. "Stone Cold"
8. "Unchained"
9. "Glory To The Brave"

Från ingenstans känns det som att den här gruppen dök upp och levererade sitt debutalbum. Och vilket debutalbum sedan! Nu har jag backat bandet till det år när framgångssagan började ta form för svenska Hammerfall. Oscar Dronjak som var ung och hungrig på den här tiden hade gått och spelat lite (eller mycket?) death metal i bandet Ceremonial Oath. Men det var ändå hårdrock av den här typen som han kände att hjärtat bultade för. För att få ihop visionen rekryterade han ett antal kompetenta musiker och helt plötsligt var man redo att placera namnet Hammerfall på metal-kartan.

Det lilla holländska bolaget Vic Records såg potential i bandet och skrev kontrakt med dem. Det dröjde inte länge innan jätten Nuclear Blast kom in i bilden och licenserade debuten. Ett smart affärsdrag.

Vad är då innanmätet? Vi tar och går igenom låtarna.

"The Dragon Lies Bleeding" sparkar igång albumet och gör det helt enkelt superbt. Låten har en rivstart som heter duga - riffen och rytmen samt sången sitter verkligen där. Denna öppningsvisa är intensiv som få andra låtar. Samtidigt bryter pre-chorusen upp det hela på ett bra sätt med lite kraftiga ackord. Efter två minuter kommer vi till ett parti med fokus på lite tyngd och gung, bra för variationens skull. Solot består i princip av upptakten till refrängen - svårt för mig att inte uppskatta detta massor. "The Dragon Lies Bleeding" var en av mina favoritlåtar med Hammerfall på den gamla goda tiden och än idag värderar jag den lika högt. För mig är det en gåta att denna låt inte är en del av bandets nutida setlist.

"The Metal Age" har ett riff som upprepas nästan in absurdum, i alla fall kan det uppfattas så. Men det låter väldigt bra så jag vill inte klaga. Kvalitetsmässigt snackar vi ett trappsteg ner jämfört med föregående låt, men bandet befinner sig ändå kvar på en riktigt hög nivå. Klart tillräckligt för att krossa mycket av konkurrensen.

"Hammerfall"-låten är en till av mina favoriter. Hur klichéartad texten än må vara med rader som "Show your strength, let's hail the metal gods", "All for one, our burning hearts will live forever" och "A metal heart is hard to tear apart, heed the call" så låter jag det hela passera förbi utan att blinka. Fina kontraster mellan lugnare och mer riviga delar. Det sista partiet i låten gillar jag skarpt som fan också. Men hela tiden har jag stört mig på Oscar Dronjaks bakgrundssång.

"I Believe" är den första av två ballader som skivan erbjuder. Är den medelmåttig tro? Inte alls. Är den ett storverk? Nja, det vore att överdriva. Tydligen är det här den enda låten på plattan som Peter Stålfors (basist, mer känd från Dream Evil) skrivit tillsammans med Cans. Tråkigt att det samarbetet inte fortsatte på andra Hammerfall-albums.

Att inkludera en cover, i det här fallet "Child Of The Damned" av Warlord, är ett sätt att visa upp sina influenser och komma med en hyllning till 80-talet och bandet i fråga. Jag har inget emot det. "Child Of The Damned" är intensiv och passar in i det musikaliska kontext som Hammerfall har dragit upp riktlinjer för. En väldigt solid låt och det är uppfriskande att höra denna i betydligt bättre produktion än hur det lät på 80-talet. Naturligtvis kan man också säga att lite av låtens charm kanske har gått förlorad, men det får man gott acceptera. En cover som denna kommer med fördelar och nackdelar.

När låten "Steel Meets Steel" kommer in på arenan börjar jag dra rejält på smilbanden - igen. Ja, riffet är ettrigt men på ett väldigt bra sätt. Refrängen är kanske inte helt briljant, den är lite för enkel och för mycket upprepande till sin karaktär - men den fungerar. Egentligen känns det som att låten tillhör en av mina favoriter, mycket tack vare sticket och solot, men det är svårt att avgöra när det finns så mycket bra material. Konkurrensen är faktiskt tuff.

När vi då har kommit fram till "Stone Cold" så gör Hammerfall lite annorlunda och låter en supermelodisk gitarrfigur ta täten innan huvudriffet presenteras. Än en gång är låtens refräng kanske i det simplaste laget men behållningen kommer, precis som med förra låten, i och med sticket. För första gången känns det som trummisen får visa upp sig något också. När jag började lyssna på detta album var denna låt inte en av favoriterna, men jag måste säga att den har vuxit med tiden. Betyget blir väl godkänt och en liten guldstjärna i kanten.

"Unchained" är näst sist ut och på en typisk plats där fillers-låtar brukar vara placerade. Känns ändå som att, trots att låten är riktigt bra, att den inte riktigt håller hela vägen fram. Därför får låten utmärkelsen: minst bäst på plattan. Det gör inte så mycket egentligen. Finns väldigt mycket annat att glädjas över här.

Hammerfall avslutar dock skivan med en riktig hög notering: "Glory To The Brave". Titelspåret är en ballad och träffar rätt in i hjärtat med de känslomässiga melodierna. Pianointroduktionen är klockren. Och sången från Joacim Cans innehåller ett stort mått av passion. Låten som sådan är dedikerad minnet av Cans släkting Klas Fors.

Det var allt jag hade att säga om musiken på detaljnivå.

Om vi ska ta och gå in på den variationsmässiga biten så är det lagom bra, eller dålig, variation. De flesta låtarna tickar på i samma tempo känns det som - förutom balladerna givetvis. Redan på efterföljande skiva började Hammerfall testa på andra tempon och känslostämningar - exempelvis som i "At The End Of The Rainbow" och så vidare. Ett klart smart och lyckat drag. Men här var det inte riktigt så och det är ju lite synd. Skivan är således inte i närheten av att vara perfekt, på just det sättet.

Vi kan också gå över till att konstatera att en release som denna knappast släpptes med syftet att revolutionera hårdrocksvärlden. Hammerfall rör sig aldrig utanför sin komfortzon här och det kan man inte förvänta sig heller av ett debuterande band med medlemmar i sina unga år, oavsett vilken genre som spelas. Vad man istället gör är att leverera slagkraftiga riff och välsvarvade melodier på löpande band. Refrängerna är allt som oftast allsångsvänliga och trevliga att gå omkring och nynna på. Det finns en ungdomlig energi som vilar likt ett gyllene skimmer över plattan. Låtstrukturerna innehåller dock sällan någonting utöver det vanliga. Men samtidigt finns det ett och annat parti som kraftigt bidrar till att hålla intressenivån uppe. Undrar om vi inte har en viss gitarrist (ex-In Flames) att tacka för detta...

Skivan innehåller nio låtar och en av dessa är en cover. Man skulle kunna ifrågasätta om detta är lite i det snålaste laget ändå. Jag säger såhär: tänk på vilken kvalitet det är på många av låtarna istället. Lägstanivån är ordentligt hög. Låtmaterialet sjunker aldrig under det som klassas som "riktigt bra". De allra flesta av låtarna på plattan är skrivna av trion Oscar Dronjak / Joacim Cans / Jesper Strömblad. Ett mycket lyckat samarbete, det skulle visa sig längre fram också.

Den som ansvarade för skivans omslag var Andreas Marschall och jag diggar detta som tusan.

Det jag kommer att skriva nu lär knappast komma som en chock för någon, i vart fall inte många, men det är så att Joacim Cans inte tillhör mina favoritvokalister inom heavy/power metal. Det har väl dels att göra med att det saknas lite extra kraft i rösten vid vissa tillfällen. Jag har en förmåga att bli svag för vokalister som exempelvis Jorn Lande och Hansi Kürsch. Ni vet, sådana som har rasp och karaktär. Men det som är viktigt att påpeka är att jag tycker hans sång funkar mycket väl ändå. Det finns karaktärsdrag i det röstmässiga, man hör direkt när han tar ton.

Produktionen är mycket välljudande. Alla instrument tillåts ta plats. Synd ändå att ett band som Hammerfall inte tar tillfället i akt och låter instrument som trummor och bas komma mer till tals, så att säga. Alla instrument spelar roll och alla skulle kunna tillföra något eget, bara tillfälle ges.

Att det är hårdrock och heavy metal från 80-talet som är den stora källan till inspirationen, ja, det behöver man inte ha doktorerat i tyngre musikhistoria för att förstå. Säkerligen avgudar Oscar Dronjak ett band som Accept och liknande 80-talsakter. Albumet släpptes i en tidsålder när intresset för denna typ av musik var svalt, minst sagt. Tack vare "Glory To The Brave" så tillfördes ny energi och nytt hopp till genren. Hammerfall förtjänar credits för att med detta album var med och återvitaliserade genren.

Jag vet att många inte håller med mig om detta men efter att ha tänkt igenom saken noga är jag beredd att utnämna "Glory To The Brave" till Hammerfalls bästa verk. Suveränt bra power/heavy metal - då som nu.
Citera
2025-06-06, 18:07
  #68
Medlem
CtrlAltDelThiss avatar
Polisen fick väl aldrig tag på killen som slog Cans i huvudet med ett ölglas?

Metal Invader (recensent Yiannis Kakavas) har en review av "Glory To The Brave" och som vanligt kör vi ett inklipp:

Citat:
Although there are influences from bands such as Manowar, Warlord, Judas Priest, Accept, Helloween, from a musical perspective, the album as we’ve said before has its own character. Full of melodies, sharp riffs and solos that all have their own identity, Hammerfall fused our favorite bands in a unique way. Drums that give the appropriate volume to the record, vocals that make us kneel down by in the atmosphere, the melodicity and melancholy, and on the other hand they get you excited with the high notes, the ravaging playing and the catchy refrains. 20 years have passed… It became a record where all the new groups of the genre, stop and pay their respects for its creation. Throughout the band’s course, there have been highly acclaimed records, but no one has reached the magnitude of the “Glory to the Brave” … the record has not been surpassed. No one has been able to get the feel of ‘I Believe’ and the title-track’s. No one was able to reach the raciness of ‘The Dragon Lies Bleeding’, ‘Unchained’, ‘The Metal Age’, ‘Steel Meets Steel’, and, of course, of the ultimate cover of Warlord’s ‘Child of the Damned’! Hector stands there, the same, imperious even after 20 years when I look at the album, as if not even one day has passed.

It was June 27th, 1997 when Hammerfall made history.

Får lov att instämma med slutsatsen om att det är bästa plattan i deras diskografi.
Citera
2025-06-07, 12:04
  #69
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Ghasten
Det är feminister och fjolliga män som inte gillar deras musik.

Titta på publiken när dom spelar där är det bara riktiga män där.

Fjolligare än deras basist Magnus Rosén går knappast att vara. Nu har du fått svar på tal, ett år senare, trots att du med största sannolikhet är ett troll.
Citera
2025-08-22, 09:19
  #70
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av CtrlAltDelThis
HAMMERFALL - GLORY TO THE BRAVE (1997)

Track listing
1. "The Dragon Lies Bleeding"
2. "The Metal Age"
3. "Hammerfall"
4. "I Believe"
5. "Child Of The Damned" (Warlord-cover)
6. "Steel Meets Steel"
7. "Stone Cold"
8. "Unchained"
9. "Glory To The Brave"

Från ingenstans känns det som att den här gruppen dök upp och levererade sitt debutalbum. Och vilket debutalbum sedan! Nu har jag backat bandet till det år när framgångssagan började ta form för svenska Hammerfall. Oscar Dronjak som var ung och hungrig på den här tiden hade gått och spelat lite (eller mycket?) death metal i bandet Ceremonial Oath. Men det var ändå hårdrock av den här typen som han kände att hjärtat bultade för. För att få ihop visionen rekryterade han ett antal kompetenta musiker och helt plötsligt var man redo att placera namnet Hammerfall på metal-kartan.

Det lilla holländska bolaget Vic Records såg potential i bandet och skrev kontrakt med dem. Det dröjde inte länge innan jätten Nuclear Blast kom in i bilden och licenserade debuten. Ett smart affärsdrag.

Vad är då innanmätet? Vi tar och går igenom låtarna.

"The Dragon Lies Bleeding" sparkar igång albumet och gör det helt enkelt superbt. Låten har en rivstart som heter duga - riffen och rytmen samt sången sitter verkligen där. Denna öppningsvisa är intensiv som få andra låtar. Samtidigt bryter pre-chorusen upp det hela på ett bra sätt med lite kraftiga ackord. Efter två minuter kommer vi till ett parti med fokus på lite tyngd och gung, bra för variationens skull. Solot består i princip av upptakten till refrängen - svårt för mig att inte uppskatta detta massor. "The Dragon Lies Bleeding" var en av mina favoritlåtar med Hammerfall på den gamla goda tiden och än idag värderar jag den lika högt. För mig är det en gåta att denna låt inte är en del av bandets nutida setlist.

"The Metal Age" har ett riff som upprepas nästan in absurdum, i alla fall kan det uppfattas så. Men det låter väldigt bra så jag vill inte klaga. Kvalitetsmässigt snackar vi ett trappsteg ner jämfört med föregående låt, men bandet befinner sig ändå kvar på en riktigt hög nivå. Klart tillräckligt för att krossa mycket av konkurrensen.

"Hammerfall"-låten är en till av mina favoriter. Hur klichéartad texten än må vara med rader som "Show your strength, let's hail the metal gods", "All for one, our burning hearts will live forever" och "A metal heart is hard to tear apart, heed the call" så låter jag det hela passera förbi utan att blinka. Fina kontraster mellan lugnare och mer riviga delar. Det sista partiet i låten gillar jag skarpt som fan också. Men hela tiden har jag stört mig på Oscar Dronjaks bakgrundssång.

"I Believe" är den första av två ballader som skivan erbjuder. Är den medelmåttig tro? Inte alls. Är den ett storverk? Nja, det vore att överdriva. Tydligen är det här den enda låten på plattan som Peter Stålfors (basist, mer känd från Dream Evil) skrivit tillsammans med Cans. Tråkigt att det samarbetet inte fortsatte på andra Hammerfall-albums.

Att inkludera en cover, i det här fallet "Child Of The Damned" av Warlord, är ett sätt att visa upp sina influenser och komma med en hyllning till 80-talet och bandet i fråga. Jag har inget emot det. "Child Of The Damned" är intensiv och passar in i det musikaliska kontext som Hammerfall har dragit upp riktlinjer för. En väldigt solid låt och det är uppfriskande att höra denna i betydligt bättre produktion än hur det lät på 80-talet. Naturligtvis kan man också säga att lite av låtens charm kanske har gått förlorad, men det får man gott acceptera. En cover som denna kommer med fördelar och nackdelar.

När låten "Steel Meets Steel" kommer in på arenan börjar jag dra rejält på smilbanden - igen. Ja, riffet är ettrigt men på ett väldigt bra sätt. Refrängen är kanske inte helt briljant, den är lite för enkel och för mycket upprepande till sin karaktär - men den fungerar. Egentligen känns det som att låten tillhör en av mina favoriter, mycket tack vare sticket och solot, men det är svårt att avgöra när det finns så mycket bra material. Konkurrensen är faktiskt tuff.

När vi då har kommit fram till "Stone Cold" så gör Hammerfall lite annorlunda och låter en supermelodisk gitarrfigur ta täten innan huvudriffet presenteras. Än en gång är låtens refräng kanske i det simplaste laget men behållningen kommer, precis som med förra låten, i och med sticket. För första gången känns det som trummisen får visa upp sig något också. När jag började lyssna på detta album var denna låt inte en av favoriterna, men jag måste säga att den har vuxit med tiden. Betyget blir väl godkänt och en liten guldstjärna i kanten.

"Unchained" är näst sist ut och på en typisk plats där fillers-låtar brukar vara placerade. Känns ändå som att, trots att låten är riktigt bra, att den inte riktigt håller hela vägen fram. Därför får låten utmärkelsen: minst bäst på plattan. Det gör inte så mycket egentligen. Finns väldigt mycket annat att glädjas över här.

Hammerfall avslutar dock skivan med en riktig hög notering: "Glory To The Brave". Titelspåret är en ballad och träffar rätt in i hjärtat med de känslomässiga melodierna. Pianointroduktionen är klockren. Och sången från Joacim Cans innehåller ett stort mått av passion. Låten som sådan är dedikerad minnet av Cans släkting Klas Fors.

Det var allt jag hade att säga om musiken på detaljnivå.

Om vi ska ta och gå in på den variationsmässiga biten så är det lagom bra, eller dålig, variation. De flesta låtarna tickar på i samma tempo känns det som - förutom balladerna givetvis. Redan på efterföljande skiva började Hammerfall testa på andra tempon och känslostämningar - exempelvis som i "At The End Of The Rainbow" och så vidare. Ett klart smart och lyckat drag. Men här var det inte riktigt så och det är ju lite synd. Skivan är således inte i närheten av att vara perfekt, på just det sättet.

Vi kan också gå över till att konstatera att en release som denna knappast släpptes med syftet att revolutionera hårdrocksvärlden. Hammerfall rör sig aldrig utanför sin komfortzon här och det kan man inte förvänta sig heller av ett debuterande band med medlemmar i sina unga år, oavsett vilken genre som spelas. Vad man istället gör är att leverera slagkraftiga riff och välsvarvade melodier på löpande band. Refrängerna är allt som oftast allsångsvänliga och trevliga att gå omkring och nynna på. Det finns en ungdomlig energi som vilar likt ett gyllene skimmer över plattan. Låtstrukturerna innehåller dock sällan någonting utöver det vanliga. Men samtidigt finns det ett och annat parti som kraftigt bidrar till att hålla intressenivån uppe. Undrar om vi inte har en viss gitarrist (ex-In Flames) att tacka för detta...

Skivan innehåller nio låtar och en av dessa är en cover. Man skulle kunna ifrågasätta om detta är lite i det snålaste laget ändå. Jag säger såhär: tänk på vilken kvalitet det är på många av låtarna istället. Lägstanivån är ordentligt hög. Låtmaterialet sjunker aldrig under det som klassas som "riktigt bra". De allra flesta av låtarna på plattan är skrivna av trion Oscar Dronjak / Joacim Cans / Jesper Strömblad. Ett mycket lyckat samarbete, det skulle visa sig längre fram också.

Den som ansvarade för skivans omslag var Andreas Marschall och jag diggar detta som tusan.

Det jag kommer att skriva nu lär knappast komma som en chock för någon, i vart fall inte många, men det är så att Joacim Cans inte tillhör mina favoritvokalister inom heavy/power metal. Det har väl dels att göra med att det saknas lite extra kraft i rösten vid vissa tillfällen. Jag har en förmåga att bli svag för vokalister som exempelvis Jorn Lande och Hansi Kürsch. Ni vet, sådana som har rasp och karaktär. Men det som är viktigt att påpeka är att jag tycker hans sång funkar mycket väl ändå. Det finns karaktärsdrag i det röstmässiga, man hör direkt när han tar ton.

Produktionen är mycket välljudande. Alla instrument tillåts ta plats. Synd ändå att ett band som Hammerfall inte tar tillfället i akt och låter instrument som trummor och bas komma mer till tals, så att säga. Alla instrument spelar roll och alla skulle kunna tillföra något eget, bara tillfälle ges.

Att det är hårdrock och heavy metal från 80-talet som är den stora källan till inspirationen, ja, det behöver man inte ha doktorerat i tyngre musikhistoria för att förstå. Säkerligen avgudar Oscar Dronjak ett band som Accept och liknande 80-talsakter. Albumet släpptes i en tidsålder när intresset för denna typ av musik var svalt, minst sagt. Tack vare "Glory To The Brave" så tillfördes ny energi och nytt hopp till genren. Hammerfall förtjänar credits för att med detta album var med och återvitaliserade genren.

Jag vet att många inte håller med mig om detta men efter att ha tänkt igenom saken noga är jag beredd att utnämna "Glory To The Brave" till Hammerfalls bästa verk. Suveränt bra power/heavy metal - då som nu.

Jag tycker första och andra plattan fortfarande är världsklass. Låten "Let the hammer fall" är bland mina favoritlåtar när det kommer till Metall i denna genre. Även live versionen de har på någon samlings cd är riktigt vass av denna låt.
Resten av deras album har jag dock riktigt svårt för och jag är förvånad att de inte gjorde fler album av samma kaliber. Men jag har läst boken och av den att döma kanske de inte höll ihop så mycket som krävs för att skapa bra låtar. Verkar som han som är grundaren ville bestämma för mycket. Men vad vet jag.
Citera
2025-08-23, 16:00
  #71
Medlem
McCarthy01s avatar
Hammerfall började som ett band som försökte spela 80-talshårdrock med känsla. Problemet med dem är att de har "försökt för mycket", så sett att de är väldigt skickliga på att spela, men får aldrig till den rätta känslan, ungefär som Opeth, som gått in för att vara ett melodiöst Black Metal-band (senare progressiv rock), men som försöker så mycket att känslan ändå blir "platt".

Att lära sig skicklighet på instrument är en sak, att skapa musik som har den rätta känslan kan vara desto svårare.
Citera
  • 5
  • 6

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in