Citat:
Ursprungligen postat av Tibli
I en tråd togs upp två dagis som jobbar just med det, att hjälpa småkillarna att prata och uttrycka sig men nästan alla i tråden tyckte det var fel. De hjälps att förstå sina egna och andras känslor och uttryckt så kan då jag inte se något fel med det. Om man förstår andras känslor så kan man lättare navigera bland andra människor och få ett bättre socialt liv. Att tillåta pojkarna att gråta ut borde man också göra och ge vakt på om man försöker trösta dem snabbare än man gör med flickor.
Jag tycker synd om de pojkar - som diskrimineras tidigt redan på dagis. De utsätts för svenska genusexperiment: dvs de ska bli mjuka och och inte ta för sig, och flickor tvärtom. Pojkarna som tar för sig, som t.ex. min son. Han är populärast även bl a de pedagogerna, och bland flickorna. Så han reder sig nog, och han kommer att se igenom den svenska indoktrineringen själv, precis som jag har gjort och mina syskon och mina vänner.
Det här experimenterandet med svaga i samhället av läkare och samhällsvetare och andre figurer, har en lång tradition i det här landet. Efter Tyskland så tvångsstiriliserade vi mest i världen och fram till 1974 mest i världen, och sen har vi tvångslobotomering av oönskade, tvångsinspärrning av fattiga, "lössläppta kvinnor" och andra oönskade. Vi var också världsledande inom rasismen i början av 30-talet med en egen rasistisk myndighet i uppsala - som forskade i uppdelning av människor.
Den senaste skandalen av massövergrepp som försökte förnekas in i det sista är de s k barnhemsbarnen som nu äntligen har fått upprättelse och kompensation. Men det motarbetades länge av politiker, framförallt sossar.
Det experimentet som man utsätter småpojkar, pojkar och män för nu, kommer att vara nästa stora grej. Det följer samma mönster, dvs påstås vila på vetenskap, men är ideologiskt påhitt. Genusvetenskapen som vetenskap är något i framtiden som vi kommer att få skämmas för, och alla de aggressiva feminister som har kastat löje över vårt land och svenska män.
Men svenska män får skylla sig själva, eftersom de är mesar. Men pojkarna, de, där är man verkligen hemsk. Men som tur är så har feministiska kvinnor söner också, så att det slår tillbaka sen. Men högmod går före fall säger dem, och när vinden sedan helt har vänt då gömmer de sig, feministerna och allt pack som ställt till det. Då finns det ingen som tar ansvar.
Den likgiltighet och kyla som feminister, media, politiker och kvinnor visar inför yngre män, pojkar och män tar livet av sig, avslöjar "masken": att empati är ett tomt ord. För män får under inga omständigheter vara "offer". Och försöker dem vara det, då bekämpas dem och förlöjligas dem direkt. Jag tycker män ska ha det i åtanke. Den dagen när tjejen sticker med ungarna och han inte får se dem längre, ja, då, då finns ingen empati över för honom - från någon!
Men någonstans vet han detta, så därför är han en feg liten anpassling hemma, rädd för sin svenska sugga, att hon ska ta allt för honom, vilket hon gör sen i ändå oftast.
Vilken tur att man inte har en kärnfamilj.... Fri är man bara när man bor själv; barnen kan bo hos mamman och man kan ha en bra relation med dem ändå. Jag ser för bra ut, är för intelligent, och för lite feg för att "anpassa" mig.