Ska försöka avsluta min berättelse innan nästa match börjar. Här kommer en matchanalys;
Även om det var en gudomlig upplevelse att få vara med om den matchen så ska man nog inte dra för stora växlar. Lille spelade med en märklig och vansinnig uppställning, ett 4-3-3 som i stor utsträckning släppte mittfältet och de defensiva kanterna. Ingen av de tre anfallarna tog något defensivt ansvar utom när Bayerns backar startade uppspelen. Mittfältarna bildade en defensiv pekande diamant, där den defensive i realiteten blev en tredje mittback och de andra två mest jagade boll. Ytterbackarna tilläts gå framåt ganska mycket. Kunde man rita här skulle ni enklare förstå.
Konsekvensen av detta blev att ingen av de tre centrala försvararna visste vem som skulle markera Pizarro, oftast gjorde ingen det. Ytterbackarna, framför allt Lahm. fick rena autobahnan att springa på och alla andra oändliga ytor att spela på. Fick i stunder intrycket att Schweinsteiger mest sprang omkring och dirigerade vem som skulle ha bollen i gammal klassisk tysk mittfältsstil (som Matthäus och grabbarna). Fanns ständigt massor med spelbara lagkarmrater. De positionsbyten och liknande jag tidigare sett behövdes inte denna match, ytorna gavs bort ändå.
De enda som egentligen pressades var Dante och Boateng av de extremt offensiva franska anfallarna. Kunde kanske ibland se lite osäkert ut, men så fort de fick iväg bollen var det bara att köra på. Det är ju som ni vet stor skillnad på att vara på plats gentemot att sitta framför TV just när det gäller att se positionsspelet och uppspelen.
Tänker jag på matchen så här i efterhand tycker jag att Bayern egentligen spelade bättre den matchen jag såg i våras, mot Schalke. Gelsenkirchen-laget var en betydligt bättre motståndare som ställde upp på ett klokt sätt gentemot Bayerns virituoser. Som Lille spelade kunde det bara sluta på ett sätt, en rejäl förlust. Man ska inte gnälla men FCB borde ha gjort en 2-3 mål till i andra halvlek. Får väl äka ner fler gånger om man ska få se en 8-1 match.
