2012-05-26, 23:42
#1
Jag har egentligen två stora problem i livet. Dels har jag i princip inga intressen. Jag försöker vara bland folk, träna och sysselsätta mig, annars blir jag lätt uttråkad. Men det finns inget specifikt jag verkligen gillar. Det känns som att jag tvingar mig att göra allt som tar mig framåt i livet, såsom utbildning, lära känna folk och söka jobb. Jag kan inte komma på en enda person som inte har ett specifikt intresse. Dessutom känner jag mig rädd för att misslyckas med allt nytt jag provar och saknar drivkraften för det, vilket får mig att låta bli eller ge upp tidigt för att slippa de negativa känslor ett misslyckande skulle innebära. Grunden i problemet känns verkligen som att det är drivkraften som saknas. Jag menar rädsla och nervositet i finns ju i visst mått hos nästan alla.
Mitt andra stora problem är att jag har svårt att skaffa nya vänner. Jag har en nära vän och flera personer som träffar genom jobb och skola som jag kan småprata med och lära känna hyfsat. Men att föra relationen vidare lyckas jag inte med. Det känns som att personen i fråga skulle tycka att jag är jobbig, för på eller att jag är tråkig. Jag tänker väldigt mycket på vad folk tycker om mig och det jag gör/säger. Dels när jag är ensam och tänker, dels samtidigt som jag umgås med dem. Till och med samtidigt som jag pratar, vilket gör att jag stakar mig mycket och blir jobbig att lyssna på. Det gör även att allt för många tankar stannar i mitt huvud som egentligen borde ha sagts, men jag är för rädd för hur det skall uppfattas.
Jag blev dumpad av min första riktiga kärlek efter fyra år tillsammans (är 22 år). Har kommit över det bra, men är jätterädd att jag inte kommer hitta någon ny, eftersom jag inte klarar av att bygga en djupare personlig relation till någon som jag skrev. Går på antidepressiva och har provat terapi. Jag vill jättegärna ha tips på vad jag konkret kan göra eller höra om någon varit i samma sits!
Mitt andra stora problem är att jag har svårt att skaffa nya vänner. Jag har en nära vän och flera personer som träffar genom jobb och skola som jag kan småprata med och lära känna hyfsat. Men att föra relationen vidare lyckas jag inte med. Det känns som att personen i fråga skulle tycka att jag är jobbig, för på eller att jag är tråkig. Jag tänker väldigt mycket på vad folk tycker om mig och det jag gör/säger. Dels när jag är ensam och tänker, dels samtidigt som jag umgås med dem. Till och med samtidigt som jag pratar, vilket gör att jag stakar mig mycket och blir jobbig att lyssna på. Det gör även att allt för många tankar stannar i mitt huvud som egentligen borde ha sagts, men jag är för rädd för hur det skall uppfattas.
Jag blev dumpad av min första riktiga kärlek efter fyra år tillsammans (är 22 år). Har kommit över det bra, men är jätterädd att jag inte kommer hitta någon ny, eftersom jag inte klarar av att bygga en djupare personlig relation till någon som jag skrev. Går på antidepressiva och har provat terapi. Jag vill jättegärna ha tips på vad jag konkret kan göra eller höra om någon varit i samma sits!
