Skall på Neuropsykiatrisk Utredning

Jag tror jag måste lägga in mig själv på avgiftning/frivilligt inlagd på psyk eller tvångs sådan. Av det simpla faktumet att jag går på min reptilhjärna nu, dvs. jag är rädd att mista min livlina, vilket är min remiss till NP som jag kämpar för med det sista av min överlevnadsinstinkt eller vad man nu vill kalla det. Det är rätt bråttom nu.

...

Det här funkar inte. Jag ska göra allt jag kan för att hålla mig vaken (om nu de höga doserna diazepam jag administrerar mig själv plötsligt får mig att däcka i ett par dygn eller så (vill inte oroa anhöriga då jag gjort detta tidigare), men det tvivlar jag på kommer hända (läs nedan):

4,20 Klockan är halv fem och jag kan inte sova trots att jag är trött. Det har varit så sedan jag för någon vecka sedan eller två tryckte i mig nära på 300mg Zolpidem i ett svep som jag fått ut för sömnen. Dvs. hela månadens recept. Detta gjorde jag för att jag blev upprörd över någon långvarig internetkontakts beteende.

...

Jag tror jag behöver bli ren från de lugnande/sövande preparaten jag intagit på sistone. Jag vill inte stoppa i mig något annat än lugnande, då jag behöver dem -men det är ingen kraft i dem längre. Jag tror att jag är tillvand, vilket är rimligt då det är ett knarkklassat och därmed ett högst tillvanebildande läkemedel. Jag tror det är därför jag inte kan sova om nätterna trots att jag är trött. Har förlorat greppet om tiden (handlar det om två dygn eller två veckor av sömnlöshet? Jag tror det började när jag tagit de ~30 pillren zolpidem.

Diazepam har lång halveringstid, vilket betyder att det stannar i kroppen längre, vilket hade fungerat perfekt mot den starka ångesten jag haft de senaste dagarna/veckorna om det inte vore för missbrukargenerna. Men varifrån kommer ångesten? Det måste vara en advers effekt/oönskad effekt.


...


Det lugnande började verka kl 4.51 och gör så fortfarande. Helt fri från ångesten är jag inte. Inte som när man är "påverkad". Har räknat pillrena som är kvar och administrerat 70mg sammanlagt.

Jag är rädd då jag inte vet vad som väntar eller var jag kommer hamna. Det är samma känsla som när jag fick epilepsianfall i klassrummet för ett antal år sedan och blev tvingad att följa med främmande män i ambulans till akuten på Karolinska. Förstod ingenting av vad som hänt när jag vaknade av att de ropade upp mitt namn och berättade vad som hänt. Epilepsianfall? Det har jag inte märkt något av, sa jag.
Blev klaustrofobisk. Så känner jag mig nu också. Jag vill veta om jag får ha mina böcker med mig och anteckningsblock och om det finns tillgång till dator. Är orolig hur atmosfären kommer vara där. Även livrädd att vara inspärrad bland andra folk. Jag måste tala med min stödperson först.

5,24 jag gäspar mycket. Är trött men mår OK mentalt. Min plan är att läsa igenom mina rättigheter ordentligt och inte göra något förrän jag är i rätt sinnestillstånd. Här har jag ett dilemma. Är jag galen? Kommer jag någonsin ha ett sinnestillstånd som är rätt, eller kommer jag fega ur och fortsätta knapra piller. Kommer jag klara bli ren på egen hand innan min tid.

Hur kommer det kännas att vara normal igen? Har aldrig känt mig normal trots allt. Allt jag vill är att få hjälp så jag kan gå vidare och börja leva mitt liv då det är på tiden tycker jag minsann.

Jag vill plugga från psyk om jag kan. Jag vill få ett rum i enskildhet, bort från andra människor. Undrar hur det går till där. Kommer de stänga in mig i all evighet, kommer jag få prata med någon ssk. Hört att de är stränga. Får jag besök av anhöriga. Jag måste få göra en NP snarast. Det är bråttom. Vill inte missa min chans nu, och samtidigt är det inte mitt fel att jag varit tvungen att självmedicinera eller att jag har missbrukargener.

5,57
Blir snart ensam i lägenheten. Jag är hungrig. Vill inte oroa mor min och förstöra hennes dag genom att slänga ur mig något förhastat.

Kommer nog avgifta mig själv och få tillbaks dygnsrytmen genom att börja träna istället. Något måste jag göra för att bli bättre. Endorfinerna hjälper kanske enormt.

Men nu är det äntligen morgon och jag blir snart ensam, vilket jag vill. Har inte tagit något mer nu, och börjar tänka klart igen. Det är inte så länge alls jag gått på benzodiasepiner nu, så om jag käkar lite mat och spolar ner skiten kanske jag kan klara detta. Men det kan jag. Känner viss skam över mitt beteende, men det är inte mitt fel tycker jag. Ont i huvudet nu. Är ändå stolt över den jag är.

Jag vaknade klockanhalv 6 idag. Mor övertalade mig om att sova, och alarmet fungerar inte längre då jag inte hör det.

Har 3 jävla katter och en hund som bara är till besvär. De sista pengarna på kontot ska jag använda till att hjälpa mamma att avliva dessa medan jag åker in på avgiftning nånstans. Var vet jag inte, men jag måste ta konsekvenserna av mitt handlande säger mamma, och jag håller med. Gjorde henne upprörd när hon jobbar skiten av sig genom att slänga ur mig att det inte är mitt fel att jag har missbrukargener.

Därför måste djuren bort. Det har vi väntat med för länge. Hon klarar det inte då hon måste jobba trots sin ålder, reumatism, fibromyalgi och antagligen AS. De går inte att uppfostra utan en pissar och skiter ner alla kläder osv.

Jag känner ett avsky mot vården som erbjöd henne paracetamol med dubbel hög dos (att det finns är ett skämt, då det är fysiskt omöjligt för kroppen att ta upp mer paracetamol i proportion till tiden än 1*10^3mg) till sina smärtor som andra får behandlade med opioider. Visserligen är hon gammal alkoholist, så det kanske står en del i journalen hennes.

Att hon jobba måste tycker jag är rent åt helvette. Det kom tydligen nya regler nyligen då hon innan var förpensionerad. Helst av allt vill jag bara summona ett raketgevär ur luften som jag kan ladda med spikar och skjuta sönder Alfons Åberg nerifrån och upp (läs: statsministern) och sedan sätta den mot mitt eget huvud. Jag skulle vilja göra en middag av hans huvud och sedan äta upp! Ok, det senaste meningen var bara avreagering då det fick mig att skratta. Men spikar förtjänar han säkert. Det gör alla korrupta rövhål.
"]
Jag vaknade klockanhalv 6 idag. Mor övertalade mig om att sova, och alarmet fungerar inte längre då jag inte hör det.

Har 3 jävla katter och en hund som bara är till besvär. De sista pengarna på kontot ska jag använda till att hjälpa mamma att avliva dessa medan jag åker in på avgiftning nånstans. Var vet jag inte, men jag måste ta konsekvenserna av mitt handlande säger mamma, och jag håller med. Gjorde henne upprörd när hon jobbar skiten av sig genom att slänga ur mig att det inte är mitt fel att jag har missbrukargener. Hon har ont hela dagen fysiskt och såklart även psykiskt.

Därför måste djuren bort. Det har vi väntat med för länge. Hon klarar det inte då hon måste jobba trots sin ålder, reumatism, fibromyalgi och antagligen AS. De går inte att uppfostra utan en pissar och skiter ner alla kläder osv.

Jag känner ett avsky mot vården som erbjöd henne paracetamol med dubbel hög dos (att det finns är ett skämt, då det är fysiskt omöjligt för kroppen att ta upp mer paracetamol i proportion till tiden än 1*10^3mg) till sina smärtor som andra får behandlade med opioider. Visserligen är hon gammal alkoholist, så det kanske står en del i journalen hennes.

Att hon jobba måste tycker jag är rent åt helvette. Det kom tydligen nya regler nyligen då hon innan var förpensionerad. Helst av allt vill jag bara summona ett raketgevär ur luften som jag kan ladda med spikar och skjuta sönder Alfons Åberg nerifrån och upp (läs: statsministern) och sedan sätta den mot mitt eget huvud. Jag skulle vilja göra en middag av hans huvud och sedan äta upp! Ok, det senaste meningen var bara avreagering då det fick mig att skratta. Men spikar förtjänar han säkert. Det gör alla korrupta rövhål.

"Vi som arbetar här är specialistläkare, ST läkare, sjuksköterskor, psykologer, arbetsterapeut, psykoterapeuter, sjukgymnast, skötare och sekreterare. Många har förutom grundprofessionen även minst en grundläggande terapeututbildning, antingen psykodynamisk eller inom KBT.

Behandlingsutbud: Medicinsk och psykoterapeutisk behandling. Individuella samtalskontakter/terapier/gruppbehandlingar riktade mot specifik problematik. Återkommande grupper finns för social fobi, depressionsproblematik, utmattningsdepression, ADHD och ångest. Vi kan även erbjuda mindfulness samt riktad sjukgymnastbehandling samt ickeverbala behandlingar som exempelvis musikterapi eller bildterapi. Uppföljningsprogram finns för patienter med ADHD diagnos."