2012-05-20, 14:07
  #1
Medlem
Hallå. Jag är i en väldigt svår situation just nu, och är väldigt tacksam om någon kan hjälpa mig. Det här handlar enbart om min farsa, att han är ett stort problem i mitt liv just nu, och att jag insett att han alltid varit det, och det börjar bli göra min vardag mycket svår.

Jag kan börja med att berätta att min farsa har haft många bra sidor också, och att det här inte handlar om att jag hatar honom på något sätt. Men däremot har han under hela min uppväxt varit väldigt orättvis mot mig. Jag kan berätta en händelse som fått mig att börja fundera över detta nu. När jag var liten brukade min storebror och hans kompisar reta mig, alltså gick ihop i grupp. De rotade bl.a. i mitt rum, och förstörde saker för mig, och detta gjorde ju såklart mig arg och ledsen. Min brorsa fick nästan aldrig mer än en tillsägselse. Kan faktiskt inte komma ihåg ett enda tillfälle som min brorsa fick en rejäl utskällning p.g.a. att han hade varit elak mot mig. Men däremot så var ju jag såklart också en retsticka mot brorsan. Jag brukade kalla honom saker, och brukade vara riktigt jobbig mot honom. Men där var det annorlunda. Minns t.ex. en natt jag hade sagt en pik till min brorsa, så hör jag hårda steg i trappan, förstod att det var farsan, fick panik, skulle stänga dörren, men hann inte. Han kom in, slog upp dörren, kastade min kudde i huvudet på mig, slog till mig på magen, och avslutade med att kasta ner en affisch jag hade i ansiktet på mig. En annan gång tryckte han in mig mot en vägg, stod och skrek mig i ansiktet (Återigen för att jag hade retat brorsan) och skrämde mig så att jag tillslut pissade på mig. Ingen annan i familjen gjorde något, utan oftast gaddade de ihop sig mot mig. Morsan stod bara och lyssnade, brorsan satt i rummet intill och lyssnade, medan farsan slog mig. Detta har gjort att jag har väldigt svårt när fler personer går emot mig, och detta har gjort att jag har blivit väldigt nojig och nervös som person, nu på senare år.

Nu för ett år sen ungefär stack min farsa, lämnade min morsa helt enkelt. Detta är verkligen bokstavligt talat, för han sa inget till henne, utan han bara stack efter en dag på jobbet, och lämnade allt bakom sig. Min morsa tog detta oerhört hårt, och jag har många gånger varit hemma och tröstat morsan. Nu har farsan tvingat morsan till skilsmässa, han har skaffat sig en ny tjej (En kurdisk kvinna vars förra man misshandlade henne, och nu ska farsan min ta hand och hjälpa henne…?) och han har velat att vi alla ska se henne som en riktig familjemedlem. Och detta är såklart hans egna val, inte tu tal om det. Men att han bara lämnade morsan och oss alla, utan att säga något alls, och nu så snart efter skaffat sig en helt ny familj, det får ju en att känna sig betydelselös, och övergiven, något som har stärkts både av det han gjort innan och det han gör nu. Jag har dock alltid försökt visa förståelse för detta, och helt enkelt gömt undan mina aggressioner och irritationer mot farsan, för husfridens skull. Men nu, för några månader sen hände det en sak som gjorde att bägaren runnit över.

Farsan skulle presentera sin nya tjej för mig och brorsan. Jag och brorsan hade lovat att ge dem middag, brorsan stod för matlagningen, jag stod för serveringen. Farsan hade även en annan kompis där, som hade med sig sin fru eller något. Och jag minns att när jag höll på och serverade och försökte duka fram, då stod min farsas kompis och verkligen förnedrade mig. Han sa ibland jävligt grova saker, och ibland gick han in i mitt liv (T.ex. så hade jag precis avslutat ett förhållande, och då skämtade han om det och sa ”Jag blir ju inte förvånad…”). Så när jag serverade stod han och hunsade mig som en hund. Jag sa inget, återigen för husfridens skull, men jag hade verkligen lust att ta en vinflaska och dänga in den i hans fula jävla flintskalliga huvud och se den spräckas. Men det var inte han som gjorde mig mest förbannad utan det var att min farsa satt och skrattade med. Här hade min farsa gått ut och visat sin nya tjej för mig och min brorsa, vilket bara det är känsligt, och så kommer hans polare och förnedrar mig, och farsan sitter och skrattar med, just när han vet hur jävla känsligt detta skulle kunnat vara.

Nu till frågan: jag är osäker på om jag fortfarande vill behålla min kontakt med farsan. Jag är också osäker på om jag verkligen ska kunna förlåta honom för allt det här han gjort mot mig. Han har alltid sagt, ”när du blir vuxen kommer du att fatta”, nu är jag vuxen, och nu fattar jag fortfarande ingenting av varför han varit som han varit. För detta trodde jag hela min uppväxt var normalt, det som han gjorde (T.ex. att han slog mig), men nu när jag sett hur de flesta andra egentligen har det, då hatr jag insett att han bara ljugit för mig för att försöka rättfärdiggöra hans handlande. Jag kanske egentligen bara behöver göra upp med min farsa, och detta rejält, för att få honom att fatta vilken jävla skada han gjort på mitt liv. Kan någon ge mig lite tips och råd, vad fan ska jag göra? Jag orkar verkligen inte leva med de här förbannade tankarna om hur han förstört mitt liv, jag vill bara släppa det och gå vidare, men jag vet inte hur.

Snälla hjälp mig!
Citera
2012-05-20, 20:55
  #2
Medlem
Om jag hade stått för serveringen och hört att både farsan och hans polare suttit och förnedrat mig så hade jag flippat.. Bokstavligen

(╯°□°)╯︵ ┻━┻)

Ont: Jag hade dumpat fanskapet.
Citera
2012-05-20, 21:09
  #3
Medlem
Vad sägs om att svara med samma mynt? Lägg lite hundskit i hans brevlåda osv.
Citera
2012-05-22, 14:36
  #4
Medlem
MissBella603s avatar
Prata ut med honom och om han inte vill så är det bara att säga hejdå. Bryr han sig verkligen om dig kommer han då i alla fall försöka få tillbaka kontakten och gör han inte det, ja då är det inte värt att ens tänka mer på det.
Citera
2012-05-22, 17:39
  #5
Avstängd
tramsebyxans avatar
[quote=ggaassgasgas]QUOTE]

Sorglig läsning.

Men om du, som du skriver, är vuxen nu, så strunta i din pappa. När du känner dig starkare längre fram - låt honom komma krypande. Det gör han kanske - eller kanske inte.
Åtminstone är det nu upp till dig som vuxen person att själv välja huruvida du skulle vilja ta emot honom eller inte om han kom.

Tyvärr har du blivit mycket sviken av din familj - men resten av livet är ditt och ingen annans.

Jag vet inte hur man ändrar det förflutna - men nuet - hur operfekt det än är - tillhör faktiskt dig.

Jag hade själv tur med mina föräldrar - men det hade inte en del av mina kompisar. De har valt olika vägar - en del har brutit kontakten helt, andra försöker och försöker och blir frustrerade, någon har lyckats rodda ihop något hyfsat med sina föräldrar trots en dålig start.

Som vuxen är det dags att välja själv.
Citera
2012-05-22, 23:12
  #6
Medlem
Det du beskriver är sorgligt nog standard idag och inte alls speciellt ovanligt, du behöver inte kolla runt länge inne på flashback för att hitta folk som befinner sig i identiska situationer. Din far verkar uppenbarligen inte vara den absolut bästa fadern i världen. Jag tolkar det dock som så att någon måste ha slagit slint i huvudet på honom (psykisk sjukdom) under den sista tiden.

Han insåg väll en dag att han blivit gammal och snart ska dö och fick panik, ungefär som en 40 års kris fast värre. Jag tycker inte att du ska bryta upp med din far, jag tycker bara du ska ta avstånd från honom så att inte hans dåliga betéende går ut över dig. Det kan hända att han en dag vaknar upp och inser vad han gjort och helt enkelt gör ett helhjärtat försök att ändra på sig. Verkligheten kommer att komma ikapp honom förr eller senare oavsett om han vill det eller inte.

Han är trotts allt din fader och den människa som tagit dig till världen. Du får se det som så att han helt enkelt inte är sig själv nu, även om han kan ge visst sken av det. Ta avstånd från han och tala tydligt om varför men var beredd på att hjälpa honom om han en dag behöver det. Jag är säker på om du tänker efter att din far (hur illa han än behandlat dig) skulle vara beredd på att ställa upp på dig om du en dag verkligen behövde det.

Livet är så mycket mer än bråk och gnäll, du kan i slutändan skratta dig lycklig över att du är född i Sverige. Hade du fötts ett par timmar längre bort i valfri riktning så hade livet med all sannolikhet varit betydligt mycket värre, om inte förfäligt i svenska mått. Du kan helt enkelt inte ge upp än, det vore att göra det för enkelt för dig. Vad du än bestämmer dig för att göra så önskar jag dig lycka till och hoppas att allt i slutändan blir bra mellan dig och din far.
Citera
2012-05-29, 23:37
  #7
Medlem
Jag kan väll säga såhär, om jag får citera Family Guy, jag älskar farsan. och skulle vara beredd att gå i graven för honom, precis som resten av min familj. Så allt är inte tu tal om hat, utan jag är tolerant och har alltid försökt förstå allt han gjort. Men jag gillar honom inte speciellt mycket just nu. Jag tycker att han betett sig illa mot mig, och resten av min familj på sista tiden.

Det är kanske så att jag hela livet sett upp till honom, vilket jag knappast är speciellt missnöjd över, för det var han som lärde mig hur man ska vara man och han har lärt mig mycket bra. Det är också så att han spenderade mycket tid med mig och min bror när vi var små, och det är jag verkligen tacksam över. Men att han gör såna här saker mot mig, och resten av min familj, har gjort att jag bara blir ledsen. Det är aldrig kul för en människa att se ens förälder tyda fram som någon man egentligen inte känner, och det är vad som hänt nu.

Nåväl, det där med att servera farsan och hans polare, som Heggis skrev om, ska jag ta till mig. Jag ska verkligen flippa och säga rakt ut till hans polare att om han är så jävla otrevlig mot mig när jag är snäll och serverar honom får han fan vara utan någon servering. Överväger att ens skakla hand med den fula, äckliga, flintskalliga gubbfan igen, utan jag ska bara titta bort och ignorera idioten. Om han frågar säger jag bara som det är, att jag aldrig mött en gubbe, gammal för den delen, som inte vet vad heder och moral är. Jag ska inte svära, utan jag ska bara säga som jag känner, och blir han förbannad kommer jag veta att jag fått honom på plats! Om någon har ett bättre tips så är jag villig att lyssna.
Citera
2012-05-30, 19:39
  #8
Medlem
shitmagnets avatar
Svårt det där, att komma varandra nära när man har olika temperament och sätt att hantera saker på. Visst, en (åtminstonde till ytan) harmonisk far kan få fason på och skapa en bra man utav sin impulsiva och bångstyriga son, med mycket arbete, men tvärtom är nog omöjligt.

Jag tycker att du ska skriva ett brev till din pappa där du uttrycker exakt det du känner, dina innersta känslor. Beskriv händelser i ditt liv där han varit med, som fått dig att må dåligt och på vilket sätt.
Ju ärligare du är mot dig själv, inte minst, desto lättare kommer det att bli att lägga honom bakom dig om det nu skulle vara så att han inte vill ta till sig detta och vilja få igenom en förändring i sin relation till dig.
Citera
2012-05-30, 21:35
  #9
Medlem
Kringelkukens avatar
Din farsa har rätt i en sak och det är att när du blir vuxen, jag menar typ 30-40års åldern, så kommer du förstå.
Inte förstå att det är okej att håna sina barn men du kommer förstå varför han gjorde det. Du kommer troligen också ha slutat tolerera sådant beteende i ditt hem istället för att knyta näven i fickan och tänka efteråt vad du skulle sagt och gjort i en situation efteråt!

Citera
2012-05-31, 00:35
  #10
Medlem
micro113s avatar
Din pappa kommer fortsätta tills du sätter stopp.

Skit i förklaringar -- han vet vad han sysslar - " du kommer förstå när du blir stor.

Bryt bara kontakten - säg att han är välkommen när han har skaffat folkfostran, tills dess vill du inte ha med honom att göra.

Och nej -- du skall inte "offra allt" om han behöver hjälp. Det är dels inte barnens uppgift -- dels inget som din pappa skulle göra för dig. Han har redan visat att han faktiskt skiter i dig om du inte fungerar på hans villkor.

Så länge du tar skit får du inte hans respekt, krävs det så lev utan honom -- han är nämligen inte värd vare sig din tid eller respekt givet hur han behandlar dig.
Citera
2012-06-07, 12:42
  #11
Medlem
Såhär är det, jag har nu bestämt mig för att bryta kontakten helt med farsan. Han valde under min barndom att prioritera min brorsa, och han valde nu att helt och hållet bryta upp med min familj, förutom brorsan, och han har valt att förnedra mig istället för att försvara mig. Jag har sagt till honom det här tusen gånger, att jag tycker att han har varit ett jävla svin, men han har bara kastat bort det och, ja just det, sagt ”Du kommer förstå när du blir vuxen”. Så när han nu undrar varför jag aldrig hör av mig, eller varför jag aldrig svarar när han ringer, så säger jag som det är, att han varit en jävla gris och att han är delaktig i att jag nu i äldre år är deprimerad, och att han vägrar inse att det är hans fel, och att om han nu vill förändra det här är det HAN, och fan inte JAG som alla andra gånger, som ska be om förlåtelse!

Ni har rätt, agera är enda sättet! Jag vet att jag i framtiden kommer att kunna se tillbaka och inse att just det här var rätt och det bästa, och det här måste göras, för om jag inte gör det kommer jag att förevigt undra om hur allt hade blivit.
Citera

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in