En kultur av förnuft?

Förnuftets kultur: hur ser den ut? Och varför ska den se ut på ett särskilt sätt?

Det vill säga: vad för slags mänsklig kultur behövs för att vetenskapen/vetenskaperna ska kunna frodas? Hur uppfostrar vi människor till vetenskapsmän? Och måste alla människor uppfostras till ett slags vetenskapsmän i sitt grundläggande synsätt, trots att de inte ska jobba med vetenskap personligen, eller räcker det med att vi uppfostrar vissa i ett visst synsätt? Och hur ska detta synsätt se ut? Hotas vetenskapen överhuvudtaget av att vissa människor ägnar sig åt religiösa eller förment magiska aktiviteter och tankar? Befinner sig "förnuftets kultur" under hot?

Vi lär oss i skolan ett "vetenskapligt synsätt" på saker och ting, men är detta synsätt verkligen det mest lämpade för att skapa personlig välgång, eller är denna utlärning bara till för att skapa en samhällelig grogrund för att själva vetenskapen som sådan ska kunna frodas?

Detta blir till en fråga som spränger gränsen mellan å ena sidan vetenskapens påstådda frihet från värderingar och å andra sidan ett holistiskt sätt att se på saker och ting.

(Frågan är inspirerad av att jag just började se på denna föreläsningsserie om vetenskap, magi och religion .)

Mnja.. beror på vad du menar med förnuftet. Förnuft är inte alltid förenligt med dagens vetenskapliga synsätt. Dagens vetenskapliga synsätt bygger på utförlig bevisföring. Om vi jämför det med exempelvis Spinozas axiomatiska synsätt, är det som att jämföra ett äpple med en kokosnöt.

Du vill alltså sätta in en kil av distinktion mellan "förnuft" och "vetenskap"? Intressant. Jag har väl mer eller mindre likställt dessa i öppningsposten. Men det finns/fanns alltså traditioner som ser/såg sig själva som förnuftsmässiga men som inte är vetenskapliga enligt nutidens synsätt (du tar Spinoza som exempel). Då skulle jag vilja säga att min fråga gäller i huvudsak vilken typ av samhälle som krävs för att underbygga vetenskapen/vetenskaperna, snarare än vilken typ av samhälle som krävs för att underbygga förnuftet generellt (jag tar då förnuftet som ett "vidare begrepp" än vetenskapen).

Men jag skulle vilja säga att det väl är möjligt att se det som att det mer moderna synsättet även påverkar definitionen av förnuft, på så vis att begreppet kanske inskränks så pass mycket att Spinozas förfarande inte längre kommer att anses fullt ut förnuftigt?

Visserligen, men det existerar fortfarande en viss skillnad vad gäller förnuft och vetenskap... Om det faller en vit substans från himlen utomhus kan du med hjälp av din erfarenhet och "förnuft" påstå att det snöar. När vetenskapen väl testar denna teori genom att känna, smaka, etc, visar det sig att det var mjöl som hade fallit utanför ditt fönster.

Detta skiljer sig från Spinozas synsätt, ty jag med detta vill kritisera axiomens absoluthet (dock med ett tämligen fånigt exempel).

Jag kan hålla med om att förnuft är en bra egenskap inom vetenskapens värld, varvid den deduktiva förmågan, trots sina brister, leder till mer självständiga individer.

Ok, jag förstår din distinktion mellan förnuft och vetenskap. Den sista meningen som du säger förefaller mig mest intressant (och framför allt något som skulle kunna leda tillbaka till ämnet för tråden!): användandet av den deduktiva förmågan leder till självständiga individer--varför gör den det, och varför är isåfall självständiga individer något positivt för en vetenskapspositiv kultur? (Eller är självständiga individer bara en bieffekt av vad som krävs för att upprätthålla en vetenskaplig kultur?)

Jag är alltså intresserad av samtliga kriterier på hur ett samhälle som får vetenskaperna att blomstra, ser ut, och varför dessa kriterier är nödvändiga.

TV och media brukar pumpa in skit i våra huvuden.
Man borde slänga ut TVn.
Ta tid att fundera.
Låta sig stimuleras av nya tankar, filosofer mm. (Förakt för andra kulturers tänkesätt mm motverkar försöken att förstå andra, så urfascism motverkar en "kultur av förnuft".)
En mångfald av tankar kan stimulera fram en syntes, samt möjligheter att välja de bästa.
Man behöver tid till att fundera igenom, vissa problem mm.
Nyfiken.
Och förstås viljan att söka efter sanningen. (Starkt sanningsideal).

Finns säkert mer.

Christer