Trendiga rum i världsrymden och en missbildad dvärg (Metoxetamin rektalt).

Ålder: Lagom
Vikt: Ingen aning, BMI runt tjugo kanske. Inte använt en våg på fem tio år.
Erfarenheter: Ett lagom urval av droger men ur ett brett spektrum av sorter. Prövat just denna drogen ett antal gånger innan.

Med tanke på klassificeringen kom jag på att jag hade ”lite” av den numera förbjudna drogen metoxetamin liggande och skräpandens nere i knarkgömman och jag tänkte ”varför har jag inte knarkat detta på ett tag, det börjar bli dags nu tycker jag. Jag kör en liten eftermiddagstripp!”.

Jag har ingen våg utan jag brukar förlita mig på mitt eget dosmått ”Ikeas matknivspetsar” vilket räcker gott och väl och har så gjort för x-antal skumma internetdroger i tio-hundra milligram dosklassen. Jag gissar att en vanlig knivspets utgör drygt hundra milligram kanske två (har ingen djävla aning dock, någon som har en matkniv och en våg får gärna väga lite och testa). I detta fallet blev det två väldigt rågade knivspetsar, vågar inte gissar hur mycket det är i mg. Men vet ungefär hur långt man kommer av det, det gäller dock bara vid oralt intag och brukar inte råga såhär mycket heller.


För just denna gången så var det dags att ta MXE rektalt, vilket jag aldrig gjort med rejäla doser förut. Jag laddade min ”gettorövpump” (förklaring kan ges vid önskemål hur den fungerar) och förde sedmera in drogen djupt in i min ändtarm. Tvättade av anordningen lite lätt och lade mig i sängen för att vänta på ruset, klockan är nu 15:10.

Inte särskilt lång tid efter detta börjar jag känna det för drogen karaktäristiska metalliska ”brusandet” och att färgerna klarnar upp rejält. ”Fan vad fort det slår, nu lägger jag mig bara för att vänta tills ruset kommer igång, sedan sätter jag på musik och drar iväg. Hoppas det går fort och framförallt att jag har tagit tillräckligt!” tänker jag och skulle få min önskning besannad minst sagt.

Jag försvinner bort inte lång tid efter detta ifrån universum och tappar minnet nästan helt, under de rusperioderna jag minns försvinner all tidsuppfattning och jag kollar på klockan förrens drygt kvart över elva på kvällen nästa gång, följande minnesbilder är alltså ej i helt kronologisk ordning.

Det första (jag tror) jag minns är att jag vakar upp i en grön stinkande sörja med mer bubblande sörja (som vibrerar, bubblar och ”kokar” och var lite mer likt dregel) rinnandes ur min mun, jag minns inte om jag förstod att det var kräks men i vilket fall hörde sörjan hemma där framför mig och jag fyllde på med mer stinkande sörja och vilade tryggt huvudet i värmen den tillförde och försvann sedmera in i ett virvlande hav av färger, mönster och en total avsaknad av tid och rum som jag tappar bort mig själv i. Vart jag befinner mig eller vad "jag" är förstår jag inte, men jag mindes i alla fall (kanske lite senare i tiden, minns inte vid vilken tidpunkt) att ”denna sörjan kan vara dödlig om man somnar på fel sätt och sätter den i halsen tur att den kom ut rätt”. Men att dö brydde jag inte om, det spelade ingen roll om jag dog nu tänkte jag, jag är lugn och trygg och accepterar mitt öde även om jag var lite glad att jag överlevde ändå så var överlevandet mest en ”bonus”. Det får gå som det går!

En stund senare förstår jag att jag (vad jag är har jag inte kommit underfund med än) har något som kallas ögonlock och att man ser något annat närmare bestämt ”verkligheten” när dessa öppnas. Dessvärre förstår jag inte än vart jag befinner mig någonstans men jag märker att det ligger något liknande en fot framför mig och att denna hör samman med mitt medvetande på något vänster, dessvärre går det inte att räkna till antalet fötter (var det en eller flera?) och hur/om de är kopplade till mig (begreppet ben existerande inte) eller om de bara finns där och flöt runt. Jag märker även en hand och tycker det är lite konstigt att det inte finns två för jag har en underlig undermedveten känsla av att man brukar ha en till eller åtminstone att sådana "händer" kommer i par men jag reflekterar inte nämnvärt över det heller, det får vara som det varar!

Efter att ha snurrat runt ett tag utan att förstå vart jag befinner mig eller vem jag är inser jag äntligen att jag befinner mig på en plats, närmare bestämt ett rum där någon har placerat mig, jag förstår rent av att jag (eller snarare ”den varelsen som tänker och upplever världen”) bor på denna platsen. Platsen är ett väldigt tomt rum med ett par metallstolar och ett svart plastbord (vilka för övrigt inte existerar i det riktiga rummet) och det liknar mest de trendiga, minimalistiska rummen man får se i inredningskataloger men vart platsen ligger har jag ingen aning om, för just nu existerar bara den platsen i hela universum vad som finns bortom går inte att greppa. I vilket fall fylls jag av en lyckokänsla och jag tänker ungefär ”jag existerar på en plats i verkligheten och även om den känns ganska tråkig och ensam så finns jag någonstans, jag kan hålla mig fast här och behöver inte virvla bort i världsrymden, jag har hittat hem!”

Nu har jag plötsligt tagit mig till en annan plats (som i nyktert tillstånd kallas toaletten) men hur länge jag varit här, vart den ligger eller varför jag är här förstår jag inte. Dock börjar jag sakta men säkert greppa vad ”jag” är eller vad ”jag” är gjord av rättare sagt, att fötterna och armarna som jag tidigare hittade, på något vänster sitter fast i ”mig”! Men de är inte som de skall vara (eller det känns åtminstone inte så), de är beniga, hårda och stela och ser helt annorlunda ut, de ser ut som någon annans armar och ben som har satts på ”jaget” (den centrala delen av min kropp existerar inte fysiskt, den är ett moln av mörk lila rök). Dessutom hänger det en penis ut mitt i alltihopa som känns kall och underlig, ”vilken ful liten sak” tänker jag när jag ser den ”vad fan har den här att göra”?

Nu är jag tillbaka i det första rummet, sängkläderna har försvunnit (jag ligger på en tom madrass, eller ja tom är den inte, den är full av spy..) och jag börjar reflektera över den gröna sörjan som täcker madrassen igen. Den känns kall och inte lika inbjudande att sova i längre men den hör fortförande hemma där (det kändes rätt, som en grundsten i universum/mitt handlande att jag lagt sörja där, det måste ske, det var nödvändigt att så skedde) och den orsakar inga problem annars så jag kryper undan i ett hörn där jag tittar något mjukt (ett täcke) och fokuserar på mina lämmars form igen. De är definitivt inte som de skall vara och nu vet jag, musklerna har nästan försvunnit! Snart kommer det bara vara skinn och ben kvar konstaterar jag samtidigt som jag rör dem och känner deras hårda märkliga form förstår jag tillslut; det är inte mina extremiteter heller….det är någon annans, någon har bytt ut mina armar och ben! Och någon är en missbildad dvärg (som jag även bytte fysisk kropp med skulle det visa sig).



Börjar ta mig (utan minne eller förståelse) till den andra platsen (nyktert; toaletten) och kräks i ”ändamålet för ofrivillig tömning av grön sörja inifrån ”jaget” via huvudet (som är ett lila moln med men lite mer konkret utformat än kroppen) och sjunker ihop på golvet och blir lite smått irriterad över att jag har bytt ben med en missbildad dvärg, eller vänta har jag verkligen bytt ben med en missbildad dvärg? Har jag inte alltid varit en eller har jag kanske återfötts som en missbildad dvärg? Nåja, det spelar ingen roll nu är det som det är.

Tar mig tillbaka till rummet och sängen. Nu börjar det sakteligen komma fram att det finns en värld utanför ”sängen” och den andra platsen ”toaletten” och att denna världen bebos av andra varelser, jag är inte en ensam missbildad dvärg i universum, det finns fler medvetanden än mina även om dessa inte nödvändigtvis verkar bo i samma dimension som mitt medvetande gör. Dessa varelser konverserar dovt utanför rummet och jag blir lite orolig för att de skall se mig (igen skräckkänsla utan mer ”mina föräldrar/grannar ser mig göra något dumt, jag skäms” känslan). Jag börjar förstå att varelserna ser (eller kan se mig om de hittar in, är inte säker på om de verkligen ser mig eller bara står utanför).

Nu börjar jag även sakteligen komma (lite) närmare verkligheten, jag förstår att befinner mig i en plats bestående av en toalett (det andra rummet), mitt rum där jag sover, köket och en hall. Jag fylls av lycka att jag kommit på hallens existens (och hur alla rum är ihopkopplade egentligen!) men känslan över att varelserna skall se mig är kvar och jag förstår att ”öppningen/portalen” kan vara stängd men jag är inte säker på om så är fallet, det är än så länge bara just ”öppningen till utsidan, till andra delar av universum och varelserna som finns där kan komma in och bli besvikna på mig”.

Jag hittar även en makapär på golvet och känner direkt igen den, ”det är min mp3spelare, den skulle jag använda för något”. Den har en helt främmande form och minns inte om jag får igång den eller ej.

Nu reser jag mig upp och börjar inse att jag är en ganska hel varelse, jag har två tjocka ben (eller ett, inte helt säker) och en eller två armar. Dessa saknar muskler och består endast av skelett med ben på (trots att de är tjocka ), de är liksom helt stela, hårda och jag konstaterar att de INTE tillhör mig. Jag är dessutom någon (mer än en ful dvärg som irrar runt i ett rum), jag är en människa och jag minns lite av min bakgrund; jag knarkade så mycket att jag blev missbildad, en förstörd krympling som nu är fast i detta rummet (jag är för ful för att våga visa mig ute tydligen) och varelserna är besvikna på mig pågrund utav detta, om de nu skulle se mig, vet inte riktigt om de tagit sig in eller ej, hör bara deras dova mummel. Nu drar jag mig till den andra platsen (mest troligt pga illamåendet, det är märkligt hur mycket man förstår omedvetet på denna drogen trots att man är helt borta) så jag reser mig upp igen och inser att benen och armarna sitter ihop i ett semigenomskinligt litet mellanting (detta är alltså min torso). När jag går känns det som gå med bara underbenen, dvs låren sitter fast vågrätt som när man sitter på en stol och min underkropp är utdragen åt det andra hållet och är dessutom kraftigt förminskad.

Hela rummet snurrar som i en karusell och jag måste hålla fast mig i dörrkarmen för att över huvudtaget kunna hitta rätt och stoppa snurrandet. Jag minns inte vad jag gör på toaletten (kräks förmodligen) men jag tar mig sedan tillbaka till sängen. En sak jag observerar är att både diskbänken och köksbordet ligger ovanligt långt ner (trots att jag har blivit en dvärg!), som om någon har flyttat ned dem en halvmeter. Vem fan har gjort det, vad skall det vara bra för? tänker jag.

Nu börjar jag sakteliga inse att den gröna sörjan inte skall vara där (och att det är spy..), att sängen jag befinner mig i är obäddad, att jag har knarkat (och det har skapat den konstiga världen) och att jag mår illa. Minnet är extremt dåligt men jag lyckas ändå förstå att en misslyckad knarkupplevelse kan botas med något jag har där borta i hörnet som kallas ”benzo”, jag har svårt att greppa vad jag faktiskt gör men lyckas ändå få i mig en eller två benzopiller. De är dock inte formade som piller utan vibrerar, snurrar och slemmar runt, lite som elektrisk kokande kakdeg.


En stund senare kräks jag ytterligare på toan och börjar irritera mig rejält på att jag är missbildad och framförallt att jag mår skitilla. Jag vill få i mig något att äta så kanske illamåendet försvinner tänker jag så jag tar mig därför till köket men det snurrar så förbannat så att jag tvingas krypa på golvet för att hålla mig fast och för att överhuvudtaget kunna se rakt. Fortförande är jag en missbildad dvärg gjord av skinn och ben med två ben/fötter (Inte helt säker, svårt att hålla koll på dem), två armar, ett huvud och något förvridet mellanting. Men när jag nått mitt mål förstår jag inte vad kylen innehåller och hur man får ut det som kallas ”mat” ur den så jag tar ett glas vatten istället. Inte bara fingrarna utan glaset har en helt annorlunda, ganska stel och obehaglig form, glaset känns mindre än vanligt och väldigt obekant. Jag fyllde nog senare på med yoghurt i glaset för jag hittar ytterligare tre glas med yoghurt och yoghurtspy lite överallt senare när jag nyktrat till.

Nu (liggandes i sängen samtidigt som jag rör på mina armar/ben och med skräckblandad förtjusning observerar deras nya obehagliga främmande form) börjar jag minnas mitt namn, jag ser det skrivet framför mig och inser att det är kopplat till mig, eller var snarare. För namnet, bilden av personen mig ligger framför mig och mitt medvetande ligger liksom bakom honom och jag hör inte länge samman med personen <mitt namn>. Det är en annan person som jag har varit och jag är något annat nu eller har så har jag alltid varit något annat men en gång i tiden var denna personen kopplad till mig. Personen känns dock som en bra och snäll person som har gjort rätt för sig (varelserna kommer inte bli arga på honom), men nu är det dags för honom och jag att skiljas åt konstaterar jag med en slags varm/lycklig men ändå lite tråkig/sorglig känsla.

Jag virvlar runt i huvudet och tiden går och jag börjar förstå att jag är jag (det vill säga personen jag låg bakom tidigare), att jag har knarkat och efter lite arbete får jag fram mobilen, ”helvete klockan är 23;14 jag har knarkat bort hela dagen!” och dessutom tror jag fortförande att jag är permanent missbildad av mitt lilla drogäventyr. Jag börjar må dåligt och bestämmer mig för att avbryta ruset, benzon hade inte fungerat (antagligen för att jag spydde upp den) så jag förbereder mig på att ta mer. Men då uppstår det ett problem, vilken form finns den i? Jag kan inte greppa skillnaden mellan piller och pulver!

Detta är nog det märkligaste på hela resan, jag kan inte förklara det med ord. Jag greppar att pillrerna finns i en avgränsad form på något sätt men smälter de sönder till sådant där annat (dvs pulver) om man rör dem, hur skall jag få i mig dem på rätt sätt och hur används de, har de en speciell dos i sig, hur avgränsas de ifrån universum egentligen? Jag bestämmer mig för att vänta lite tills hjärnan är okej och tills jag har lärt mig hur ett piller fungerar, för jag vill ju inte försvinna bort igen genom att ta fel knark (att stoppa i sig tjack hade inte varit en höjdare nu liksom). Mår illa som fan (första gången jag verkligen märker det, men kvalmigheten har funnits där indirekt hela ruset) och tänker ”nu minns jag varför jag inte tar denna drogen så ofta, mår ju hemskt och dessutom har jag blivit en missbildad dvärg utan muskler, det var ju skitkul… ”, lampan som lyser i rummet bränner som en strålkastare och jag håller för ögonen för att lindra det starka ljuset.

Inser att jag spytt ner sängen och byter sängkläder (de gamla har dekorerats med gulgröna fläckar) och lyckas få fram ett ganska bra sovbart resultat. Tar tillslut sedan ett benzopiller (fortförande inte helt hundra på hur piller fungerar exakt men det går ner), släcker lampan och hoppas på att sova. Rummet fylls direkt av det för mig mest karaktäriserande med en metoxetamintripp, ”isfraktalerna”. Till en början flimrar hela synfältet av små snurrande halvt genomskinliga fraktaler tills man fokuserar blicken och de stannar till omedelbart och skapar en väldigt vacker ”ishinna” på synfältet (som kan skifta färg), lite som att ligga under ett istäckte i en sjö och titta på ljuset ovan samtidigt som man rör sig upp och ner som i en berg och dal bana (ej som i en ”bakfyllesnurr”, denna känslan är extremt behaglig normalt sätt). Detta mönster brukar normalt sätt främst synas som CVE men nu syns det även tydligt med öppna ögon i det mörka rummet.

Är dock mest trött på att se mönster överallt (med öppna och stängda ögon), att allting snurrar som en karusell/bakfyllemorgon fortförande när jag öppnar ögonen och att jag mår illa så jag blir inte särskilt road av de visuella upplevelserna. Men jag startar ändå musiken och försöker få till en normal skolboks MXEtripp, dvs glida runt i huvudet i takt med den och se fina ismönster. Den är dock inte överdrivet visuell och njutbar, dels eftersom jag mår illa och är helt djälva slut i huvudet (jag hade ju tappat bort mig själv nyss) och dels eftersom benzon börjar döda eventuella kul saker man kan se med ögonen stängda.
Sedan stannar jag musiken, går upp (har fortförande samma form som en missbildad dvärg utan muskler men är mer säker på att "dvärgtillståndet" kommer försvinna, en viss tvekan finns dock fortförande), går på toa (inser att penis även den har drabbats av ”dvärgsjukan” och blir lite sur över det) kräks eventuellt lite och går tillbaka till sängen och somnar efter en tid.

Vaknar klockan 8, mår fortförande illa men dricker lite vatten, somnar, vaknar klockan 12 halvt illamående och dricker lite chokladmjölk, somnar igen vaknar klockan två och har fortförande en kvalmig känsla kvar, går ut och handlar en pizza som tar ett par timmar att få i sig.


Slutsats: Mådde verkligen illa som fan och det gjorde ruset ovärt (även om jag var för borta för att känna känslan illamående tog det över undermedvetet) men jag ångrar det icke för det var en rejält tuff upplevelse ändå, inte varje knarksession man försvinner sådär långt borta precis. Det tråkiga med metoxetamin är det djälva illamåendet som tar över, vilket inte direkt gör drogen värd att ta i stora doser, det är mest som hallucinogen vinterkräksjuka. Har hänt innan oralt, men samma sak gäller tydligen rektalt.

Trots att man får en rejäl resa låååångt bort är den snäll emot psyket på samma gång (bra nybörjarhallucinogen?). Trots att jag både tappat bort mig själv, blivit missbildad, mött döden och så vidare känner man aldrig direkt något obehag (dvs ”svampskräck”/”snedtripp”) utan det är mest ett kallt konstaterande ”suck, nu har jag förlorat en arm/dött/blivit missbildad. Jaja…” känsla. Man blir så djälva avtrubbad helt enkelt att man inte känner några djupare känslor…både positiva som negativa.

Ja, så kan det gå helt enkelt. Hoppas ni har haft en trevlig läsning! Massa stavfel, men min hjärna är fortförande inte helt hundra så det får ni leva med!

Fy fan, fem av fem femmor. Låter som något som skulle skrämt mig rejält med missbildningen, avskyr när man verkligen känner kroppen ändras under en tripp. Har bara hänt lite milt för mig på svamp, nära att jag sneade. Grymt skrivet!