Psykiskt sjuk? Hur har anhöriga reagerat?

Jag blev diagnostiserad som bipolär typ 2 1/2 för ett par månader sedan och har berättat det för min syster och mamma, för det är de jag har kontakt med i min släkt. Det är precis som om det stack huvudet i sanden och bara låtsades som om jag inte finns efter det... Hur har era anhöriga reagerat? Jag orkar inte kämpa för att vinna tillbaka mina anhöriga som ju tycks sakna empati. Det passar sig helt tydligt inte att ha en psykiskt sjuk dotter / syster...

I hear ya. Har själv sökt vård nyligen, och reaktionen från min familj har la mest varit att de tycker det är jobbigt. Inte på det sättet att de stöttar mig och verkar förstående, utan att de verkar mest tycka det är pinsamt. Eller jag vet inte. När jag sa att jag trodde jag var bipolär sa min morsa "Nej, det kan du inte vara. Jag har jobbat med sånna, de är hemska". Man bah love you mooooom.

Jag har haft den turen att jag har väldigt stöttande familj, är jätte glad för det.

Tyvärr så har många från "den äldre generationen" inte den förståelse för psykisk ohälsa eftersom dom har växt upp i en värld där man skämdes för sånt, man skulle dölja det, och tyvärr behöver man inte gå långt bak i tiden för att träffa på denna generationen.

Tråkigt att din familj reagerade så men kanske dom bara behöver tid att smälta det eller så kanske dom inte visste hur dom skulle reagera?

Jag hoppas iallafall att det blir bättre för dig

När jag sökte vård skrattade min mamma åt mig. Hon tror bara jag tycker synd om mig själv och vill ha piller. Sa att jag sökte vård bara för att kunna hantera mina panikattacker, inget mer. Så mer vet hon inte.
Men min mormor fick på något sätt reda på att jag är bipolär och sa att det var skitsnack för bipolära är hemska och fullständigt galna. Och så får jag självklart inte prata om det, det är ju pinsamt. Tänk om jag skämmer ut familjen.

Den enda som förstår är min pappa då han själv är bipolär och har ADHD och hans flickvän som även hon har ADHD och är unipolär. Så det är skönt att någon i alla fall förstår vad jag går igenom och försöker hjälpa mig när jag har det som värst.

Dysfunktionella familjen där, eller vad.

Jag blev diagnostiserad med borderline och djup depression för 2 år sedan ungefär! När jag berättade för min mamma och mina syskon så verkade dom inte förstå alls. Mamma har helt dragit sig undan min diagnos och vägrar prata om det!
En av mina tre bröder tror att jag bara går till psykiatrin för att "jaga diagnoser" och få piller, jag går till psykiatrin för att få hjälp med min problematik och inget annat men han verkar inte förstå detta!
De andra två bröderna är lite mer förstående, min tvillingbror frågar mycket frågor om självmord och självskdebeteende osv vilket känns bra då jag märker att han är iaf lite engagerad i mitt mående! Tredje brorsan är den enda i familjen som förstår fullt ut, han vet att jag har haft ätstörningar i högstadiet och varit deprimerad större delen av mitt liv, han har även läst på om borderline och vet ungefär allt som går att veta kring det!

Jag är glad att jag har två bröder som bryr sig om mitt mående, men skulle kännas bättre om alla i familjen iallafall försökte förstå lite mer och inte bara trycka ner mig och tro att jag ljuger om min ångest, mina självmordstankar, självskadebeteendet osv.

Hej alla

Mina föräldrar har också haft svårt att acceptera mina diagnoser men de har alltid lyssnat på vad jag sagt och och försokt stötta mig.
Var djupt deprimerad mellan 13-22 års ålder med återkommande självmordstankar, mörka perioder, maniska perioder. Destruktiva beteende.
Fått en rad diagnoser genom åren.
De har lyssnat på min sorg och min smärta, bekäftat att de hör mig, älskat mig. Men alltid sagt; nej jag tror inte du har det eller det. Du är en unik människa med unika känslor. Det är svårt att vara människa, det är svårt att utvecklas och leva. Det kommer vara otoroligt jobbigt ibland, men du växer och blir starkare och formar din personligeht genom det.
Du är inte borderline
Du är inte bipolär
du har inte autistsika drag
du har inte schizoida drag

Och vet ni?
De hade rätt
genom att leva livet och kämpat mig igenom det, både med hjalp av vänner, släkt och terapi så är jag idag en "frisk" människa
Jag kan hantera livet och mig själv.
Jag är helt unik och speciell, mycket stark och mycket bra.

Lås inte fast er i era diagnoser. Det är det era föräldrar är rädda för.
De ser ju hur underbara fantastiska människor ni är, att ni har en del svårigheter, kanske djupare och svårare än andra. Men att ni har styrkan att ta er igenom det och utvecklas.
Risken med en diagnos är att ni tror att bara för att ni hanterar livet och verkligheten på ett sätt nu så kommer ni alltid göra det, diagnosen är slagen i sten och ni letar hela tiden tecken som bekäftar den istället för att bygga på era styrkor och utveckla dem.

Ibland är livet jävlidt mörkt men tack vara det kommer det kommma en väldigt ljus period. Fokusera på att det är de ljusa perioderna som är de återkommande, inte de mörka

Ok tack för era svar!! Är på psyket nu, och kurerar mig! Tjoohoo
Det skulle de bara veta mina "kära" släktingar... Så jävla trött på deras förträngningsmekanismer...

Diagnostiserades med schizofreni våren 2004. Morsan bryr sig och verkar kunna acceptera att man är sjuk, däremot farsan gillar inte att man är sjuk, har ioförsej ingen kontakt med farsan längre. Det som man lärt sig är att det viktigaste är inte att kämpa för att vara så normal som möjligt utan att försöka hålla sig i form och behålla någon sorts välbefinnande. Vem fan bryr sig , hela världen är ju knäpp.

Alla i min familj har någon slags problem själva. Det gör ingen skillnad på att jag har autism/aspergers. Dom behandlar mig som om jag är normal och bör klara allt själv. Skulle vara bättre om dom tyckte synd om mig, så jag har det slappare

Annars får man ta tag i sitt egna liv och göra bättre ifrån sig.