Läsa John Updike

Hej, detta är min första tråd så ta det varsamt

Jag håller på att beställa ett massivt bokpaket och funderar på att lägga in en tjock samlingsutgåva i paketet tillsammans allt annat. Jag har hört talas om John Updikes "Rabbit Novels" och inte riktigt fått något större grepp om dem. Tydligen så skrev han dem med tio års mellanrum så att varje roman speglade ett årtionde, det är åtminstone vad jag har läst. Just nu funderar jag på om jag ska lägga in en tjock inbunden utgåva med alla romanerna i en och samma bok i mitt bokpaket.

Min fråga är: Är de läsvärda? Får man ut något av att läsa dem eller är de överskattade? Ska jag skippa den tjocka samlingsutgåvan och leta efter något annat istället?

Tacksam för svar.

Gick ju åt helvete med den här tråden. Kan säga att ist för Updike volymen så slängde jag in Charles Dickens The Bleak House i penguins classics inbundna utgåva och George Eliots Middlemarch i samma serie, allt för att bokpaketet skulle bli tyngre.

- - - - -


Hade Updike varit nobelprismaterial, något som möjligen Akademin kunde ha tänkt sig att belöna om han var i livet? Jag har en farbror som när vi pratar om amerikansk litteratur hela tiden nämner Updike och dennes ovan nämnda Rabbit Angstrom romaner. Han verkar dock varje gång vi pratar glömma bort att karln har dött, för sisådär närapå 4 år sen.

Updike är fantastisk. Rabbit, Run är en mycket bra bok med ett väldigt säreget språk som liksom öppnar nya luckor i saker man tar för givet. Han använder sig mycket av bildspråk och behärskar engelskan som väldigt få andra. Hans sexscener är lysande och inte det minsta obekväma eller stela, barndomsreflektionerna är tårdrypande, dom metaforiska inslagen i trivialiteten kan få en att tappa andan när det funkar som bäst.

Martin Amis (som också är en väldigt talangfull författare) är en mycket stor beundrare av Updike och i egenskap av skribent för the guardian skrev han en numera klassisk intervjuartikel om mötet mellan dom båda i 1987.

http://www.guardian.co.uk/books/2009...ew-amis-martin

Jag har bara läst Rabbit, Run. Har inte haft tid att fortsätta med serien men det kommer jag göra så fort jag kan!

Tack för responsen!

Låter ju mäkta intressant när du skriver om läsupplevelsen som första romanen i serien gav dig. Blev extra intresserad att kanske börja läsa böckerna nu. Jag får ta och se om bibblan i närheten har romanerna på engelska, alt. svenska.

Modernista återutgav Haren springer för några år sedan.
De har behållit Gottfried Grafströms översättning från början av sextiotalet förutom att de genomgående bytt ut ordet neger mot svart vilket ger ett mycket anakronistiskt och störande intryck.

Ett exempel.
Bonniers utgåva 1961, sid 161:
"Club Castanet döptes under kriget när intresset för allt sydamerikanskt var på toppen. Den upptar ett trekantigt hus där Warren Avenue skär Running Horse Street i spetsig vinkel, och den ligger i södra delen av Bremer, negrernas och italienarnas område, där Haren inte trivs."

Modernistas utgåva 2012, sid 190:
"Club Castanet döptes under kriget när intresset för allt sydamerikanskt var på toppen. Den upptar ett trekantigt hus där Warren Avenue skär Running Horse Street i spetsig vinkel, och den ligger i södra delen av Bremer, de svartas och italienarnas område, där Haren inte trivs."

Är det vanligt att förlagen förvanskar romaner på det här sättet?

Jag läste första boken Rabbit, run och tyckte inte att den var någon höjdare.
Visst är språket bra men jag fick aldrig någon känslomässig koppling till någon av karaktärerna och då har jag svårt att engagera mig. Jag kände liksom aldrig igen mig mig. Jag är inte uppvuxen i USA, jag levde inte på 50-talet och har aldrig bott i en småstad.
Det hände inte så mycket intressanta saker saker i boken heller, en tråkig snubbe lever ett tråkigt liv ungefär. Om du vill läsa en en roman i samma genre rekommenderar jag John Williams Stoner istället. Bättre språk och en betydligt mer sympatisk antagonist.

Ja, att just översättningar revideras för att låta mera moderna är mycket vanligt. Det är mera känsligt att peta i svenska originaltexter.
Jag tycker inte heller att "svarta" känns anakronistiskt eller fel här. Det är ju en neutral berättarröst vi hör och uttrycket användes ju även på femtiotalet.