Nordfront har flera fina artiklar om Axel Eriksson på hemsidan just nu. Simon Holmqvist och Martin Saxlind skriver varsin vacker memoar:
https://www.nordfront.se/sa-minns-jag-min-van-axel-eriksson.smr
https://www.nordfront.se/axel-eriksson-%e1%9b%a6.smr
En artikel går igenom Axels musiksmak:
https://www.nordfront.se/veckans-latar-axel-eriksson-med-favoriter.smr
En länkar till hans allra bästa artiklar:
https://www.nordfront.se/axel-erikssons-basta-artiklar.smr
Jag tror aldrig att det i en och samma epok har funnits speciellt många Axel Erikssonar samtidigt. I vår epok, Sverige på 2010-talet, fanns det definitivt inte speciellt många. Axel kommer att minnas som en av dem som banade vägen för något större, vackrare och bättre. När vi stod där, allra längst ner i gyttjan, så var det han som manade på, han som hela tiden var positiv och aldrig gav upp, han som gav uppmuntrande signaler när man började tveka.
Han fattade en viktig sak: Det är inget fel med det sköna idag bara för att det skapas i en pervers tidsålder. Jag hoppas det blir hans eftermäle, förståelsen att vi kan värdera allt det vackra som skapas idag för vad det är, trots all smuts som av tid och rum direkt fastnar på det. Axel hatade aldrig modern musik, modern idrott eller modern litteratur. Han såg storheten som tidlös, och förstod att se den i trots av förutsättningarna för dess existens. Om Axel får som han vill, så kommer vi inte att "eliminera" någon era av vår kultur, vi kommer att bevara den, förklara den utifrån förutsättningarna, men erkänna den som en extremt viktig del av det vi är och kommer att bli.
