Intellektualism & hur folk ska leva.

Hur skulle intellektuella människor besvara frågan, "Hur borde människor leva?" Man skulle kunna hävda okunskap om ämnet, "Jag har ingen aning om hur andra människor borde leva." Man skulle kunna hävda mästerskap, "Jag vet exakt hur andra människor borde leva."

Medan de flesta åsikter förmodligen hamnar någonstans mellan dessa två - kan vi förutse en vilken som är mer korrekt än den andra? Jag skulle misstänka att det finns mycket som går mot påståendet som berör 'mästerskap'. Varför kan en intellektuell tro att han eller hon har utmärkt svar på frågan om hur andra människor bör leva?



Intellektualism, precis som alla-ism, är själv-främjande. Någon som gärna skulle acceptera beskrivningen av att vara "intellektuell" accepterar också idén om att vara intelligent är viktigt. Att vara intelligent kan vara universellt bättre än någon annan fördel när intelligens är (viktigaste) målet för mänskligheten.

Men, på vilket sätt tjänar den intellektuella en vanlig människa? Genom att upptäcka och dela det rätta sättet att leva, naturligtvis!

''Jag vet vad som är bäst för andra människor''. Och så hierarkin element 'Jag är smartare (och därmed bättre) än andra människor.'
Slutligen kan vi kombinerat de 'Jag vet vad som är bäst för andra människor eftersom jag är smartare (bättre) än de.'

Tänk tanken att "Om alla gjorde allt som jag ville att de skulle göra det, då skulle världen bli bättre." Sedan överväg den outtalade tanken, "Då skulle världen vara bättre (för mig)."

Till frågan då, är intellektualism ett ensamt verktyg som utmärker en människa när det gäller att vägleda andra till hur de borde leva?

En människa bör leva som den själv vill, så länge den människan inte skadar andra.

Jag undrar om detta håller i praktiken eller ens teorin för den delen? Vi kan skapa en fantasi-värld, du och jag, för att illustrera hur förnuftigt påståendet är.

Låt säga att du, och jag, är kung och drottning. Jag är kungen, och du är drottningen. Vi kan kallas för 'intellektuella' eftersom vi besitter högre kunskap än folket vi styr över. Vi kan även fantisera ihop att folket vi styr över är pundare (eller vad du än vill som är självdestruktivt beteende), veka människor som inte bidrar till staten och samhällets välmående eller sitt eget. Dessa människor blir till slut en last för den intellektuella dimensionen i samhället och drar staten bakåt, även om de inte skadar andra, utan sig själva, utan att veta om det. Och till frågan då, är det inte vår 'skyldighet' att upplysa de, och skapa strikta regler som förhindrar absurdumet som de besitter? Vi kan även nämna intentionen och konsekvensen av handlingen vi begår:

* God intentionen.

* Konsekvenser: Bättre välmående i samhället & värdigare folk.

Min fråga är då hur du mäter intelligens; bara för att vi har högre status än alla andra betyder inte det att vi är intellektuella. Och hur har vi i så fall fått vår status? Är det medfött eller är det omröstning? Handlar det om det senare alternativet så kan man, enligt det resonemanget, påstå att vår regering är full av intelligenta människor. Dessutom skulle det per automatik betyda att folket som röstade fram dessa människor också besitter tillräcklig intelligens för att erkänna regeringens intelligens; har de tillräckligt förstånd för att erkänna deras intelligens så är de ju också intelligenta.



Du menar alltså att vi skulle uppnå en högre intelligens bland folket om vi bestämmer över dem? Om vi går efter ditt resonemang så ser jag inte problemet i deras självdestruktiva beteende, varför ska vi skydda folk som inte gynnar samhället?
Om man antar i det här scenariot att pundare per automatik är mindre intelligenta, just för att de använder droger, så är ju det självdestruktiva beteendet ett resultat av deras obefintliga intelligens. Det skulle alltså snarare gynna samhället, ur ditt eget perspektiv, om vi låter dessa pundare dö ut m.h.a. sin egen självdestruktivitet.

Sedan förstår jag inte hur den intellektuella dimensionen skulle belastas för att dumma människor förstör sig själva; det är ju faktiskt vi som är de intelligenta i det här scenariot, vilket leder till att folkets intelligens egentligen inte spelar någon roll.

Nej då, det blev ett missförstånd här, status är inte synonymt med att vara intellektuell, tvärtom, de flesta som styr i nutid är anti-intellektuella fåntrattar, det är därför världen ser ut som den gör. Behovet av att vi hade status var på grund utav makten som behövs, för att vägleda dessa människor, med hjälp av makt för att visa de rätt väg för att leva. Att vi är intellektuella i illustrationen beror på andra faktorer, dels visdom (låt oss säga, överlägsen kunskap och klokhet om situationen) men intelligens också. Och jag behöver knappast skriva vilka mätinstrument man använder för att mäta intelligens.





Nej, du missförstod mig, vilket jag påpekade där uppe. Vidare skyddar vi de indirekt genom att skapa en förutsättning där de kan kliva ur absurdumet & även gynna samhället. Det är två faktorer som spelar in här, människan och staten.

Pundare kan vara riktigt smarta, däremot tror jag inte på att intelligens har någon vidare samband med klokhet, det är där vår överlägsna och intellektuella panel spelar in - vi kan även addera att de inte är medvetna om bieffekter av sitt beteende. Se det mer som ett cirkuläret beteende där de har tappat förståndet på grund av sitt världsbild och handlingar, och att vi kan hjälpa de att kliva ur bubblan. Det leder till många positiva mål. Vi kan också vara ense om att (tror jag) att vi har en sorts skyldighet som människa att tillvägaleda de - för positiva ändamål, båda människorna i fråga och staten. Det är just därför jag skrev 'värdigare' på slutet - eftersom det leder till bättre förutsättningar för de, och att de får den s.k förståndet tillbaka, där de kan bidra till alla aspekter i samhället. Vilket de inte skulle kunna göra när de var inkompetent belastning för sig själva och samhället på grund av livsstilen.

Dumma? Nja, dumma är ändå att ta i, eftersom jag har utvecklat det nu att det inte betyder att de besitter mindre intelligens (med hänsyn till mätinstrumenten), vi kan ta in klokhet i det hela och kunskap som de inte besitter ( eller faktumet att de inte kan resonera klart på grund av livsstilen). Livsstilen i sin tur leder till, lathet och mindre reason som för de bakåt, på grund av deras handlingar - vilket belastar samhället och även flertals mänskliga element. Detta kan vi förhindra för att vi kan resonera klarare än de, och har klarare syn över situationen, ty, vi är högre intellektuellt.


Så, tillbaka till sakfrågan, håller du fortfarande fast vid att människor kan leva precis som de vill, så länge det inte skadar andra? Det vore ytterligt enfaldigt om du frågar mig, om vi hittar/har en lösning som faktiskt kan skapa bättre förutsättningar för de, och vars konsekvenser blir positiva, blir hela ståndpunkten absurd.

Ers majestät och drottning, jag tycker absolut att det är er moraliska skyldighet mot er själva och andra att upplysa alla människor så långt det är möjligt:

1. Om ni är övertygade om hur illa era medmänniskors leverne är för dem själva, blir det automatiskt er skyldighet att hjälpa dem till bättring så länge ni besitter den övertygelsen.

– Analogi: typ någon ligger och blöder på en trottoar, då går man inte bara förbi och tittar åt ett annat håll. (Självklart med förbehållningen att ni aldrig kan tvinga ert bättre vetande på någon med våld eller annat obehagligt tvång)

Din fantasivärld förutsätter att vi måste leva i en demokrati/monarki/modernt samhälle, och att det är det rättvisa. Det finns andra former av styren.

Givetvis. Men drottning min, är oense med mig, det går över dock, tids nog. Hon kommer till min mästerskapliga sida - hennes intellekt + en natt i sängkammaren kommer föra henne tillbaka till den rätta vägen.

Det var tanken med min lilla anekdot. Jag ville resonera fram ett svar till varför man blir tvungen att ta initiativ ibland för att förhindra självdestruktiva beteenden, beteenden som kan lösas ifall någon besitter högre intellekt och kan se situationen från högre perspektiv. Någon som kan se pusslet i det hela och sätta ihop bitarna som inte riktigt stämmer överens. Jag kan förstå poängen med analogin du förde här, fast, det är mer på ett emotionellt nivå än intellektuellt. Man gör det mest på grund av medlidande, således är det väldigt lite intellekt som speglas i scenen.

Vi kan förändra hela tankebanan, låt säga att jag är en diktatur. Förändrar det intellektet eller kunskapen jag besitter? Förändrar det faktumet att jag kan resonera klarare än de? Förändrar det värdet av mina intentioner och konsekvenserna av handlingen eller metoden? Sannerligen skulle det inte göra det, värdena och intentionen står på sina egna fötter, styrelseskicket är en aning irrelevant. Det är intressant dock att du tog upp det, det gav mig några nya tankar. Nämlingen:

Vad har jag för rätt att säga till andra hur de ska leva? De kanske trivs i sin lilla bubbla? Räcker det med intellekt för att ta till denna metoden och skapa hårda discipliner? I så fall, vem tjänar på det? Om vi förutsätter att de faktiskt skulle må dåligare ifall de klev ur bubblan, är det endast mina förväntningar som uppfylls, de andra kanske har en helt annan riktning?

Absolut intellektualism kan inte defineras då det förutsätter att det finns en unverisalsanning, vars existens ingen kan varken kan styrka eller dementera idag.

Moralen är enbart människans påfund. Eftersom ingen sitter på någon universalsanning, så kan ingen pådyvla vad som är rätt eller fel, i något avseende.

Alla unika medvetanden sitter på en subjektiv sanning, vilket innebär att alla ges rätten att leva precis som den vill. "Problemet" är att alla individer lever efter samma devis.

Och vice versa.

Detta är ändå fräckt uttalande, dina slutsatser följer premisser som somliga anser vara falska. Hur ställer du dig till det?

Rätten att leva precis som man vill är ändå felaktig slutsats. Frågan som uppstår är, vem har gett dig denna rätten? Har du den när du föds? Finns det tillfällen då man kan få bort rätten?

Eftersom vi är inne på de snåriga stigarna där vi påstår att de stackars omedvetna människorna besitter ett falskt medvetande (och därmed förutsätter att vi besitter kunskap som befinner sig närmare en sanning) så tror jag inte att vi på ett intellektuellt plan kan motivera något annat än att utan våld försöka upplysa dem. (obs någon sorts liberalt dravel om harm-principle och inget svar på dina funderingar)

Men hur motiverar man insatsen intellektuellt snarare än moraliskt? Man skulle kanske kunna harva på med utilitära argument om att maximera glädje och minimera olycka på jorden. Fast detta argument skulle stöta på relativistisk patrull enligt inläggen ovan som undrar hur man kan vara så säker på att ens egna sanning skulle vara universalt glädjebringande. Och detta kan man kanske bevisa i vissa fall, till exempel då det handlar om liv eller död, där livet förhoppningsvis även enligt relativister kan erkännas vara bättre än döden.