Lära sig uppskatta sig själv till 100%

Hur gör man för att lära sig uppskata sig själv till 100% och gilla den person man är? Och hur lång tid har det tagit för er att göra det, om ni nu nått dit. Jag vill komma till en nivå där jag aldrig behöver anpassa min personlighet i förhållande till vem jag möter (vilket jag visserligen sällan gör, men det händer) och jag vill känna att personer som jag tycker påminner om mig är bra människor.

Jag har alltid varit en person med alldeles för höga ideal när det gäller i princip allting och kan i vissa situationer (tyvärr) bli ganska elitistisk. Jag inbillar mig ofta att jag har de medlen som krävs för att uppnå vissa saker, medan jag ibland faller ihop i min bitterhet för att jag inser att jag kanske inte har de möjligheter som krävs.

Som person är jag utåtriktad, ser helt okej ut, har bra jobb och har egentligen ingenting att klaga på rent objektivt. Men personligen har jag hela tiden högre mål.

Eftersom jag inte uppskattar mig själv som den jag är så blir det ofta att jag inte uppskattar tjejer som är som mig. Vi kan klaffa väldigt bra och funka hur bra som helst, men jag tappar intresset. Jag tror det beror på att de påminner för mycket om hur jag är. Och så länge jag inte uppskattar vem jag är så blir det svårt att uppskatta dessa tjejer. Sen faller man lätt för folk som är som en motsats till en själv, men samtidigt förstår jag ju att det inte kommer att fungera.

Detta har blivit ett problem eftersom jag backat ifrån många potentiella flickvänner. Den senaste var egentligen väldigt bra på alla sätt, vi klaffade på alla plan. Men jag började då hitta fel och insåg att hon inte var så som jag ville ha en tjej.

Vad har ni för tips?

Man upplever sig själv på ett visst sätt, men den upplevelsen behöver inte vara sanningen.
Du verkar känna den du är, men i bland behöver man en annan person som kan ge sitt perspektiv. Har du kommit tillräckligt nära någon att få en sådan inblick i den du verkligen är?

Ja det har jag kommit. Har personer runt om mig som beskrivit ärligt hur jag är. Särskilt de tjejer jag träffat. Men även familj.

Du sätter stora krav redan i rubriken. "Uppskatta sig själv till 100%"

Man kan inte vara nöjd med allt, precis hela tiden. Du kanske fokuserar för mycket på att analysera dina höga ideal och dina mål? Du kanske istället borde lägga ner mer till på uppskattning och att bara vara nöjd med nuet, och inte tänka så mycket på det som klingar negativt. Du kan styra dina tankar, och "lära" dig hur du ska tänka för att känna dig nöjd med sig själv och vad du har precis nu. Ur ett kognitivt perspektiv.

Jag kan uppskatta nuet ibland och är lite av en livsnjutare i vissa situationer. Men jag kan nog också vara en sån som stör mig ganska hårt på en motgång. Kan liksom inte "koppla bort" det.

Träffade en tjej för ca ett år sen som det inte gick så bra med. Hon var perfekt i min värld, lite av en idealtjej. Detta trots att hon inte var som mig alls (var kanske lite det som gjorde det, läs inlägg ovan). I alla fall... jag kunde inte bara släppa det och gå vidare, utan har gått och tänkt på detta, som jag ser det fatala misslyckande, sen dess.

Jag vet att detta grundar sig i att jag inte uppnådde något som jag hade som drömideal. Men samtidigt förstår jag det sjukliga i mitt beteende och att det dessutom är självdestruktivt. Men att bara lära sig tänka rätt är lättare sagt än gjort. Jag vet ju att det jag känner inte är rimligt, men det hjälper mig föga när det kommer till att bli av med själva känslan.

Det finns hur många orsaker som helst till vad som kan bekymra dig egentligen, beroende från vilket perspektiv du ser det utifrån. Det skulle ju kunna vara så att du "misslyckades" med något som liten, och att det påverkade dig så negativt - att nu när du är äldre så sätter du höga ideal och strävar efter att lyckas för att kompensera ett tidigare misslyckande?

För det känns som att du ser saker som något som du ska uppnå för att finna största möjliga lycka, snarare än att se det med glädje och inte analysera över det.