Svensk psykiatri. Historien och nutid!

Statens institut för rasbiologi

Statens institut för rasbiologi (Rasbiologiska institutet, även förkortat som SIFR) var ett svenskt institut grundat 1922, efter en motion av bondeförbundaren Nils Wohlin, socialdemokraten Alfred Petrén med flera. Allt tyder på att motionen om ett rasbiologiskt institut 1920 var författad av Herman Lundborg, den förste chefen för institutet. Institutet var det första i sitt slag i världen.


Redan 1909 hade Svenska sällskapet för rashygien bildats. I styrelsen satt Svante Arrhenius, ordförande blev Vilhelm Leche. Under 1920-talet blev den så kallade degenerationsfaran – den förmenta försämringen av folkmaterialet och "förgiftandet av samhällskroppen" – ett svenskt debattämne. Man oroade sig för att människor med "sämre" egenskaper fick fler barn än människor med "rätt" ekonomisk, social och kulturell bakgrund och att det svenska folket på sikt skulle få vad som ansågs vara sämre egenskaper.
Fredagen den 13 maj 1921 fattade riksdagen utan omröstning beslut att upprätta ett Statens institut för rasbiologi. Bakom riksdagsbeslutet fanns en motion, som hade framförts i riksdagens båda kammare den 13 januari 1920 och undertecknats av ledande politiker som högerns Arvid Lindman och socialdemokraten Hjalmar Branting. Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade starkast möjliga politiska stöd.
Motionen skrevs av den socialdemokratiske riksdagsmannen Wilhelm Björck tillsammans med anatomiprofessorn i Uppsala Vilhelm Hultkrantz, Herman Lundborg (som senare skulle bli chef för institutet) samt dennes förtrogne Robert Larsson. Drivande namn i riksdagen var bland annat statistikern Nils Wohlin från Jordbrukarnas riksförbund samt socialdemokraterna Edvard Wavrinsky och Alfred Petrén.
Som första namn på motionerna stod Alfred Petrén och Wilhelm Björck. I Andra kammaren var motionen förutom av Björck underskriven av både socialdemokraten Hjalmar Branting och högerledaren Arvid Lindman samt framträdande liberaler som Jacob Pettersson, Raoul Hamilton och Knut Kjellberg. Alla politiska riktningar i riksdagen var alltså representerade bland motionärerna.
Även ledande svenska akademiker utanför riksdagen engagerade sig i stödet för motionen. En av de mest framträdande var Herman Nilsson-Ehle, internationellt ryktbar som en framstående genetiker, specialiserad på förädling av sädesslag. Andra namn var Frithiof Lennmalm (nervsjukdomar, Karolinska Institutet), Torsten Thunberg (fysiologi, Lund), Carl Magnus Fürst (anatomi, Lund) samt docenterna Nils von Hofsten (zoologi/genetik, Uppsala) och Nils Heribert-Nilsson (botanik/genetik, Lund). Som bilaga till riksdagsmotionen fanns också ett protokoll där medicinska fakulteten vid Uppsala universitet prisade Lundborgs forskning.

Institutets verksamhet



I England och USA fanns ett par liknande forskningsanstalter, dock med mera begränsat arbetsprogram; dessa kom till stånd genom enskilda donationer. Det svenska institutet, förlagt till Dekanhuset mitt i Uppsala, var fullt självständigt. Institutets förste chef var Herman Lundborg; dessutom återfanns bland de anställda en statistiker (och biträdande chef), en biträdande rasbiolog, en antropolog, en genealog samt två reseassistenter. Under Lundborgs ledning genomfördes rasbiologiska undersökningar av 100 000 svenskar vilket presenterades 1926 och som i förkortad version blev en lärobok för gymnasiet med titeln Svensk raskunskap. Det råder viss osäkerhet kring hur Lundborgs anställning avslutades. Vissa källor gör gällande att han gick i pension vid 67 års ålder i april 1935. Andra källor gör istället gällande att han tvingades att pensionera sig när de ledande vid makten förstod hur nära institutets idéer stod nazismens rasläror. 1936 blev Gunnar Dahlberg chef för institutet. Samma år blev Dahlberg också professor i rasbiologi vid Uppsala universitet. Under Dahlberg ledning ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn till att mer inrikta sig på vad man ansåg var en samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka folkhälsan, vilket kom att bidra till steriliseringslagen. Dessa tankar hämtades bland annat ifrån makarna Alva och Gunnar Myrdals bok Kris i befolkningsfrågan. I linje med dessa idéer propagerade Dahlberg 1936 i Sveriges radio för nyttan av att sterilisera utvecklingsstörda, se tvångssterilisering.
Institutet hade till sin officiellt angivna arbetsuppgift att rasbiologiskt genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, att klarlägga såväl det biologiska arvets som miljöns betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden. Endast genom dylika, på lång sikt drivna forskningar ansåg man sig kunna finna "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom" och kunna bringa "annan undermålighet i dagen". På detta sätt strävade institutet på statligt uppdrag efter en "fast teoretisk grundval för en exakt rashygien och en rationell befolkningspolitik".
Genom resor i olika delar av landet insamlades undan för undan ett rikhaltigt primärmaterial, som sedan - som det ansågs under denna tid - vetenskapligt bearbetades med hjälp av medicinska, biologiska, statistiska, antropologiska och genealogiska arbetsmetoder. 1926 kom institutets första större arbete om svenska folkets "rasbeskaffenhet" att publiceras, där en framträdande roll spelades av institutets statistiker Sten Wahlund. Institutet utgav vidare Meddelanden från Statens institut för rasbiologi. 1939 startades en ärftlighetsavdelning vid institutet.
Efter 1939 var den senare docenten Bertil Lundman verksam på institutet. Han skriver 1939 i Föreningen Heimdals årsbok sidorna 26 och 27:
"Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar, som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (...) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska (mindre dess intellektuella) halt. (..) Pro primo kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka."

Slutet som självständigt institut

Dahlberg avled 1956 och efterträddes samma år som institutschef av Jan Arvid Böök. 1958 ändrades namnet, då institutet ersattes av Institutionen för medicinsk genetik, och verksamheten knöts till universitetet. Idag sker forskning kring genetik vid Uppsala universitets Genetikcentrum, där flera universitetsinstitutioner ingår. De sista doktoranderna vid institutet för rasbiologi blev läkarna Gunnar Smårs, Sture Rayner och Lars Beckman.

Lobotomi utfördes på patienter i USA och Europa, och inte minst i Sverige, mellan åren 1942 och 1960. Ungefär 100000 personer lobotomerades. Tanken var att skära av kontakten mellan tanke och känsla, genom att förstöra vissa fungerande delar i hjärnan. Ca. 40 000 - 50 000 människor lobotomerades USA allena, enligt olika källor.

Till Sverige kom metoden 1944 och minst 4500 personer drabbades fram till 1969. Även om metoden fick stor spridning inom psykiatrin och ledde till att patienterna blev lättare att hantera, växte kritiken mot lobotomin mycket snabbt.

De drabbade patienternas personlighet förändrades avsevärt, en del av de blev apatiska, andra dog under operationen medan andra utvecklingsstörda. Endast ett fåtal lyckliga fall kunde rapporteras.

Tekniken uppfanns av en portugisisk läkare vid namn Egas Moniz som fick Nobelpriset för upptäckten 1949. Moniz lärjunge var den entusiastiska amerikanska psykiatrikern Walter Freeman som hyllade metoden. Freeman erkände att lobotomin förstörde personligheten men han tyckte att patienten kunde offra en del i sin själ och personlighet för att kunna dra fördel av lobotomins "välsignelse".

Norge har slutat helt med psykokirurgiska operationer. De förbjöds hel och offren har fått stora skadestånd. Det har däremot inte Sverige gjort.Sverige är det enda land i Norden som fortfarande gör psykokirurgiska operationer.

I Sverige har man inte slutat med att lobotomera patienter, utan Sverige har utvecklat lobotomi tekniken och ändrat namn från lobotomi till capsulotomi och cingulotomi. Dagens lobotomier skiljer sig från 40-talets lobotomier på flera olika sätt: teknik och omfattning.


"För 50 år sedan körde man upp en ismejsel ovanför ögongloberna i de främre loberna och vispade runt ett tag så att ett stort antal nervtrådar skars av. Därmed trodde man att "överjaget" i de främre loberna inte skulle få så stort inflytande över resten av hjärnan och att patienten därigenom inte längre skulle plågas av sin skuld. "


1940 publicerade den svenske psykiatern Per Henrik Törngren en avhandling som han kom att kalla ”Moralsjukdomen”. I den hävdade han att det mänskliga samvetet var en sjukdom, och att det s.k. överjaget, som han ansåg befinna sig i de främre loberna, borde avskiljas resten av hjärnan. Den kände psykiatrikern och psykokirurgen William Sargent skrev en gång: ”Samvetet kan nu elimineras kirurgiskt utan att påverka effektiviten i vardagslivet."

I dag utförs lobotomier på ett helt annat sätt. Man använder sig av gammastrålning för att bränna sönder två områden djupt inne i hjärnan. Patientens huvud placeras i en gigantisk hårtorksliknande konstruktion, som smälter ner den del av hjärnan som strålarna rikas på. Dessa områden innehåller nervbanor som går till de främre loberna som psykiatrikerna påstår vara den plats i hjärnan där känslolivet är lokaliserad. I första hand är det personer med tvångsmässiga beteenden och ångest som opereras. Dagens så kallade oblodiga lobotomier skadas ca. 2 kvadratcentimeter frisk välfungerande hjärnvävnad.

40-talets offer blev själlösa zombies, men även i dag skadas hjärnan på grund av de här ingreppen.

"I fem av tio lobotomifall som ingick i en svensk studie skedde försämringar av ”det abstrakta tänkandet och förmågan att använda feedback för att förändra sitt beteende”, patienterna fick med andra ord svårare att tänka på teoretiska och ogripbara saker, t.ex. konsekvenserna av en handling och försämrad förmåga att lära sig av sina misstag."

Hälften av patienterna blev alltså mätbart mer robotaktiga av en nutida lobotomi och denna försämring kunde ske även om patientens ursprungliga psykiska besvär inte lindrades.

Sverige har satsat 2,5 miljoner kronor på Lobotomiforskning som blev ett prioriterat område sedan 1993. Sverige vägrar ersätta offren för 40-talets lobotomier och lobotomi forskning bedrivs fortfarande även om det uppkommer skador på offren, som inte kan korrigeras senare. Förklaringen till hur detta kan äga rum, finns i Peter Anstrins bok "Ett sekel med psykiatrin":
"Men hur kunde en sjuk- och själavårdande verksamhet degenerera så lågt att man började stympa människor? En förklaring är nog den mekanistiskt-materialistiska syn på människan som finns inom psykiatrin. Patienterna uppfattas som ett ”material” för läkarnas ”vetenskapliga” verksamhet och patienternas subjektiva upplevelser bara som biprodukter av hjärnkemiska processer. Målet är att modifiera patienternas beteende, vad som händer i deras tankevärld och själsliv saknar betydelse. Om de blev mer ”lättskötta” eller ”vårdtekniskt förbättrade” efter en lobotomi var detta en ”framgång” som legitimerade ingreppet. Det har arten av ”kosmetiska” åtgärder."
Att Sverige fortfarande gör lagliga experiment på svenskar utan att fråga om samtycke är ännu en sak som bör förbrylla, i synnerhet eftersom detta aldrig kommer ut i tidningarna och i medierna mer generellt och inte får den kritik som den förtjänar.