Jag ser inget fel i detta.
Det är så här att om föräldern misstänks göra sitt barn illa, antingen direkt eller indirekt genom vanvård, så omhändertar man barnet.
Om barnet och mamman kan tänkas komma överens så att Socialstyrelsens beslut trotsas, så har socialstyrelsen rätt att göra upp med fosterhemmet att barnet inte ska ha tillgång till telefon och internet och sådant.
Hur hindrar man annars barnet från att ringa sin mamma och säga "jag bor här, du kan komma och hämta mig."
Barnet var trots allt 15 år och det skulle inte vara så svårt för barnet att komma runt en ev spärr även man hade gett barnet en spärrad telefon.
Har själv varit i kontakt med ett annat fosterhem (typ som "tekniker" så att säga), och nu är barnen tillräckligt stora för att inte avslöja för sin mamma/pappa var de bor.
Men när de var små. Då var jag tillochmed tvungen att spärra alla nummer (inkl 112) på telefonen (med en speciell DTMF-box) för att de hittade alltid vägar runt. De ringde SOS och bad dem koppla och sådant. Det fungerade inte helt enkelt att låta dem kunna "larma själv", så vi var helt enkelt tvunget att spärra. Så telefonen spärrades med en PIN-kod helt enkelt så att barnen inte kunde använda den.
Risken för att det skulle uppstå en nödsituation där barnen var tvungna att larma själv, var mindre än risken att barnen skulle få kontakt med sin mamma och mot socialstyrelsens beslut, kunna träffa varandra igen.
Att man inte informerar fosterhemmet om sjukvård är av samma anledning. Barnet är ej myndigt, och mamman kan då fortfarande begära ut journaler och sådant. I sådana här fall är det faktiskt tillåtet att radera/förstöra patientjournaler, men det ska till en REJÄL utredning och noga kontroll innan det görs.
Därför har man nekat barnet vård. Att flytta över sekretessen så att fosterhemmet har sekretessen istället för mamman (så att mamman inte kan se journalerna för sitt barn längre), är en relativt krånglig process och kan ta månader. Under den tiden måste vård förskjutas eller fördröjas.
För att fosterhemmet inte på eget bevåg skulle ta sitt barn till vård, så har socialstyrelsen så informerat fosterhemmet om att barnet är friskt och att det inte skall tas till vård.
(Skulle man säga "Barnet har körtelfeber men ni kan inte ta barnet till vård för då riskerar sekretessen att röjas" så skulle fosterhemmet antagligen ifrågasätta det hela tiden).
Fosterhemmet hade också antagligen flera fosterbarn och då kan man inte riskera livet på ett barn till bara för att ett barn ska få vård.
Vad hade varit bäst? Att barnet fick sin vård men att mamman/pappan sedan kom och hämtade barnet och stack utomlands med det och där barnet istället kanske dött av vanvård eller misshandel, eller att barnet dog i sjukdom?
Då är det ju bättre att barnet dog i sjukdom. Det är ju ändå en "olyckshändelse" till skillnad från vanvård eller misshandel.
Det fanns tyvärr bara dem 2 att välja på.
Det är faktiskt inget konstigt att man gör såhär. Ibland krävs det såhär för att hindra barnen att komma i kontakt med sin mamma eller pappa.
En sak om barnen själva inte vill se sin mamma och pappa, och att de hatar dem för att mamman eller pappan gjort dem illa. Då är det inga problem för barnet att placeras på ett vanligt "oskyddat" hem med full vård och sådant.
Men nu är det så att barnen och föräldrarna samarbetade EMOT socialstyrelsens beslut, då måste man vidta sådana här åtgärder!
Det är så här att om föräldern misstänks göra sitt barn illa, antingen direkt eller indirekt genom vanvård, så omhändertar man barnet.
Om barnet och mamman kan tänkas komma överens så att Socialstyrelsens beslut trotsas, så har socialstyrelsen rätt att göra upp med fosterhemmet att barnet inte ska ha tillgång till telefon och internet och sådant.
Hur hindrar man annars barnet från att ringa sin mamma och säga "jag bor här, du kan komma och hämta mig."
Barnet var trots allt 15 år och det skulle inte vara så svårt för barnet att komma runt en ev spärr även man hade gett barnet en spärrad telefon.
Har själv varit i kontakt med ett annat fosterhem (typ som "tekniker" så att säga), och nu är barnen tillräckligt stora för att inte avslöja för sin mamma/pappa var de bor.
Men när de var små. Då var jag tillochmed tvungen att spärra alla nummer (inkl 112) på telefonen (med en speciell DTMF-box) för att de hittade alltid vägar runt. De ringde SOS och bad dem koppla och sådant. Det fungerade inte helt enkelt att låta dem kunna "larma själv", så vi var helt enkelt tvunget att spärra. Så telefonen spärrades med en PIN-kod helt enkelt så att barnen inte kunde använda den.
Risken för att det skulle uppstå en nödsituation där barnen var tvungna att larma själv, var mindre än risken att barnen skulle få kontakt med sin mamma och mot socialstyrelsens beslut, kunna träffa varandra igen.
Att man inte informerar fosterhemmet om sjukvård är av samma anledning. Barnet är ej myndigt, och mamman kan då fortfarande begära ut journaler och sådant. I sådana här fall är det faktiskt tillåtet att radera/förstöra patientjournaler, men det ska till en REJÄL utredning och noga kontroll innan det görs.
Därför har man nekat barnet vård. Att flytta över sekretessen så att fosterhemmet har sekretessen istället för mamman (så att mamman inte kan se journalerna för sitt barn längre), är en relativt krånglig process och kan ta månader. Under den tiden måste vård förskjutas eller fördröjas.
För att fosterhemmet inte på eget bevåg skulle ta sitt barn till vård, så har socialstyrelsen så informerat fosterhemmet om att barnet är friskt och att det inte skall tas till vård.
(Skulle man säga "Barnet har körtelfeber men ni kan inte ta barnet till vård för då riskerar sekretessen att röjas" så skulle fosterhemmet antagligen ifrågasätta det hela tiden).
Fosterhemmet hade också antagligen flera fosterbarn och då kan man inte riskera livet på ett barn till bara för att ett barn ska få vård.
Vad hade varit bäst? Att barnet fick sin vård men att mamman/pappan sedan kom och hämtade barnet och stack utomlands med det och där barnet istället kanske dött av vanvård eller misshandel, eller att barnet dog i sjukdom?
Då är det ju bättre att barnet dog i sjukdom. Det är ju ändå en "olyckshändelse" till skillnad från vanvård eller misshandel.
Det fanns tyvärr bara dem 2 att välja på.
Det är faktiskt inget konstigt att man gör såhär. Ibland krävs det såhär för att hindra barnen att komma i kontakt med sin mamma eller pappa.
En sak om barnen själva inte vill se sin mamma och pappa, och att de hatar dem för att mamman eller pappan gjort dem illa. Då är det inga problem för barnet att placeras på ett vanligt "oskyddat" hem med full vård och sådant.
Men nu är det så att barnen och föräldrarna samarbetade EMOT socialstyrelsens beslut, då måste man vidta sådana här åtgärder!
