Att inte kunna se människor i ögonen

Har nog lite med intresse att göra, men så tycker jag att det finns en gräns mellan att se någon i ögonen och att stirra. En person som bara blänger rakt på mig i flera minuter skulle kännas jävligt konstigt, följer nog upp med blicken i början för att sedan låta den vandra naturligt på saker som händer runt om.

Jag hade problem med att se människor i ögonen för några år sedan. Jag tyckte att det var svårt att prata med folk överhuvudtaget, och när jag pratade med någon i klassen t ex som jag inte kände så bra flackade jag rejält med blicken. Tror att det berodde på dåligt självförtroende och låg självkänsla. Jag kände undermedvetet att folk tyckte att jag var konstig, och därför var det jobbigt att se folk jag inte kände i ögonen.

Nu har jag det betydligt bättre socialt, och tittar folk i ögonen (på ett normalt sätt) när jag samtalar. Dock händer det att jag fortfarande styr undan blicken när jag pratar med folk som har ganska dominant stil. Det är dock relativt få personer det gäller. Det är folk som har "för" bra självförtroende och som inte visar någon svaghet. Att få en sån stenhård blick på sig känns ungefär som att bli granskad på något sätt.. Svårt att förklara, antar att ni fattar vad jag menar.

Det finns en del människor som helt enkelt inte klarar av att se någon annan i ögonen.

Detta av många orsaker; varav EN av dem är att den personen är "svag". Såklart finns MÅNGA andra orsaker.

Men; ett tips för de som vill - men inte kan - se folk i ögonen (t.ex under en anställningsintervju):

Fäst blicken vid den inre kanten på ögonbrynen; då det verkar som om ni tittar den andre i ögonen utan att egentligen göra det.

Då är vi ungefär likadana, med likadan historia. Ja, vissa människor är obevekliga i blicken vilket blir obehagligt. Sådan fast/stark blick använder jag bara när jag är riktigt förbannad och vet att jag har rätt. Det är en "maktblick".

Jag har inga problem att se folk i ögonen längre, men jag tittar inte för länge heller. Det finns vissa sociala normer som avgör hur länge det är lämpligt att se andra i ögonen innan det börjar uppfattas som hotfullt. Är det min flickvän gäller andra regler - då kan jag titta hur länge som helst. Men när det gäller andra, utanför intimsfären, och då speciellt människor man aldrig har träffat förr, gäller ömsesidig respekt vilket markeras genom väl avvägd längd på ögonkontakten.

I vissa andra kulturer är det mycket viktigt att se andra i ögonen under lång tid - det markerar ärlighet. Sedan finns det kulturer där man aldrig får kolla en person av högre samhällsklass i ögonen.

I djurriket, speciellt bland flockdjur, är det vanligt att hierarkiposition markeras av vem som får kolla den andra i ögonen samt vem som får hålla högt huvud. Så människors beteende kan vara förknippat med det, i fallet av att man inte vågar se andra i ögonen. Man känner sig som lägre stående och är rädd för att skapa konflikt/bli dömd. Egentligen en form av egendömande, vilket är synd, eftersom man inte ger sig själv en chans.

För övrigt är din avatar jävligt skön!

Bra beskrivet, det är exakt så det känns för mig med.

Försöker ändå hålla ganska bra ögonkontakt och jag tror inte folk tycker att jag är "dålig" på att kolla i ögonen, men när det känns för "intimt" kollar jag bort en kort stund och då känns det inte lika "intimt" längre av någon anledning.

Du säger själv att du har tittat för länge på dem.
Jag tycker inte att du ska gå runt och köra arga (eller glada) leken på folk du inte känner. Naturligtvis känner sig inte alla trygga i att de upplever sig utstirrade.

Vet inte varför jag inte gillar ögonkontakt, har aldrig kollat folk i ögonen när jag var liten det var mina föräldrar som påpekade det i tonåren. Så har börjat manuellt att kolla folk i ögonen och det blir bara fel eftersom man blir utpekad för att "stirra".

Tycker att det är vanligt med yngre presoner "data generationen"

När jag var yngre, blyg som sjutton och mobbad kollade jag ingen i ögonen. Inte ens min familj. Hade och har fö inget bra förhållande till den.

Idag, om jag undviker ögonkontakt, beror det på flera orsaker. Jag kan vara uttråkad, ha noll respekt eller väldigt mycket respekt. Jag är nämligen väldig ug och att se ner är ett sätt för mig att markera om jag upplever någon som dominant och accepterar denna dominans sas. Fast det är ju inget som sker för kreti och pleti.
Oftast beror det helt enkelt på ignorans, att jag inte vill umgås med människan, men "måste".

För att det är obehagligt att se folk i ögonen. Det känns väldigt närgånget. Ögonkontakt är för de som förtjänat det.
För att ändå verka som om man bryr sig och inte göra folk oroliga i onödan så ser jag folk i ögonen i alla fall lite. Det är olika personer, tycker jag om dem så är det enklare. Ibland spelar inte det någon roll.

Beror ju på samtalet.

Oftast gör man ju något annat samtidigt, och då lägger man fokus på det. Ytterst få personer förtjänar ens fulla uppmärksamhet.

Dessutom:

=> Har inget som helst intresse att verka "stadig" eller "trygg" för någon man inte bryr sig ett skvatt om. Säg vad du vill ha sagt och be done with it.

Det beror helt på tycker jag, en del har såna äckliga genomborrande blickar som om de vill gräva sig in i ens själ. Då tycker jag att det är lite jobbigt ibland. Men oftast är det lugna puckar.