Varför i djävulen kan inte föräldrar få pli på sina barn?

Ett fenomen som stört mig länge nu. Jag måste ha ett svar. Varför kan inte föräldrar ha någon form av pli och disiplin på barnen numera?

Varje gång jag handlar är det en unge som skriker så det hörs över hela butiken, föräldrarna gör inte ett jävla något för att få tyst på eländet. Och nej, jag talar inte om spädbarn, jag talar om ungar på 5-6 år som inte kan hålla tyst.

Jag vet inte hur många gånger barn springer runt och leker i affärer och annat och är rent i vägen för alla oss som försöker handla. Och om man vänligt ber barnen att flytta sig lite så dyker det upp en rosenrasande förälder och skäller för att jag "hämmar barnens kreativitet" eller löjligt larv.

Jag har också sett föräldrar som försöker förhandla med sina barn huruvida man skall köpa en sak eller icke. Jag har också lagt märke till att i 75 % av fallen förlorar föräldern också förhandlingen mot sina barn!

Vad är det frågan om egentligen? Hade jag skrikit så när jag var i den åldern hade jag fått en utskällning som hette duga. Jag vågade då inte missköta mig, för jag visste vad som hände när jag gjorde det. Stå i vägen var också en dödssynd.

Och det var då inte fråga om förhandlingar. Man frågade sin förälder om man fick en sak och blev svaret nej, då var det nej som gällde.

Kan någon svara mig på vad fan som har hänt egentligen? Ungefär när började alla ungar bli chefer över sina föräldrar?

(Och som bonus: Hur kommer egentligen arbetslivet se ut, när alla "fria och unika själar" skall ut och arbeta?)

Det är ett jävla mysterium...

Jag tycker det är extremt lätt att få barn att göra som man vill. Om man håller sig lugn och förklara för barn så förstår de flesta vad som krävs av dem.

Har sagt det förr och jag säger det igen. Många föräldrar borde inte få vara föräldrar. Att lulla för mycket med sina barn, för att man tror att man gör en god gärning genom sin "snällhet", kommer bara skada barnen längre fram i livet. Dessa småbarnsföräldrar, ofta sena 70-talister, försöker uppnå ett självförverkligande genom sina barn, och det tycker jag är rent ut sagt vidrigt.

Jag stör mig också på fenomenet är det så satans svårt att greppa ungjäveln och tala om att man härjar inte i affären/restaurangen/hos folk. Min dotter som fyller snart 15 är förstås perfekt och väluppfostrad jag vet inte om det är min förtjänst eller om hon bara är sådan som person. Jag tror i alla fall att det gäller att välja sina strider. Man får aldrig låta barnet vinna om det blir en konflikt, man ska vara konsekvent. Nej betyder nej, det är inte förhandlingsbart, och man behöver inte förklara för barnet varför för då öppnar man för en diskussion.

Där håller jag inte med dig. Tycker det är extra viktigt att man förklara varför de inte får göra vissa saker.

Där tycker jag ändå att du har fel. Att bara hävda att något är fel utan att motivera varför är ofta kontraproduktivt. Att aldrig låta barnet vinna låter inte heller så jävla sunt, om ungen vinner argumentationen är det bara att inse att man förlorat och ge med sig.

Det är just därför man ska välja sina strider.

Agree där.

Om de kan argumentera så är det bara bra. Man har inte alltid rätt även fast man är vuxen. Det kommer väldigt kloka ord från de små munnar ska ni veta.

De blir stärka när de också vet att det dom har att säga är meningsfullt även fast de är små. Det gäller att bolla fram och tillbaka. Det handlar hela tiden om samarbeta mellan förälder och barn. Man kan ju inte trampa över dem hur som helst.

Jo, före eller senare, men just för stunden, när ungen springer i affären tycker jag inte man ska behöva ta diskussionen. Barnet ska veta att när mamma/pappa säger nej så är det så.

Absolut, men när man väl ha sagt nej tycker jag inte man ska ge sig, då är man inte konsekvent.

Men varför är det så? Om du ställer en fråga till en vän: "Vill du ses i helgen" skulle du då bli nöjd med ett svar som nej? Skulle inte du undra varför denna vän nu helt plötsligt inte vill ses? Skulle inte du ifrågasätta detta nej? Det skulle du nog med all säkerhet göra? Du skulle ifrågasätta. Det är precis det barn gör? Och det gör dom genom att trosta ordet nej, genom att göra precis tvärtemot och genom att hamna i en konflikt med föräldern.

Jag tar alltid den diskussionen om situationen uppstår. Nu är mitt barn inte ett sådant barn som springer runt i affären eller besvärar andra under tiden. Men jag personligen blir störd om vi ska handla och hon väljer att skutta framför mig medan vi handlar.

"Om vi ska handla i lugn och ro så kan inte du gå skuttade framför mig hela tiden.. då kommer vi ingenstans" Hon slutar genast upp, ställer sig bredvid mig, håller mig i handen och sen har vi inga problem resten tiden. Skutta får man göra någon annanstans för handla kan man inte om man skuttar runt. Så har hon uppfattat mig. Och det var inga problem. När vi kom utanför affären kunde hon skutta fritt.

När jag packar upp varor på löp-bandet? heter det så? brukar hon

1) fråga om hon får gå sätta sig och vänta på bänken. Vilket hon får
eller också..
2) sätta sig upp där man inväntar varorna och vänta på våra varor och mig.

Ibland ställer hon sig iför där andras varor är och då förklarar jag medan jag lägger upp varorna att "Där kan du inte stå för då står du i vägen för dem som ska packa sina varor"

Då flyttar hon på sig.

Det är ganska bra att ha en öppen dialog med sitt/sina barn hela tiden. Att man liksom samtalar med dem hela tiden och förklara varför och varför inte.

Att bara säga "Nej!" som de flesta föräldrar gör i en affär kan vara rätt provocerande för ett barn. Dels för att man låter som en bitterfitta och ger ett tråkigt svar på en fullt naturlig fråga så som "Mamma kan jag få en glass" och dels för att de undrar varför inte? SÅKLART! Varför får jag inte en glass? NEJ som det ofta låter i affärer när denna fråga ställs är liksom inget svar på frågan. Det är som att säga "därför" när någon frågar varför. Det är efterblivet rent ut sagt!

Det är så många föräldrar idag som springer runt med vilda barn i affären och dessa använder just bara ordet nej, detta resulterar i att de i slutändan måste släpa ut ett skrikande barn därifrån.

På varje skrikig unge finns det 10 andra som du inte märker. Så jag tror inte problemet är så stort. Men visst är det tragiskt.