Varför i djävulen kan inte föräldrar få pli på sina barn?

Jag skulle respektera min väns svar och tro att det finns en anledning som hon berättar när hon kan.Precis som dottern vet att om jag säger nej -vilket händer inte ofta - finns det en anledning och förklaringen kommer. Om man har tid kan man ju förklara på plats men jag tycker att man ska ha så pass mycket pondus att barnet lyder när det är skarpt läge, kan ju handla om liv och död.

Extremt osund kosthållning med socker i överflöd, långa timmar på statliga institutioner där man måste kriga för uppmärksamheten, stressade och pretentiösa föräldrar som saknar stabilitet och trygghet i bostadskomplex med liten eller obefintlig tillgång på riktigt vildmark/naturmiljö, TV med skrikiga, hysteriska och konsumera-vänliga program som barnvakt, fullständigt utebliven barnuppfostran för att det är barnmisshandel att ta tag i armen på avkomman när det beter sig ursinnigt - tycker nog barn idag utvecklas förvånansvärt dugligt dessa tråkiga förutsättningar till trots. Påminner mig osökt om när jag häromdagen försökte botanisera ostört i en trivsam liten matbutik i grannskapet, genom butiken hörs ett kontinuerligt avgrundsvrål i smurf-ton. Det är otroligt störande och jag lämnade hastigt frukt-och-gröntavdelningen i syfte att försöka undkomma detta gälla barnskrik. Det fungerade inte, och skriket tystnade inte. Strax därpå kommer en nonchalant 30årig kvinna med barnvagn förbi och en 3-5åring sitter och skriker öppet i vagnen. Ett äldre syskon går bredvid och verkar van. Vad är detta för extremt beteende? Har man en unge man inte får tyst på får man faktiskt lov att gå hem med fanskapet. Otroligt respektlöst för alla i omgivningen att lyssna på ett barn som skriker sig hes och en förälder som kör den tveksama uppfostringsmetoden "ignorera". Ser man ett föräldern åtminstone försöker tysta barnet kan jag känna någon form av accepterande eller respekt - men att köra runt där som om det vore helt normalt att ungar skriker på detta vis... det är helt befängt, övervägde att skälla ut kvinnan men tyckte synd om barnen. I övrigt så tystar man starkt gränssökande barn med fysiska tag, ofta räcker det med att hålla hårt i armen och säga till på skarpen. Det skapar en smärta och/eller chockeffekt och de är mindre benägna att fortsätta med ett beteende som leder till sådana oönskade effekter. Vill man som förälder av olika skäl inte uppfostra sin avkomma får man hålla det i ett hus på landet så att vi övriga kan röra oss i en sansad och respektabel offentlig miljö.

När jag för tillfället rör mig i miljöer där det finns mycket barn så är det något jag har lagt märke till, det finns fler och fler barn som börjar lägga på sig en massa extrakilon redan i ung ålder och genomsnittet (räknar 10-12 år här) verkar vara lite småtjock. Hur kan nu detta komma sig att man helt tappat kunskapen om hur viktig kosten är? Det tar max en halvtimme att sätta upp ett matchschema för en vecka, om ens det. Kan det verkligen vara så svårt att sätta sig ned och planera så att ens barn (och övriga familjen) får i sig hälsosamma nivåer utav näringsämnena?

Det är ett mycket beklagligt fenomen som jag också noterat. Det är ingen slump att ex.v normala slanka kvinnor kan handla kläder på barnavdelningar idag: hela industrin har anpassat sig efter tämligen välgödda prepubertala exemplar som är vana vid läskeblask, micropizza och ett orörligt liv framför onlinespel på internet. Även unga vuxna är synnerligen fläskiga idag till följd av cigg/sprit/kebabdieten och gömmer sig bakom alla meningslösa DU-DUGER-SOM-DU-ÄRprojekt som lanseras av privatpersoner, ideella organisationer och statliga initiativ för att rättfärdiga ett totalt förslappat samhälle och osunt leverne. Man märker det inte allra minst tillsammans med det kidnappade begreppt "kurvor" som numera är synonymt med bilringar och hängig hud och det uttjatade kortet Marilyn Monroe (som för övrigt hade ett midjemått på 60 cm vilket diverse inte verkar begripit). Vad som behövs är krigstjänstgöring för män, barnplikt för kvinnor och massivt skattepålägg på icke-motiverad föda (chips, läskeblask osv).

Något som jag är starkt kritisk till är att man lämnar över uppfostran utav barnen (i den viktiga unga åldern 2-6, (har för mig det är då som man börjar utröna vem man är som person och man kan hyfsat lätt gissa hur det kommer gå för barnen i framtiden redan då)) till förskolan/staten vilket givetvis är en väldigt osund miljö egentligen. Det är hög ljudnivå, barnen är alldeles stirriga och uppmärksamhetstörstande och jag vet själv med mig att det är lite obehagligt att som ung man ta hand om andras ungar, det känns fel när de börjar söka efter en massa uppmärksamhet enbart för att det för en gångs skull finns någon som leker med dem. Det går helt enkelt inte att ha pli på 20 ungar på en liten yta när de hela tiden uppmuntras utav de övriga "pedagogerna" till att göra vad dem vill och vara "fria" själar och annat flum.

Något annat jag har noterat är att barnen har fruktansvärt svårt att bli tillsagda på skarpen. Hände för några veckor sedan att en liten kille fick en rak höger i ansiktet på en annan liten killen, jag röt till på honom att så ska han inte göra, killen som slog började störtböla, jag tänkte, "Vafan, så kan man inte bete sig så jag rycker tag i honom i princip kräver att han ska säga förlåt. Uppenbarligen gjorde jag fel enligt "pedagogerna" (alt. kaffedrickarna som knappt jobbar) och att jag skulle varit snällare när jag sa till honom. Problemet är att jag kommer själv ihåg att när en vuxen sa till en något så vågade man inte göra något annat och det är helt enkelt slutdiskuterat när den vuxne sa till en. Nu verkar det inte vara så längre, av flera anledningar som jag behöver lite tänkande och mycket sömn för att reda ut.

Min poäng med detta svamlande är att det verkar som vissa/de flesta föräldrar helt har slutat bry sig om att uppfostra sina barn till att kunna ta sig fram i denna hårda smått våldsamma värld. Istället överlåter de uppfostran till statliga institutioner som förskola/skolan och gå efter skadliga normer som godis till helgen och glass på kvällarna.

En av få verksamheter som fortfarande ser till så att barnen inte flippar ut helt är troligtvis föreningsverksamheten och då speciellt idrottsverksamheterna där barnen till viss mån lär sig disciplin och orsaken till varför man måste jobba hårt för att uppnå något.

Fyfan vilket i landsproblem. Jag lovar dig att folk stört sig minst lika mycket på dina föräldrars uppfostran vid många tillfällen när du var barn och härjade runt som en jävla idiot. Oddsen att du som barn betedde dig som en ängel, och att dina päron uppfostrade dig på ett 100% korrekt sätt ser jag lika troligt som att min kuk är 700 meter lång.

All utveckling kommer utifrån Sverige, även dåligt uppförande och usel barnuppfostran.

Se på framför allt somaliska, men även romska och i viss mån arabiska föräldrar, deras barn får springa runt, gapa och riva ner saker utan att morsorna bryr sig.

Detta är min stora skräck i livet. Har en dotter på 2 år som jag tycker att jag har bra pli på och det funkar utmärkt i affärer än så länge. Hon följer efter, rör inget och pratar med normal röst. Hon är riktigt lugn när man är ute ibland folk. Men satan i gatan va arg hon kan bli hemma när hon inte får som hon vill. Kan tänka mig att det kan bli samma sak ute bland folk om 2-3 år. Vettefan va man ska göra. När/Om hon lackar i en butik så får man väll ta henne under armen och gå ut ur affären.

Jag håller med dig i mycket du säger.
Har själv arbetat med mindre barn en kort period och har nu en dotter som går på förskola.

MEN... Tyvärr ser många ledare/tränare inom dagens föreningsverksamhet inte sig som fritidsledare/aktiverare av dagens ungdom, utan som den som "ska träna fram nästa Zlatan" vilket resulterar i elitistiskt tänkande i en verksamhet som är anpassad för tioåringar.

Fast nu skrev ju du så här

"Man får aldrig låta barnet vinna om det blir en konflikt, man ska vara konsekvent. Nej betyder nej, det är inte förhandlingsbart, och man behöver inte förklara för barnet varför för då öppnar man för en diskussion."

Ja, jag kan inte annat än hålla med dig.
Det beror väl på? Okej, det är bra att förklara för barnet varför man inte bör skrika så man väcker döda i mataffären, absolut. Men däremot skall man inte behöva förklara varför ungen inte kan få leksak nummer 3 896 bara för att ungen pekar på den. Där räcker det med ett nej.
Tro mig, misskötta ungar är, tyvärr, i klar majoritet.
Hade jag gjort som vissa barn gör idag vete fan om jag inte till slut fått en lavett. Nu har jag visserligen aldrig fått det, därför att det var otänkbart att göra vissa saker. Man skrek inte och härjade på allmän plats.

Så jag får säga grattis till dig, helt enkelt.
Jag tror inte det är en invandringsfråga. Jag vet vad ni här tycker om muslimer, till exempel, men muslimer är oerhört bra på att hålla reda på sina ungar. WT-familjerna är betydligt värre.
Om alla föräldrar ändå var som du!


Och så ett tillägg: Jag är inte förälder och jag tror inte heller jag kommer bli. Så min syn på barnuppfostran är ungefär som konstkritikerns syn på konst.

Jag anser absolut att man bör förklara varför ungen inte kan få leksak nr 35896654 i affären.
För man har ju som förälder alltid en anledning till varför ungen inte får. Även där säger jag "Mamma har inte pengar, leksaken är för dyr" Punkt. slut.

Istället för ett efterblivet Nej. For no reason. Barnet ställde en fråga, varför inte besvara den med ett vettigt svar? Man stimulerar dessutom deras språk ju mer man talar med dem. Det kan aldrig gå fel att förklara varför?!

Dom föräldrar som enbart säger nej är alldeles för lata för att lägga ner energi på sina ungar.