Redo att dö

Jag har aldrig varit redo för att dö innan jag har alltid hatat döden men nu senaste månaden har jag fått känslan av att jag e redo att dö liksom jag är inte rädd för döden längre jag har även fått känslor som att jag inte räcker till i livet och jag vet ej vad jag ska göra. Finns inget som riktigt roar mig längre va med vänner och gå på fotboll de har alltid varit mina stora passioner men det roar mig inte alls längre. Jag har börjat göra saker jag aldrig gjort förut som igår vid 2-3 på natten tog jag cykeln ner till stranden och satt där i 1-2 timmar och bara tänkte på detta. Jag vet ej vad jag ska göra i med att jag känner det finns egentligen ingenting för mig att göra i denna världen.

Jag skriver inte detta för att jag vill att folk ska tycka synd om mig och sådant vill bara få ut de från mig i och med att jag inte har berättat detta för någon innan.

Så min fråga till er är har ni känt detta för? och vad gjorde ni för att inte ta den tragiska vägen ut och ta era liv?


Visste ej om mitt inlägg hör till relationer och samlevnad men jag la de här endån

spelade bort 6000 spänn nyss på mrgreen för att jag mådde dåligt... men aja är bara att gå vidare... känns bara dock som om jag har blivit hypnotiserad till att göra det för jag har aldrig spelat förut.. och jag har haft en jävla deja vu den senaste veckan

Jag tackar universum för flashback, där vi malplacerade får plats.

TS: Jag har befunnit mig i exakt din position, skicka mig PM så snackar vi.

varför känner du såhär? jag reagerade när jag läste topic, men jag vet inte om vi har samma erfarenheter här.

grejen är, som alltid när det gäller livet, döden och mening med livet.
du kan känna för att leva, och dö, men i slutändan är du samma person som när du var som lyckligast och att dö är inte mer motiverat än att leva. Har du en besvärlig situtation rent socialt kan jag förstå dina känslor, men du kan alltid göra det aktiva valet att leva

Känns som något som hör till psykologi-forumet. OT har jag inte mycket att tillägga då jag litar på att folket här kommer bidra med underbar hjälp. Men visst är det skönt ändå, att acceptera döden?

Alltså, just det där med att vara redo att dö har jag aldrig upplevt, eftersom jag har en extrem dödsfobi. När jag ligger på min dödsbädd kommer jag ha världens panikångest och...

Däremot har jag känt mig färdig med livet många gånger. Alltså tappat sugen lite. Och det jag funnit vara lösningen är en radikal förändring. Flytta, prova nya saker, starta eget... Vad som helst, bara du provar något nytt och radikalt. Det brukar fungera ganska bra. Ibland måste man skaka till livet lite för att uppskatta det.

Och du mår förstås bättre nu efteråt?

Jag har alltid velat acceptera döden jag tycker det är skönt att jag kan acceptera döden men det är känslorna bakom som är det jobbiga jag känner mig liksom inte som den personen jag var, jag känner mig som ett påhitt liksom jag vet inte vad jag lever för längre jag har ingenting som gör mig lycklig visst jag älskar min familj och mina vänner men jag känner mig inte lycklig med dem känns som dem inte gör mig glad längre precis som allt annat jag blir inte glad av nått längre jag har tänkt på att bara dra iväg en månad lr nåt men jag vet inte

Jag har också känt så och mitt förslag är att resa någon stans kanske flytta eller byta jobb/utbildning eller göra något som du alltid har viljat göra men inte har vågat för att du kan förlora något.

Du kan ju inte ha gjort allt på jorden och lita på mig när jag säger att du kommer att käna anolunda inom 1 år

Jeez, trodde det var en "ta livet av mig"-tråd igen.

Men när jag läste, så blev jag väldigt förstummad. För jag har gått igenom exakt samma sak.
Jag hade/har ingen lösning. För jag fick det att gå så långt att jag blev så jävla djupt deprimerad att jag flera gånger sa "Hej då" till mina familjemedlemmar. Men de lyckades alltid rädda mig ur det, på något vänster. Och det kanske var så att jag var tvungen att få ut mina gömda/dolda aggressioner jag hade inombords, på det sättet. Men de fortsatte att vara stöttande, hur jobbig och motsträvig jag än var. Och till slut förstod jag, även om jag hatar detta skit, så finns det fortfarande folk som finns där, som inte vill att jag ska hata detta.

Med tiden så slängdes allt skit med "redo att dö" grejen bort.

Jag vill inte dö, är jag redo? Nej.

Snarare händer det så händer det. Men jag är oerhört tacksam för alla nätter jag hotat med saker jag egentligen inte ville. Förut så var det, "det är dags att avsluta detta medan man har en chans."
Nu är det snarare, "Jag har ett liv, lev tills du dör, du får bara en chans"

Osammanhängade inlägg, måhända. Ber om ursäkt isåfall, hoppas du förstår min poäng!

Jag har alltid varit rädd för att dö men för ett halv år sen ändrades det till mer liksom jag vill inte dö nu men gör jag allt skoj jag vill göra nu som ung så kan jag dö lite tidigare men nu den senaste månaden har jag tänkt mer jag kan du nu för det finns inget roligt kvar säger inte att jag ska ta självmord men liksom jag är redo att dö. de är inte själva döden jag tycker e jobbig för att vara ärlig tycker jag att det e lite skönare att acceptera döden för den finns där det är bättre att veta att den kan komma när som helst än att dölja den och sedan stå där och bli chockerad när den kommer men som sagt det är inte det som är det jobbiga utan det är tankarna om "jag räcker inte till jag hjälper ingen genom att finnas här" det är dem som är det jobbiga

Relationsakuten -> Psykiska problem.

/mod