Borderline, en livstidsdiagnos?

Borderline är en del av din personlighet. Och man kan ändra sin personlighet. Men eftersom att du lider av din egen personlighet så behöver du hjälp att ändra den. Du kan ändra den om du vill, men det tar tid och är svårt. Därför finns psykologer till din hjälp.

Du kan ha borderline och bota det. Det är upp till dig. Då det är en del av din personlighet.

Nu var det ju inte så jag menade, att det "bara är att" rycka upp sig, menar att är man så jävla trött på det som jag är, så finns det ju inget annat att göra längre? Jag är helt enkelt så förbannat jävla "klar" med att må dåligt, förstår du? Efter så många försök till mer avancerad hjälp så är det för mig så att det nu har öppnats en dörr där lösningen är så obehagligt enkel i jämförelse med de lösningar jag hade förut(alkohol, sex, droger, misshandel).

Som en "aha-upplevelse". Så har man mitt i allting slösat 10 år av sitt liv på att bara klaga över precis allt, skyllt allting på alla andra och bara tyckt synd om sig själv. Hävdat att inte en jävel förstår ens problem och bara varit förbannad. Så är det för mig, med all den skit, så är det förbannat enkelt att bara rycka upp mig. Jag kan andas för första gången i mitt liv, och nu när lösningen ligger rakt framför ansiktet på mig, så ser jag ingen enklare uppgift än att bara ta den och göra något bra av det.

Menar att; i jämförelse med de lösningar jag själv räknat ut och använt mig av tidigare, så är det här busenkelt. Visst, det har tagit en jävla massa år att komma hit, men jag är helt enkelt färdig med dom lösningar jag haft tidigare. Jag orkar helt enkelt inte må dåligt längre. Nu vet jag att det inte är världens fel att jag är den jag är, utan att den största anledningen faktiskt sitter precis framför spegeln i badrummet. Barnsligt enkelt, enligt mig!

Säger såklart inte att processen är lätt, tror bara att den värsta stormen kan vara över nu, och att det blir lättare att leva ett normalt liv om man fokuserar på det verkliga problemet istället för allting annat som är jobbigt.

Poängen är att det ÄR skitenkelt, när man väl bestämmer sig. Det har jag gjort. Så för MIG är det enkelt. Och jag har inte besegrat skiten, men jag har viljan, och med den kommer man jävligt långt. Jag har liksom ingenting annat att välja på längre.

Jag kan ju ändra mig, det vet man ju aldrig. Kan ju lika gärna sitta inspärrad om ett par år jag också, även de starka kan dyka en hundrafjärde gång.

Är det överhuvudtaget förståeligt, det jag skriver eller är jag bara dum i huvudet?

Nej jag förstår hur du menar.
Men, såhär är det för mig; jag har i princip slösat bort 3 år av mitt på ingenting, efter upprepade försök att "rycka upp mig", folkhögskolor, komvux, sömnskolor, m.m, så kunde jag ändå inte klara det själv, av en anledning som jag då bara berodde på att jag var lat och misslyckad eftersom alla andra klarar av att rycka upp sig.
Så jag slutade försöka, ville inte misslyckas en gång till.
Tills min mamma fick nog och tvingade i väg mig till husläkaren, som i sin tur skickade en remiss till psykiatrin, där det gjordes en utredning och jag fick diagnosen emotionellt instabil personlighetsstörning.
Det var sån sjuk jävla lättnad, jag fick höra att det inte bara var mitt eget fel att jag inte kunde styra upp mitt liv, att det faktiskt går att få hjälp.

Och jag har gått från att göra ingenting och gömma mig i från det som varit jobbigt till att ha en daglig verksamhet som jag går på, läkartider, kontakt på soc och en påbörjad DBT-terapi.
Men bara för att jag är en bit på vägen betyder inte det att jag helt hux flux är en ny positiv människa som älskar livet, tvärtom, det här är betydligt jobbigare än att bara vara hemma och sova bort dagarna, för nu måste jag ju faktiskt prata om skiten och lära mig att handskas med den.
Min första impuls när det blir jobbigt är att skita i allt och gå tillbaka till att slippa handskas med vardagen.
Hela mitt liv just nu går ut på att styra upp mitt liv, och så som du nu är trött på att höra om negativa saker, exakt så trött är jag på att höra att jag borde ha en positiv attityd och fortsätta kämpa. Jag blir ju aldrig ledig från mig själv.
Jag har fortfarande svårt att se att jag kommer kunna bli "lycklig" och få en meningsfull tillvaro, men jag försöker iaf.

Förstår allt det du skriver, och håller med.
Det är piss att reda ut sitt eget huvud och möta sina demoner, men det betyder ju inte att det inte går eller är bra i slutändan. Det är ju bättre än att leva med demonerna? Och jag är inte trött på att höra negativa tankar så pass ytligt, jag är mer trött på folk som vet att det finns hjälp men vägrar att ta den och igenom det är övernegativa för att de egentligen bara inte vågar se in i sig själva(vilket jag förstår, förnekelsen och rädslan är väl de svåraste stegen att ta sig över). Jag menar, det GÅR ju i slutändan. Jobbar man hårt som fan och kämpar som en idiot så kanske man en vacker dag kan gå till jobbet som en såkallad "normal" människa.

Och jag är lika trött på folk som säger åt en att tänka positivt, de fattar fan inte vad de snackar om. Så enkelt är det ju inte. Däremot så tvingas sådana som du och jag att göra det, annars går vi under. Så är det bara.

Tror aldrig jag kommer att bli "lycklig", men livet kommer förhoppningsvis att bli lättare om jag får lära mig mer om mig själv och att handskas med de jobbigare situationerna på ett hälsosamt sätt.
Mitt liv har också gått ut på att reda ut mig själv, och även om jag är så jävla trött på allt vad terapi innebär, så har det gett resultat. Men för första gången, nu, så har jag fått ett namn på mitt mående och det finns fler linjer att rätta sig efter. Jag körde omkring i mörkret förut, men inte längre. Det känns bra.

Haha, eller hur, man blir ganska trött på det snacket. Tar de själv en dag i taget, eller? Alla verkar vara så duktiga hela tiden och inte ha några problem. Man känner sig sämst i världen och har störst problem. Dock är det ju inte så. Att vara ifred är det bästa som finns. Visst, inte alltid, men för det mesta. Göra vad man vill, inte rätta sig efter någon annan jävel som tycker man är tråkig bara för man inte vill göra massa saker.

Stör mig också på alldeles för positiva människor. Klarar inte av det. Det är kul med sol, absolut, men jag får ångest över att den ändå ska gå ner om några timmar igen. Då börjar ångesten igen. HATAR det! Alltid samma tidpunkt på kvällen kommer den, och "ledsen-känslorna." Börjar när folk slutar jobbet, runt 18 cirka, sen kan det hålla i sig till 22... Rolig kväll.

Man måste inte ha självmordstankar bara för man är orkeslös och inte har någon lust. Man måste inte alltid vilja dö. Det är bara jobbigt att vara så arg och känna dessa känslor, man blir trött på sig själv, och känner hat mot andra (jag gör det.) Du verkar vara lite lik mig.

Många snackar bara massa skit. T.ex. såhär "Jag mår så jävla dåligt, ingenting är kul, jag vill inte prata med någon eller träffa någon." Lik förbannat så ser man idioten stå och snacka med alla sina kompisar, skrattar och har sig. Sånt retar mig också. Likadant om en person säger att den inte har någon alls, så har den egentligen en hög med vänner :s Hallå. Ville helt enkelt komma fram till att jag stör mig på människor som klagar men i själva verket är det inte alls så dåligt som de berättar. Då känner man sig ensam med sina problem, att den där personen hade ju inte det så dåligt ändå... Vem känner verkligen som jag, ingen?[/i] Du verkar inte vara en av dem.

Det är inte så att jag vill att folk ska ha problem, om nu någon missuppfattar... Kanske är dåligt förklarat, men är det någonstans man inte ska få påhopp så är det inom denna kategori. Blir ännu sämre stämning då.

Haha det hade lika gärna kunnat vara jag som skrivit det där! Helt sjukt vad jag känner igen mig!
Jag går omkring och är bitter i princip hela tiden.
Samtidigt som jag ser ner på andra personer och tycker att dom är dumma i huvudet den mesta av tiden och tycker att jag själv har så mycket större självinsikt och inte alls är så ytlig som dom flesta andra ger sken av att vara, med löjliga jävla problem och noll insikt, så tycker jag själv också att jag är patetisk och misslyckad som inte klarar av att göra vardagliga saker som för andra kan verka så lätt.
Väldigt motsägelsefullt med andra ord.
Buuuuut im working on it.

Ju mer jag läser det ni skriver, så blir jag mer övertygad om att mitt positiva tänkande är lika med skit. Det är ju fan skitsamma, livet är ett rent jävla helvete ändå. Är så jävla trött på att vara negativ, men jag är lika jävla trött på att hoppas. Jag är så jävla trött på allting. Alla är ena jävla idioter. Människor är vidriga. Om det ändå var lagligt att mörda....

Är ni lika kluvna som mig?
jag försöker så jävla mycket att vara positiv, men skiten rinner ner i halsen ändå, i slutet av dagen. Misslyckas, än en gång. Jag hatar officiellt Borderline.

Jag är lika kluven som du. Det är ju det som är Borderline. Det vi ska lära oss är att inte tänka så svartvitt - antingen positivt eller negativt. Vi ska fatta att livet är mer komplext än så. Om jag förstått det rätt.

Yup.

Lättare sagt än gjort dessvärre.

Du är ju helt jävla blåst i huvudet!!!!

Finner inga ord! Känner som du, allt är värdelöst och hopplöst, finns ingen framtid känns det som..

Vad fan gör du på denna tråden om den gör dig negativ. Faktum är att livet är såhär för vissa, alla är inte likadana IDIOT! du borde stämplas...