Vad vill jag?

En människa föds...den människan (tänker)/känner :"vad finns det"...?..."vad är detta?", "vad är detta?", "vad är detta?"!!!!...shit!!!...jag vill gråta...
...och där börjas det ...
Den eviga frågan : "Vad vill jag ?"
Den finns bakom alla önskemål och handlingar och tolkningar på ett eller annat sätt .
Den frågan finns alltid där.
I förlängningen blir mitt sätt att tolka världen och alla intryck beroende av vad jag ville...för länge sedan...mycket länge sedan...vad jag då ville känna och se och uttrycka och förmedla och vara med om.
Jag funderar på att gå tillbaka till " vad finns det" och "vad är detta"
Men det är väl inte möjligt nu....
När jag dessutom tänker på det finns "vad vill jag" även bakom "vad finns det?" och "vad är detta"...
Det måste vara min mänskliga natur...
Jag är en av förmodligen få människor som är lite ledsen och arg över att ständigt vara förföljd av den frågan...
Jag vet inte vad jag vill...
Jag vill inte veta vad jag vill...
Jag vill inte vilja någonting...

"Vad vill jag ?" finns bakom allt !!!


Kan man utvecklas på något sätt och överträffa detta/komma undan?

Finns det någon som vet något mer och känner för att dela med sig?

Är det bara att acceptera?


ps jag mediterar ofta.

Jag är måhända lite full nu, men jag ser ingen stringens i din frågeställning.

Jag är väldigt förvirrad.

Men du hade önskat se en stringent följd i min frågeställning...
Eller är det kanske så att du inte vill se en stringent följd i min frågeställning?
Du gjorde ett försök att se en stringent följd i min frågeställning för att du ville det, jag tvingade inte dig.
Men jag vill inte gå in på tvång för då finns risken att den fria viljans existens dyker upp igen...

Men du vill inte vara förvirrad...
Du gillar inte att bli förvirrad...

Nu är jag ute på ett område jag inte är påläst på, men implicerar inte dessa två varandra?

Allt implicerar att allt som jag upplever (och förmodligen du också) är en konsekvens av den frågan , tänker jag...(vad vill jag).

Va? Jag ber om ursäkt om min intellektuella kapacitet brister, men jag har svårt att se vart du vill komma. Du får förtydliga dig - iallafall för att jag ska förstå.

En bra överdrift är värd mer än tusen ord.
Det är en överdriven förenkling det handlar om i mitt påstående men poängen är ganska klar känner jag.
Men jag ska inte förklara vidare , jag känner inte att jag har fått någon utmaning att jobba med...
Jag utmanar vem som helst att komma med vilket påstående som helst och jag kommer att bevisa (i den mån det är möjligt) att den frågan(vad vill jag) har funnits där i ett perspektiv både i nutid och längre tillbaka i tiden.
(Detta är ingen rhetorisk utmaning,detta är en stark övertygelse hos mig)
Jag vet inte vad detta kommer att leda till , jag har ingen målsättning med det, men tanken har dykt upp ofta på senare tid....
Du vill ha en intellektuell kapacitet...
Du vill se vart jag vill komma ...
Du vill att jag ska förtydliga mig...
Du vill förstå...
Vad de önskemålen bottnar i från början (när du var liten) kan man bara spekulera i , men det kan handla om viljan att passa in , att överleva , att göra omgivningen nöjd mm




Min fråga kvarstår ...kan man komma ifrån detta viljandet?
Kan man utvecklas vidare på något sätt?


ps jag trollar inte,jag går och lägger mig nu och mediterar vidare på detta,jag jobbar imorgon.

TS, jag är av den övertygelsen att vi människor styrs av "behov" snarare än "önskan" (för att säga det simpelt iaf).

De flesta beslut vi tar är ju för det första ofrånkomliga; det vi vill är endast resultatet av vad vi i en situation känner att vi behöver. Jag tror inte på fri vilja. Våra val är dessutom alltid begränsade i en given situation. T.ex, jag går på stan och blir rånad, de alternativ jag nu kan välja mellan i den här situationen är relativt få. Vi är alltid begränsade av omständigheter och av den anledningen "vill" vi egentligen aldrig något.

Jag förstår ditt tankespår men jag tror att du borde byta ut vilja mot behov

Edit: om du nu inte tänker på vilja ur ett mer teoretiskt synsätt typ "jag vill bli berömd" eller liknande?

Det går endast komma ifrån det genom en känslomässig insikt. Du ska alltså filosofera i 10'000 timmar på vad du vill för att därefter komma ifrån det. Var du än är ska du tänka på det; du ska låta dig själv tänka på det; du ska inte kämpa emot det; du ska låta ångesten fylla dig som om du vore en bägare halvfylld med vatten; låt smärtan omringa dig, skära i dig, skada dig, hela dig. Du måste bli ett med tanken för att kunna få fram ett svar på vad du vill; komma ditt undermedvetna närmare.

Jag har en teori om att det är just det man mediterar för. Jag själv mediterar inte, men jag fick en känslomässig insikt mitt i natten någon gång; stark nog för att väcka mig. Jag kom underfund med i min sömn att jag är liten; ingenting; en snöflinga lika lite unik som alla andra snöflingor, måhända att vi ser olika ut. För hundra år sedan låg någon i en säng likt mig och tänkte på det, liksom för tusen år sedan, eller Platon för 2500 år sedan. Det här gav mig en insikt om att jag kommer dö en dag - och jag kan leva med det. Den "impact" jag har på världen är kort och fullständigt ointressant. Jag kommer vakna varje dag och jag kommer lägga mig varje dag; däremellan äter jag, interagerar jag, tänker jag, men ingenting betyder någonting för förändring är oundvikligt. Sverige är ett land som har funnits i tusen år, men även detta land kommer försvinna, liksom det folk jag kallar landsfränder. Min blodslinje är den enda långvariga "impact" jag kan ha på denna värld, vilket gör ett vidarespridande av mina gener inte bara naturligt, utan också nödvändigt. Vad är jag om inte mitt blod? Jag kan endast skicka mitt DNA framåt i tiden; allt jag tänker under mitt eget liv, och allt jag gör, spelar ingen roll. Det är ointressant, ovidkommande, poänglöst.

Jag existerar, men jag lever inte. Ingen kommer komma ihåg mig. Jag är inte speciell. Ingen är speciell. Jesus och Caesar kommer glömmas av. Dammkorn i historien. Vi kommer dö, och ingen kommer minnas oss.

Det enda vi kan göra är att skicka vårt DNA framåt i tiden. Allting annat saknar värde.

nu när mitt rus har lagt sig ser jag kanske din frågeställning tydligare: du efterfrågar motivation - vad motivation är. motivation är, om vi ser det utifrån Humes koncept, en blandning av ett "beilef" och ett "desire"; alltså, lite fel uttryckt, en åsikt om hur världen är och ett behov som skall passa denna åsikt. initiallt verkar det som om du efterfrågar "varför fungerar människan såhär", och det är snarare ett fysiologisk problem än ett filosofiskt.