"fruimport"/"importfru" är mer kränkande än det mesta som idag kallas "rasism". Problembilden är dessutom allt annat än klar. Bevis för att något brott begåtts saknas ofta, och i många fall är det enbart en sida som får ge sin version.
Vet tyvärr inte men är även jag nyfiken på vem/vilka som ligger bakom. Kanske ett gäng lönnfeta bitterfittor som tack vare total brist på egna liv istället sitter och klappar andra människor på huvudet. Dessa "offer" är i regel helt omedvetna om att dessa kampanjer äger rum, och vet inte om de ska skratta eller gråta åt fördomarna.
Ur SVDs artikel:
Citat:
Det var som i ett fängelse. Jag hade ingen bil och det var långt till bussen. Jag kunde inte språket och fick inte studera så mycket som jag ville. Han var väldigt misstänksam och förolämpade mig ständigt, berättar hon.
[edit:Mannens] Pengar fick Katarina på hans villkor, inte ens den egna föräldrapenningen förfogade hon över. Någon fysisk misshandel utsattes hon aldrig för, men psykiskt var pressen enorm:
– Hela min personlighet förändrades. Ett tag trodde jag att jag skulle bli inlagd på psyket.
Likt tusentals kvinnor ur samtliga samhällsgrupper – alla med erfarenhet av våld i hemmet – insåg hon att hon var tvungen att fly för att överleva.
Vad i helvete betyder detta? Hon säger att hon inte utsatts för våld, sen skriver SvD att hon har det?!
Vad vi vet så kan hon vara en riktig satmara som efter att ha drivit 2 män i hemlandet till vansinne beslutat sig för att söka guld i sverige. Hon hittar en kille med ordnad ekonomi och ett hus på landet, och tar med sig dottern. Det visar sig snart att hon är totalt inkompetent och oengagerad när det gäller att sköta hushåll, matlagning, barnuppfostran, söka jobb, med mera, och är för fåfäng för att ta mormorscykeln till bussen när hon har lust att shoppa lite för mannens pengar. Hon är bitter för att mannen utan förvarning inte har lust att bära henne och barnet ekonomiskt och praktiskt genom de 6-7 år det skulle ta att utbildas till något som betalar bra. Hennes egoism har dessutom lett till att sexlivet dött ut.
Hon märker att mannen börjar ledsna på henne. Han låter henne hållas för barnets skull, men kanske kastar ut henne inom en snar framtid, med eller utan barnet (som förmodligen skulle må bäst av att stanna). Hon börjar planera att dra längsta strået, tar bussen in till stan, och besöker alla möjliga sorters institutioner för rådgivning. Hon får givetvis kalla handen överallt, eftersom hon nu när det gått ett par år sumpat alla möjligheter och bidrag som erbjuds nyanlända i paradiset Sverige. Hon inser att hon överskattat sitt eget värde både för mannen och för samhället, och ångesten växer. Hon reste ju inte till sverige för att jobba som städare, hon vill bli advokat och det känns långt borta.
Till slut kliver hon över på den mörka sidan. Vid ett besök hos en sympatisk kommunkärring bestämmer hon sig för att börja leva en lögn och bölar ut vilket helvete hon har. Hon ljuger inte rätt ut utan bölar bara vidare när folk börjar fråga om någon gjort henne illa. Anmäla mannen vill hon givetvis inte, då det enbart är en risk för henne att den andra parten får komma till tals. Att blanda in polisen är även det något man undviker om man inte har rent mjöl i påsen. Istället vill hon bara lämna det bakom sig och börja på ny kula. Med en ny idiot.
