Vem kämpar jag emot egentligen?

Ja, förlåt mig, jag vet att jag har ett lyxproblem och inte tänker ta livet av mig, så förmodligen bryr sig inte någon, men jag måste i alla fall få skriva av mig.

I hela mitt liv har jag fått slåss, bildligt talat, mot någon eller något. Alltid har jag haft motstånd och jag har alltid gått segrande ur matchen. So far, so good. Men nu så har jag ingen aning om vem eller vad jag egentligen kämparemot och inte heller vad jag kämpar för. Tidigare har jag alltid vetat vem huvudmotståndaren är och jag har vetat vad målet varit. Men nu...

Kämpar jag mot sjukdomen jag fått som gör att jag har svårt att gå och som jag måste bli frisk ifrån? Kämpar jag mot min kollega och kompanjon som smiter från sitt ansvar jämt? Kämpar jag mot den högt uppsatta politiker som försöker driva mitt företag i konkurs? Kämpar jag mot mina känslor för en kvinna som inte vill ha mig? Kämpar jag för att hitta någon som älskar mig?

Jag har inte en jävla aning. Jag vet inte heller vem jag kan lite på längre. Alla har i princip missbrukat sitt förtroende hos mig och hade det inte varit för att jag kunde bevisa vissa saker skulle jag söka vård för svårartad paranoia. Nu vet jag att jag inte är paranoid, jag har bevis för att en mängd personer jag litat på inte har ärliga avsikter alls.

Jag är helt jävla slutkörd på alla plan och har inte råd att ge upp. Mitt anseende skulle ta så stor skada av att förlora den här kampen att jag aldrig med skulle få ett arbete om jag tappar företaget. Jag måste vinna, men jag har ingen vapenbroder i kampen och jag har egentligen inte längre orken.

Vad fan gör jag?

Med "inte råd att ge upp", menar du ekonomiskt eller anseendemässigt?

Vad skulle hända menar du?

Båda två. Ger jag upp kommer jag inte få något nytt jobb på minst 10 år...

Är du säker på det, eller kan det vara vad du är rädd kan ske?

Jag är 100 % säker. Jag är så förknippad med mitt företag att jag om jag avvecklar eller konkursar har gjort mig omöjlig på arbetsmarknaden. Och, handen på hjärtat, arbetet är den enda lycka jag har.

Du kämpar inte emot något verkar det som, du kämpar för något. Vilket är något vi alla människor borde göra oftare. Dock inte på bekostnad av hälsan.

Att lägga sig ner och självdö är enkelt, det kan alla människor göra. Att kämpa och slåss för sig själv är något man måste göra. Sedan finns det olika förutsättningar för hur mycket man behöver kämpa.

Du verkar ha relativt dåliga förutsättningar som du beskriver det. Se till att sök professionell hjälp som kan styra upp dina tankefällor.

Om du tillåter mig att vara krass så verkar det som du fortfarande har kontroll.

Det innebär att du skulle kunna se över hur du lever och rigga livet så att det passar smalare inkomster. Och sen avveckla utan att behöva kursa.

Jag tror du har högra krav på dig själv och tror du skulle bli förvånad över hur tillåtande folk är om man orkar visa sig lite svagare ibland. För sjutton, är det inte kul längre utan för motigt och tar för mycket energi; säg det när någon undrar. "Jag orkade inte längre, för det var inte värt slitet". Vem skulle döma dig, utom du själv?

Är arbetet en lycka för dig? Det låter ju inte riktigt så faktiskt... Tänk om det är så att om du släpper alla krav på dig själv och rattar om så kanske just lyckan infinner sig?

Jag vill bara så lite tankar i dig. Du har full kontroll över hur du gör, och ingen annan vet bättre. Men jag vet att lycka inte sitter i yttre framgång, mer än möjligtvis flyktigt.