Ifrågasättande, ett bevis på nånting?

Jag har under senare tid funderat mer och mer kring det här med verkligheten, varför tiden "går åt ett håll" och så. Det finns ju en teori som jag inte minns namnet på nu men som låter ungefär "verkligheten är verkligheten eftersom att den är verkligheten". Att om det inte är som det är så hade det varit på ett annat vis och då hade jag ifrågasatt det med (om jag kunde).

Vem är jag? För jag upplever ju saker och ting, mina sinnen kan visserligen bedra mig men om det finns en viss kontinuitet kring saker, som att det t.ex är gott att dricka vatten när man är törstig, är det då jag som upplever det? Antagligen.

Men nu på det senaste har jag kommit i någon slags tankemönster där jag intalar mig själv att jag inte har en aning om hur verkligheten är på riktigt. Jag tar för givet att saker fungerar som dom ska, när jag skriver på det här tangentbordet så "vet" jag att det kommer text på skärmen. Jag har lärt mig i princip allt i min vardag om man bortser från automatiska reflexer så som andning men kommer jag då en dag kunna lära mig hur verkligheten verkligen ser ut?

Det man inte kan mäta eller uppleva kan man heller inte bevisa/motbevisa, det är med andra ord ingen idé att sitta och spekulera och dra slutsatser om t.ex universum utan rum-tid. Men att jag kan ifrågasätta så som jag gör nu, är väl ett bevis på att det finns någonting som jag aldrig kommer förstå? Jag menar alltså att det alltid kommer finnas minnst en fråga kvar, för oavsett hur långt vi kommer i att förstå verkligheten kommer det ständigt nya frågor som vi hela tiden försöker svara på. På så sätt blir det bara "djupare och djupare". Argumentet för detta påstående är att vi människor inte är perfekta och kan därmed inte vara 100% säkra, vi kan heller inte bygga maskiner som är 100% säkra. Om vi hittar en maskin som "Har svar på allt" kan vi inte vara 100% säkra på att allt den förmedlar är sant. Och så vidare!

Om vi om 100 miljoner år utvecklats till, jag vet inte vad, men bättre iaf, men kan vi nånsin bli perfekta? Men just det att jag kan ifrågasätta detta, det gäckar mig. Vad är poängen med att förstå mer och mer av universum när vi ändå aldrig kommer få svar på "allt"?

Det här är det närmaste jag har kommit en religös upplevelse, om man äns kan kalla det för det, men den här insikten (rätt eller fel) har förändrat mig. Vad jag ämnar med den här tråden är att ni gärna får komma med kommentarer på hur jag resonerar, kanske missar jag något eller är det bara flumm?

Den världen du upplever är världen din hjärna tolkar genom intrycken den får av dina sinnen; Syn, hörsel, smak, känsel och lukt.

Du kan aldrig vara säker på att andra människor uppfattar världen på det viset, eller att andra människor ens är individer, de kanske bara är statister i filmen som är ditt liv?

Det finns ju för övrigt färger som vårt öga inte kan uppfatta, lukter som vår näsa inte kan förnimma, och ljud som våra öron inte klarar av att höra, eller rättare sagt kan hjärnan inte tolka dessa intryck så att vi blir medvetna om dem.

Mycket av våra erfarenheter bygger på tidigare intryck: erfarenheter.

intryck våra av mycket erfarenheter på erfarenheter: tidigare bygger.

Den senaste meningen gick inte lika snabbt att läsa som den ovanför den, varför? Jo, du är van vid att se ord i en viss följd och hjärnan tolkar därför texten lättare.

Jag finns kanske inte heller, utan är bara en projektion av ditt undermedvetna som skickar dig signaler.