Skvaller om DJ:n Avicii (Tim Bergling), död 2018-04-20

Har sett dokumentären flera gånger och den är riktigt sorglig. Det lyser verkligen igenom hur han stundtals lider och hur skör han känns. Man känner hans ångest.
Och sen den där Ash eller han som hustlar allt och alla som han själv säger. Vilken jävla tomte ändå. Han beskriver att Tim inte förstår värdet av pengar eller att hans val kring att sluta påverkar andra negativt. På riktigt, det handlar om en människa som han påstår sig vara vän till och så vill han bara köra sönder honom. Pengar hade nog Tim så det räckte och han hade ju sjuk ångest över hur hans beslut påverkade andra. Det var ju därför han körde på trots att han varken ville eller orkade. Ash är ju dessutom riktigt äcklig när han påstår att Tim är känd just nu och att han inte skulle ha någon om han inte betalade dem typ. Oavsett om dokumentären visar en promille av hur Ash är så räcker hans uttalanden för att tydligt se hur obehaglig han är. Hur kan han ha godkänt sin medverkan i dokumentären? Han verkar dessutom påstå att de hade en bra relation och träffades nyss. Låter som en efterhandskonstruktion. Är nog inte så kul att vara i hans skor nu och efter dokumentären. Han framstår som ett skämt.

Någon försökte kontakta honom.. Vad tror ni? Kan det vara den riktiga?

https://www.youtube.com/watch?v=OcWBmNjgoYg

Varför har ens familjen rätt att dölja vad som har hänt.

Polis i Oman borde gå ut med detaljer, det är ingen jävla rättighet för någon att dölja.

Tim Bergling gråter – och männen vänder bort blicken

Precis allt gör ont i dokumentären ”Avicii: True stories”. Det blir tydligt att ingen av killarna omkring honom vet hur de ska hjälpa den plågade stjärnan.

Det går tolv minuter av Levan Tsikurishvilis dokumentärfilm ”Avicii: True stories” innan man ser en kvinna. Under de resterande åttiofem minuterna ser man kanske två, tre till flimra förbi i utkanten av bilden. Avicii var omgiven av män.

Det är förstås inte helt sant att dokumentären inte innehåller några kvinnor – de finns i publiken på konserterna, på avstånd, avskärmade från stjärnan av ett hårt och kantigt kravallstaket. Men på scen står inga tjejer. I studion hänger inga tjejer. I flygplanen, hotellrummen, taxibilarna sitter inga tjejer. Det finns knappt några tjejer på festerna. Inte en enda kvinnlig kollega, vän eller musiker är intervjuad i dokumentären.

Men efter tolv minuter frågar så en kvinnlig reporter, backstage på den elektroniska musikfestivalen Summerburst där en 21-årig Tim Bergling just genomfört en bejublad spelning: ”Hur kändes det där?”

Jag önskar att någon hade frågat honom oftare.

Allt gör ont i ”Avicii: True stories”. När Tim Berglings manager Arash ”Ash” Pournouri säger, med eftertryck, i samma sekund som han inser exakt hur mycket uppmärksamhet hans stjärna kommer att få för singeln ”Levels”: ”Tim kommer att dö!” När Tim Bergling själv, flera år senare, utmattad och på gränsen till sammanbrott av ett oändligt turnerande, väser: ”Jag har sagt att jag kommer att dö”. När han skriver sitt brev till fansen, för att berätta att det är slut med det oändliga turnerandet, och tackar en vän: ”Jag har en konstig känsla av att jag skulle vara död om det inte vore för dig.”

I en hjärtskärande scen sitter Avicii och en hjälpreda, en man i klädsam skäggstubb och pilotsolglasögon som verkar fungera som turnémanager, i en bil i Australien. Avicii har legat på sjukhus för problem med gallblåsan och har fortfarande så ont att han måste ta tunga smärtstillande. Han kan knappt hålla ögonen öppna, man ser bara ögonvitorna när de rullar bakåt, han får inte ur sig en hel mening. Hans sällskap frågar om han kan tänka sig att göra en halvtimmes telefonintervju med en lokal radiokanal för att visa att han är ”tillbaka på banan”.

Det är förstås inte säkert att en kvinnlig turnémanager inte hade kunnat fråga exakt samma sak. Avicii hade också mellan 2012 och 2015 en kvinnlig turnémanager, Ciara Davey, som i en intervju talande har kallat sin roll tour mom. Hon medverkar inte i dokumentären. Men killarna omkring honom är så tysta, så outhärdligt tysta, de stirrar tomt ut i luften och röker cigg och vänder bort blicken när Tim Bergling gråter för att han inte orkar mer. Dokumentären ger säkert inte hela bilden men tillräckligt mycket av den för att man ska kunna konstatera att de inte vet hur de ska hjälpa honom. Tim Bergling skriker inför en hotellsvit full av killar: ”Lyssna!” De svarar: Bara några spelningar till. Bara några singlar. Bara några drinkar. Han träffar en personlig tränare som säger några hjälpligt tröstande ord om panikångest, klappar honom på armen, och går därifrån. Tim Bergling tittar länge efter honom. Jag tänker på First Aid Kit.

XXX

Det är spöklikt hur det liknar vad Tim Bergling säger i dokumentären: ”Jag har bara hängt med, eftersom jag haft sådan tur som får göra det jag gör. Jag levde länge efter en idé om lycka som inte var min egen.” Och det liknar det hans manager Arash Pournouri säger när Avicii bestämt sig för att sluta turnera: ”Han förstår inte att hans beslut påverkar andra jättenegativt.”

Kanske är skillnaden att First Aid Kit verkar ha ett förhållandevis fungerande skydd omkring sig. Kanske är skillnaden att de har folk att prata med. Kanske är skillnaden att de, som kvinnor, vet hur man pratar om känslor – och att de har kvinnor runtom sig som vet hur man svarar.

Tim Bergling säger i dokumentären att han läst om psykoterapeuten Carl Jungs teorier om introverta och extroverta människor och hittat sig själv i den förstnämnda kategorin. Han gillar inte småprat. ”Jag deepsnackar alltid med folk”, säger han. Man ser honom aldrig deepsnacka med någon. Mannen mittemot honom i turnébussen svarar: ”Det låter skitnajs ju”. Samtalet är slut.

Och nu är det för sent att fråga om Tim Bergling vill deepsnacka.



https://www.dn.se/kultur-noje/greta-thurfjell-tim-bergling-grater-och-mannen-vander-bort-blicken/

Hur sjutton tänker du nu. Det är upp till familjen vad dom vill göra offentligt. Bara för att man är känd så är man väl inte allmän egendom. Bara för att du är så jävla nyfiken på just detta eller ska det gälla alla dödsfall?

Skulle jag dö idag i Sverige skulle polis direkt gå ut med vad som har hänt.

Varför är det en rättighet för en familj att dölja vad som har hänt bara för att man är känd.

Skulle jag dö idag i Sverige skulle polis direkt gå ut med vad som har hänt.

Jävla kändis privilegier.

Vad har polisen med detta att göra? Inget brott har begåtts. Och varför skulle polisen vara intresserad av din död? Kom ner på jorden.

Polisen har ju utrett vad som har hänt i Oman, även övrig personal.

Hur har en familj rättighet att mörklägga detaljer i ett dödsfall oavsett vad som har hänt?

Ah fast det är ingen som mörklägger, att välja att inte säga något är inte mörkläggning. Ring polisen i Oman om du vill ha info. Att du ska kräva att någon i hans familj ska gå ut med detaljer är löjligt.