Om uppoffring(?)

Ett helgon i ett kloster offrar materiella saker i utbyte mot sin själ. Det är en mycket liten sak att offra för friheten av att behålla sin själ. Men människor väljer bilar, kläder, lyx, hus och ger sin själ till världen i utbyte. Vem har offrat mest - om uppoffring är den ultimata faktorn för godhet. Vem är det riktiga helgonet?

Jag förstår er om ni inte förstår mig, jag kan inte ens formulera det jag tänker på just nu. Vet inte ens om det är filosofi

Jag är inte säker på att det är en uppoffring man egentligen gör om/när man går i kloster. Ser det mer som att man gör sig fri från de materiella ting som binder en vid värderingar man ju tar avstånd från (genom att gå i kloster...).

Och den som försummar själen/anden för att delta i konsumtionshetsen gör det väl utan att reflektera över saken.

I så fall gör ingen någon uppoffring utan det handlar mer om att följa sin väg...

Vad nu frågan var och om jag höll topic alls

I och för sig är vi ju alla uppoffrade då vi är fastnaglade vid något så pass besvärligt som kroppen och materien. Vissa personer är så pass förblindade av gyckelspelet att dom inte ens erkänner att själen finns och tror fast och visst att det enda som finns är kroppen och dess behov.

För dom är världen en enda fest i en svinstia var dom nosar omkring i varandras avföring. Och när döden närmar sig och svineriet närmar sig sitt slut ja då gråter dom och ojar sig och tycker att det är hemskt.

Dom kallas materialister och det kryllar av dom överallt.

Ändå är ju allt fullständigt tydligt och klart och man har i alla tider vårdat om själen - men så dyker det teknologiska missfostret upp - elmänniskan - och påstår att något sådant inte finns.

Skall vi tro honom? Nej, måste vi inte tro honom så länge vi lever som vi gör. Leve Ted, Unabombaren. Länge leve den gröna anarkismen!

Att uppoffra innebär att avstå det man åtrår. Om du är helt likgiltig inför materiella ting är det ju ingen uppoffring att avstå dem. Och på samma sätt för den som inte tror på en odödlig själ, han uppoffrar inget genom sitt materiella levene.

Ja precis. Försakelse är ett bättre ord som är snarlikt. Man avstår (som munk) från det materiella livet till förmån för det andliga. Det är inget offer.