Min fru har varit otrogen...

Ha inte för höga förväntningar på terapin och se för guds skull till att få en manlig terapeut, annars slutar det bara med att du är boven och det är synd om din fru.

Gick igenom en liknande sak och var inte intresserad av att fortsätta tillsammans, men frun envisades med att vi skulle försöka och det blev samtalsterapi. 90% av samtalen gick åt till att min fru fick prata om sina problem med den kvinnliga terapeuten och de sista 10% handlade om jag skulle förstå varför min fru sökt sig till en annan man.

Vi gick bytte terapeut flera gånger men det var samma sak överallt. Det blev inte bra förrän vi träffade en manlig och en kvinnlig samtidigt.

Hur som helst skildes vi och det är jag oerhört glad för i dag. Det går inte att leva ihop med någon som varit otrogen om man har någon typ av självrespekt.

Skärp dig människa!

Måste säga några tråkiga sanningar och du kommer nog tycka att jag är taskig, men sluta att gömma dig bakom din rädsla för att bli ensam.

Det fattar väll du också att hon tagit den lite här och var och njöt av det... Som dom flesta som återkommer till samma sexpartner.

I min värld så är ömsesidig respekt och förtroende A o O i ett förhållande.
Att du överhuvudtaget ens tyckte dig behöva installera en key-logger visar väll på att ert förhållande är allt annat än friskt. Att hon får dig att tro att du behöver det, och att du nedlåter dig till att spionera på henne.
Är förhållandet så trasigt att man känner att man måste förfölja den andre så är det nog dags att börja överväga alternativen. På vilket sätt hjälper det dig att veta exakt vad dom chattat om? Samma sak om du hade förföljt henne och sett den andre "live-in-action". Det enda är att du får minnesbilder som du _aldrig_ kommer att kunna glömma.
Hur mycket man än vill veta så hjälper inte minnesbilderna dig när du försöker att gå vidare, med eller utan henne.
I den situationen att du misstänker otrohet måste du bara lita på din instinkt och göra dina egna beslut. Litar du på hennes trohet och ord? Om inte, så ta besluten utifrån det.

Ni har varit par i 10 år och har inga barn. Ni har alltså inga band till varandra utom eran egen rädsla för att möta livet och börja om på nytt.
Och har man en gång mentalt gått över gränsen att tröttna på den andra och förlora respekten till den grad att man gör så här så är det nog svårt att komma tillbaks till vad det varit.
Det kommer att ta slut förr eller senare ändå.

Men vad du än gör. Sätt dig inte i en situation där du blir arg eller förbannad på henne. När man väl blir förbannad så glider man så lätt över i bitterhet och den är så mycket svårare att bli av med och komma vidare i livet. Den enda man skadar med tänkande och ältande är sig själv!
Vilken kvinna vill träffa en bitter gubbe som man vet surar över något gammalt förhållande??

Fimpa misstankarna och tänk rakryggad över hur du vill leva ditt liv!
Om du stannar så måste du inse att du för alltid kommer att bära det här med dig, när du nu har minnen som etsat sig fast.
Om du går, så gör det snyggt och rakryggat och förklara enkelt att det här kommer inte att funka och gå därifrån.

Jag lider med dig vännen.
Det är aldrig roligt när man får reda på en sån har sak på ett sånt här vis.
Har själv råkat ut för det för några år sedan. Vi hade visserligen bara varit tillsammans i två år men fan, jag var ruskigt kär.
Vi försökte men det sket sig. Tiden läker alla sår och kommer också läka dina.
Du får hitta något att sysselsätta dig med under dagarna så du får annat att tänka på.
Hoppas det löser sig för dig!

Fullständigt oacceptabelt. Du kan ju för fan inte på fullaste allvar fundera på att behålla relationen. Tom min 9-åring förkastar beteendet. Sjukt idiotiskt tom för barn. Hur fan ska då du bete dig?

Bump!

Hur gick det?