Ursprunget till bakvändesiffror: romerska siffror?

Stämmer bra, och det gäller inte bara svenska utan även t.ex. engelska och tyska. Intressant är engelsmän och vi svenskar är inkonsekventa, till skillnad mot tyskarna. De senare fortsätter med det "bakvända" även efter 20.

Skulle vara intressant att veta enligt vilken princip urgermanerna uttalade talen 11 till 99.

Ett par Wikipedia-artiklar antyder att explicita symboler för siffrorna 1–9 är en brahmisk innovation. Dock saknas nollan som är så viktig i decimal notation med positionsteknik, redan från talet 10. Brahmiska systemet saknade positionskonventionen, om jag tolkar Wikipedia rätt.

Bramiska tecknen för 1–3 är liggande streck i motsats till romerska stående, en intuitiv metod för att rista små tal på en trädstam etc.¹ Brahmiska tecknen för 6–9 är slående lika våra moderna siffror.

Den lite ensidiga credden till den arabiska kulturen, den credden har breddats i termen hindu-arabisk notation för decimaltal.

http://en.wikipedia.org/wiki/Brahmi_numeral (första stycket
http://en.wikipedia.org/wiki/Hindu-Arabic_numerals

¹ Observera också den fullt moderna streckmetoden för att föra upp poäng i kortspel och liknande. Fördelen är att antalet kan ökas utan ändringar i det redan skrivna.

I -> II -> III ... -> IIII IIII · IIII II (=17)

På friare skrivmedier gör vi snedstreck i stället för understreck.

Sedan ska man komma ihåg att sådant här inte på något sätt är gjutet i sten inom ramen för ett visst språk. I fornsvenskan hette tjugofem vanligen fem ok tiugu, och samma modell hade fornengelskan (fif and twentig) och på fornisländska växlade man mellan modellerna fem och tjugo och tjugo och fem (av vilka det senare väl är det normala i modern isländska? liksom det tycks ha varit i gotiskan).

Kan man tyda det som du skriver som att det (för oss) bakvända sättet att uttala 25 är det ursprungliga i de germanska språken? Eller är det troligare att båda systemen levde sida vid sida längre tillbaka?

Det bakvända fem och tjugo levde tydligen kvar rätt länge i svenskan, för ett särskilt spöstraff. I SAOB kan man läsa följande:

uttr. fem och tjugo, elliptiskt för: tjugofem prygel l. par spö.

Ovanstående uttryck användes bl.a. i Indelte soldaten -- Erinringar från lägerlif och hemlif på roten (1887) av Axel Quennerstedt och i Banditen (1848) av August Blanche.

Än ges var halvann’ då tu delar tre, mer bekvämt än bakvänt det.

Det enda vad gäller ordningföljd som (åtminstone) kan tyckas vara universellt skulle väl kanske vara de tal som är baserade på multiplikation snarare än addition?

Jag känner inte till något språk där "femtio", "trehundra" eller "sjutusen" skulle heta något i stil med "tiofem", "hundratre" eller "tusensju", vilket ju vore precis lika logiskt (jag förutsätter då att finns mekanismer för att skilja från 15, 103 och 1007).

Men det finns väl antagligen?

Nu har jag inga källor att titta i just nu, men jag finner det rimligt att de (massvis) med språk där man placerar adjektiv och andra modifierare efter sina huvudord (sk. huvud-först eller högerförgrenande språk) gärna säger "hundra tre" eller "tusen sju", precis som de skulle säga "hund liten" eller för den delen "hundar två".

Sen ska man komma ihåg att många av världens språk inte har några praktiska sätt att prata om tal större än sisådär några hundra, annat än via väldigt långa omvägar eller vaga uttryck som "många", helt enkelt för att man inte har användning för det i deras kultur.

Arawak är en av de största språkfamiljerna bland de amerikanska ekvatorialspråken, och omfattar cirka 100 språk. De flesta av de här språken har inte många räkneord alls. Ett exempel är achagua, som i praktiken endast har ord för 1, 2 och 3. Det går att hitta ord för större tal också, men endast genom ofta långa och krångliga kombinationer av "ett", "två", "tre" och "hand". Ska man säga 8, så blir det matalii tatai bakaahi, där matalii betyder tre och bakaahi hand. Det ord de använder för 4 är kuátru, och kommer från spanskans cuatro.

Att gotiskan följer tjugo-och-fem-mönstret tycker jag i alla fall inte stöder antagandet att det motsatta skulle vara mer ursprungligt, även om naturligtvis också gotiskan kan ha innoverat (vid sidan om att vara rätt sparsamt belagd; det är ganska få sammansatta tal som är belagda i bokstavsform). I övrigt har jag har inte tittat tillräckligt noga på helhetsbilden för att kunna uttala mig i någondera riktningen.


Det finns ju språk där ord för höga tal är/beter sig som substantiv, som även MauroSpocko påpekar. Jag kan t.ex. tänka mig (utan att leta reda på något belägg) att man i sanskrit/vediska kan säga hundra tre/tusen tre likaväl som tre hundra/tre tusen, och detsamma gäller antagligen i en rad andra språk som jag inte känner till.

Ett halvt sidospår, som involverar semantiska skillnader beroende på ordföljd: Hur är det i ryskan, där ju тысяча i grunden är ett substantiv? Jag får för mig att det fungerar lika bra som t.ex. неделя i approximeringsinversion: три недели/тысячи ~ недели/тысячи три, vilket möjligen stöds av att тысяча väl inte kan användas på det här sättet för att uttrycka ’ca tusen veckor’ (*недель тысяча).

Vad säger du och andra mer ryskkunniga?

Jo, du har rätt. Inte minst "Тысячи две" ger ju mängder med träffar. Tänkte nog inte så långt.

Eftersom multiplikation är kommutativ så är tusen par X detsamma som två tusen X.

I frasen »Han vattnar sina fålar fem« kommuterar fålarna utan problem med räkneordet, om man släpper kravet på meter och rim och ser enbart till logiken.